Majik 109 är den enda trevägshögtalaren i testet, vilket också märks på tri-wiring-terminalerna på baksidan. Diskanten och superdiskanten sitter bredvid varandra i en aluminiumkapsel och den lite speciella ”koppen” på framsidan under diskanten bidrar till att ge högtalaren ett säreget utseende. Dess funktion är att bryta upp tidiga ljudreflektioner, samt döljer basporten på fronten. Samtliga element, inklusive baselementet, skyddas av metallgaller som effektivt stänger ute klåfingriga händer.
 
Ljudkvalitet
När man lyssnar på de här högtalarna är det nödvändigt att man ställer om öronen lite i förhållande till de andra högtalarna i testet, men det står ganska så fort klart att detta är en mycket mer exakt och avslöjande högtalare än man skulle kunna tro när man ser prislappen.
Allt börjar i övertonregistret, som är testets avgjort bästa. Diskanten är väldigt fint upplöst, med en svävande återgivning av de mest krävande blås- och stränginstrumenten. Ljusa kvinnoröster markeras också fint, utan att bli ansträngande. Linn-högtalarna har på det stora hela en förförande öppenhet, utan att de känns framfusiga eller vassa. Klangbalansen är snudd på perfekt!
Även basåtergivningen är imponerande, inte för att den är speciellt fyllig eller omfångsrik utan för att den har en stoisk kontroll över bastonerna. Majik 109 skiljer otroligt väl på varje enskild bassträng och tackar inte för sig förrän vi når den allra djupaste basen. Linn-högtalaren är avstämd för att låta optimalt när den står nära bakväggen, kring 30 cm eller ännu närmare. Det måste också tas med i beräkningen att de inte är lättdrivna och därför kräver en strömstark förstärkare för att hålla kontroll över basen, särskilt om man tycker om att spela högt! Och det gör vi…

Också i detta test:

Test av 6 stativhögtalare