Vänster och höger fronthögtalare samt centerhögtalaren sitter på en skena som placeras under flatskärmen. Allra snyggast blir det om både högtalarna och TV:n sitter på väggen.
Bredden är justerbar och kan anpassas efter skärmstorlekar från 37 till 50 tum, men frontgrillen passar bara när högtalarna sitter tätt ihop. Det ger den smalaste ljudbilden, så det kan vara en fördel att dra isär kanalerna, även om det ser mindre snyggt ut utan grillen.
Bakhögtalarna är rundade och ganska så platta, men väldigt läckra. Alla högtalare har samma element: ett enda som återger hela diskant- och mellanregistret. Det använder sig av den så kallade NXT-tekniken, där en vibrator sitter bakom ett membran av papper och överför energin till detta. Högtalarkablarna sätts fast med skruvar vilket vi tycker är lite onödigt trassligt.
Subbasen är testets tunnaste och kan antingen monteras på väggen eller ställas utom synhåll i ett hörn. Baselementet är relativt beskedliga 7 tum stort, men en förstärkarkraft på 120 watt – som påstås vara återhållsamt specificerad – kan ändå innebära att den här krabaten gör väsen av sig.
 
Ljudkvalitet
Vi blir förvånade över ljudet från Q Acoustics högtalare. Rent tonalt låter de nämligen bättre än systemen från både KEF och Jamo. Det finns en strålande tonal sammanhållning och en rund och behaglig klangkaraktär. Man märker inte så tydligt att vänster-, center- och högerkanalen sitter tätt intill varandra eftersom de separata bakkanalerna utvidgar ljudbilden. Vi omringas fint av ljudet, även om separata fronthögtalare naturligtvis skulle ha inneburit en högre grad av realism. Och på musik i stereo är det ingen tvekan om att sådana hade givit ett mycket mer realistiskt ljud. Anläggningen tål ganska höga volymer. Rösterna kunde kanske ha haft lite bättre konsonantuttal, det saknas lite luft i toppen av diskantregistret. Det är priset man får betala om man har ett enda element som ska återge både diskant- och mellanregister. Men det fungerar ändå imponerande väl, det är inte mycket vi saknar och det låter aldrig vasst.
Slagsmålsscenen en bit in i ”The Dark Knight” ackompanjeras av rappare och mer sammanhängande basrytmer än med KEF och Jamo. Återigen är det lite mer tillbakadraget i toppen, det finns färre övertoner och ljudbilden är ännu lite mörkare än med Jamo. Men inte mer än att vi sammantaget gillar detta högtalarsystem bättre. Trots allt.