TEST: Sony ULT Field 7

De stora partyhögtalarna från Sony är något av det fetaste du kan ha när det kommer till att skapa en ordentlig partystämning. De mindre Sony-högtalarna har däremot hamnat lite i skuggan av konkurrenternas ständiga jakt på mer ljud för pengarna. För det måste erkännas, det handlar inte alltid om hi-fi när det gäller bärbara högtalare.

Det gör det inte här heller. Helt nya Sony ULT Field 7 är inte gjord för den med guldöron som ägnar sig åt finlyssning i favoritfåtöljen, inte alls. Här handlar det om bas, rytm, stämning och helst hela kvällen.

På det området råder det ingen tvekan om att Sony-högtalaren levererar, och äntligen kan vi konstatera att Sony kan matcha, och till och med överträffa, några av konkurrenternas tuffaste högtalarmodeller.

Sony-högtalaren är ganska stor, hela 51 cm bred, och vikten på 6,3 kg gör det i princip lätt att bära högtalaren. Förutom att handtagen sitter på sidorna, så man bär högtalaren vertikalt, alltså.

På sidorna hittar man även basradiatorerna, som dunkar i takt med basen. Det finns även blinkande lysdioder som flimrar i färg när musiken spelas. Ljuset kan stängas av, om man finner det störande.

Högtalaren har aktiva högtalarelement också. Två diskanthögtalare och två bas-/mellanregisterelement är dolda under den stänksäkra högtalarens svarta hölje. Den levereras för övrigt bara i svart.

Batteritiden? Den uppges vara 30 timmar. Med lamporna släckta, och volymen på nivå 16. Mindre såklart när man skruvar upp volymen och tänder lamporna för att skapa stämning, men det ska bara ta 10 minuter att ladda batteriet för tre nya timmar med musik. Om strömmen skulle ta slut innan festen är över.

ULTimate

För dem med grått hår vid tinningarna kan namnet verka oklart, men förklaringen är enkel. ULT är den korta form unga människor använder för ultimate, och är en slang man hör både i gaming- och hip hop-miljöer, tydligen.

Här används termen – och det handlar, enligt Sony själva – om ultimate kraftfullt ljud för basfanatiker. Här skulle man kanske kunna säga bas man kan dansa till, för alla vet att det är riktigt svårt att få dansfötterna att vibrera utan bas. Eller? Jo.

Sony är också så säkra på Field 7 att de nästan lovar lyrisk klarhet, och ett ljudtryck man kan känna. Åtminstone det senare är sant.

Seriekoppling

Vi har aldrig hört maken till tryck från en högtalare i denna storlek. Vår referens i denna prisklass, JBL Boombox 3 Wi-Fi, måste se sig slagen av ljudtrycket från Sony-högtalaren. Speciellt i basen.

Precis som JBL-högtalaren kan Sony-högtalaren seriekopplas med flera högtalare – Party Connect. Upp till 100 stycken, och man kan koppla ihop två i stereo om man vill.

Till skillnad från JBL-högtalaren kan man faktiskt ansluta andra ljudkällor här. Det finns ett 3,5 mm minijack under ett gummerat skydd på baksidan, för en extern ljudkälla. Det finns även en ingång för gitarr eller mikrofon. Med separat volymkontroll för ingång, eko och tonkontroll. På så sätt kan Sony-högtalaren fungera som gitarrförstärkare också, eller som ett litet sångsystem för nästa Dagny eller Beyoncé. 

Helt vilt ljud

Vi är inte riktigt klara med ULT än. För på högtalarens ovansida, där du hittar på/av-knappen, BT-anslutning, start/stopp och volym, finns det sannerligen en ULT-knapp också: Du får inte hitta på att trycka på den. Jo. Åtminstone om du gillar bas, och det gör du ju, annars hade du inte läst så här långt.

ULT-funktionen är egentligen väldigt enkel. Om du trycker en gång på den ändras eq i basen till förmån för mer djup bas (ULT 1). Om du trycker på den en gång till, ökas kraften i basen och en del av den djupa basen dämpas (ULT 2). Det fungerar faktiskt bättre än väntat. ULT-funktionen kan också stängas av helt. Något jag föredrog för pianomusik, men vem i hela friden köper en sådan högtalare för att lyssna på Jan Gunnar Hoff?

Då skulle jag föredra UE Hyperboom, eftersom den har mindre färgade mellantoner och bättre balans i mellanregistret. Men jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur bra Sony-högtalaren återgav ljudet av kontrabas. Det stora instrumentet kom verkligen till sin rätt med den kraftfulla basen från Field 7.

En jämförelse med JBL-högtalaren gick till Sony-högtalarens fördel på två viktiga områden: bas och ljudtryck. Det är inget fel på basåtergivningen i JBL-högtalaren, men Sony-högtalaren gör detsamma, bara med ännu mer energi i basen. Den spelar också ännu högre, och på så sätt fyller den lättare ett stort rum.

Basen på Kehlanis After Hours smäller ut ur högtalaren och man nästan chockas lite över hur högt högtalaren gillar att spela. Tryck på ULT-knappen tills du hittar din favoritbaskulör och höj volymen. Till exempel på Peggy Gous energiska 1+1=11, och du förstår vad jag menar. Du måste vara väldigt gammal om det inte rycker i skelettet när Sony-högtalaren får fritt spelrum på den låten.

Det är just på den typen av material som Sony-högtalaren är i sitt esse. Raylees Diamond in the Rough sitter som en påle i våt betong, och du känner basen i kroppen. Gitarren på Beyoncés Texas Hold’em låter mer naturligt på UE Hyperboom. Det gör även sången, som färgas av ett lite ulligt ljud och ett lite aggressivt bett på s-ljud. Röståtergivningen kunde ha varit bättre, tycker jag. Det gäller inte bara Beyoncé, jag upplever samma sak på Khalids härliga Please Don’t Fall In Love With Me, och Radka Toneffs It’s Been A Long Long Day.

Men, som redan nämnts, högtalare i den här klassen handlar aldrig om hi-fi-ljud.

Slutsats

Om man tar Sony-högtalarens primära målgrupp på allvar, råder det ingen tvekan om att de får allt de drömmer om i Sony ULT Field 7. Den levererar inte hi-fi-korrekt ljud, men den ger en tydlig ljudbild, även när det spelas högt, och gudarna ska veta att det kan den. Den levererar också en stor, hårt rockande och engagerande ljudbild. Med en basdynamik vi inte hört maken till från en högtalare av den här storleken. Party? Ja tack, kom ihåg att ta med Sony-högtalaren. Då blir det garanterat bra stämning.