TEST: Raidho X2t

Kompromiss är inte ett ord som danska Raidho känner till. Den danska högtalartillverkaren tillverkar alla sina komponenter själva, hela vägen från element och delningsfilter ner till fötterna. Det gäller även deras nya högtalare, de otroligt läckra och slimmade Raidho X2t. Som är nästan lika smala som ett liggande CD-fodral och har ett kabinett som smalnar av bakåt för att förhindra stående ljudvågor på insidan.

Exotiska material

Raidhos högtalare är fulla av exotiska material. De har talspolar av titan i stället för aluminium eller koppar, för att de givetvis inte ska påverkas av induktans, alltså magnetism.

Och helt egenutvecklade kvasi-banddiskanter, av liknande princip som elementen i planmagnetiska hörlurar. Där själva membranet är en lövtunn folie på 11 mikrometer och bara 20 milligram, upphängd mellan två motstående magnetfält. Uppbrytningsfrekvensen ligger på skyhöga 82 kHz, vilket ska garantera en ren diskant, med massor av luft.

Allt görs för att åstadkomma en så extrem hastighet som möjligt, men också med den lägsta förvrängningen. Och vem vill inte höra sin favoritmusik med ännu renare, snabbare och mer dynamiskt ljud?

Tantal

Raidhos bas- och mellanregisterelement är ett kapitel för sig. De har ofta keramiska membran, gärna med ett lager av något superstyvt och lätt material. De allra dyraste högtalarna har en beläggning av diamant, de något mer återhållsamma har ofta titan.

Men i den nya Xt-serien har Raidho gått över till tantal. Ett aningen billigare material att arbeta med än titan, men även med vissa fördelar när det gäller prestanda.

Tantal är mycket motståndskraftig mot värme och slitage och har sin smältpunkt vid nästan 3 000 °C. Den fjärde högsta av alla metaller. Ett membran belagt med tantal är mycket styvare och hårdare, utan att tillföra nämnvärd vikt. Enligt Raidho är uppbrytningspunkten för ett sådant membran hela 15 kHz. Långt över delningsfrekvensen.

Ventilerad elementkonstruktion

Alla högtalarelement ä utformade för att ha så mycket ventilation som möjligt, så att ingenting bromsar upp. Maximal dynamik och lägsta möjliga förvrängning är målet, därför används högeffektiva neodym-magneter i alla Raidho-högtalare.

Lätta att placera

När jag testade de vackra föregångarna XT-2 bjöd de på briljanta kvaliteter, men helt utan brister var de inte. För det första behövde de en hel del förstärkarkraft för att spela tillräckligt högt, eftersom känsligheten bara var 85 dB. Dessutom behövde de stå opraktiskt långt ut från väggen. Mycket längre ut än vad folk som letar efter kompakta golvhögtalare förmodligen vill ha. Att de dessutom var effektiva ner till 60 Hz gjorde att det var nödvändigt att betona basen lite extra för att ge ett intryck av att gå djupare.

Mycket av detta är åtgärdat i X2t, som går djupare och är något mer lättdrivna (87 dB). Och jag kan med glädje konstatera att de är enklare att placera i rummet. X2t tål en smalare placering i mycket större utsträckning, även om de här högtalarna också – precis som de allra flesta – vill ha luft runt sig för att låta optimalt.

I vårt 30 kvadratmeter stora testrum låter högtalarna som bäst cirka 1,2 meter från varje sidovägg och med frontplattan runt 1,5–1,7 meter från bakväggen. Jag gillar också att vinkla in dem något mot mitten av soffan, men inte helt. De låter bäst lite utanför mitten (off-axis).

Så låter Raidho X2t

Under testperioden har de små läckerbitarna fått prova på olika förstärkare. Bland annat McIntosh MA9500, Hegel H160 och förstärkarkombinationen Hegel P30A och H30A. Jag har också kollat ​​hur högtalarna fungerar med lägre effekt, till exempel från surroundreceivern Onkyo TX-NR7100.

Högtalarna kan enkelt drivas av Onkyo, men det är när man kopplar in en riktigt potent stereoförstärkare som de verkligen kommer till sin rätt. Och Hegel fungerar bättre än McIntosh, eftersom jag gillar den mer framträdande dynamiken i mellanregistret och den bättre transientresponsen i diskantregistret. Högtalarna får lite mer snärt.

Ane Bruns cover av A-has Hunting High And Low har ett underbart skönklingande piano som breder ut sig i rummet, och den sköra vibratostämman som står i mitten med all sin luftighet och prakt. Allt är bara vackert och jag sitter och känner en kontrastrik blandning av fridfullhet och oro. En förväntan på när den behagliga trumrytmen ska sätta igång en dryg minut in i låten. För de här högtalarna kan väl omöjligen kan återge bastrumman med tillräcklig vitalitet och pondus?

Om de kan! Visst, vi ligger en bra bit under KEF Reference 3 Meta, som trots att de på papperet faktiskt rullar av tidigare i basen än X2t har en mer slagkraftig och fysisk basåtergivning.

Men Raidho X2t har en helt underbar tonalitet i basregistret, där det blir tydligt att även ett trumslag har en tonstruktur, och där varje kontrabaston upplevs som en oändlighet av fraktala strukturer och klangfärger. Föreställ dig kontrabasen på Till Brönner och Dieter Ilgs jazztolkning av Leonard Cohens A Thousand Kisses Deep när den skildras med klanglager ovanpå klanglager, i en större upphöjd helhet som får nackhåren att leva sitt eget liv.

Rufus Wainwright har jag knappt hört med mer känsla i rösten i hans tolkning av den gamla mördarballaden Down in the Willow Garden. Med god hjälp av Brandi Carliles andrastämma.

Mot B&W 803 D4

Man kan nästan inte prata om en högtalare i den här prisklassen utan att nämna Bowers & Wilkins 803 D4. Kanske de mest homogena högtalarna jag har hört i den här klassen. Allt stämmer, med laserskuren precision och med så finslipad diskant att det inte kommer som någon överraskning att det mesta av högtalarkonstruktionen är framräknat med hjälp av en superdator.

Men ändå. Nerven i Raidhos mellanregister är inte i närheten av B&W. X2t har en speciell egenskap, som kombinerar värme med avsaknad av ansträngning. Det är något speciellt med de här högtalarna. Som dessutom är mer förlåtande mot en halvbra inspelning, medan 803 D4 nästan trycker upp felen i ansiktet på lyssnaren. Ljudteknikern väljer B&W men musikälskaren som bara vill spisa och njuta av musik i timtal väljer snabbt Raidho.

Olika elektronik

Har du budget för ännu häftigare förstärkare, till exempel ovan nämnda förstärkarkombination av Hegel P30A och H30A, så växer ljudbilden i alla dimensioner. Jag kan absolut tänka mig att Naim New Classic 200-serien också är en utmärkt matchning, även om de här högtalarna nog kommer att trivas med något som har ännu större detaljrikedom i diskantregistret.

Jag kan också tänka mig att en förstärkare som Mola Mola Kula skulle låta briljant med Raidho-högtalarna, eftersom den just har hastighet och upplösning som sina klart starkaste sidor.

Slutsats

Jag tror aldrig att jag har hört några lika bra kompakta golvhögtalare som Raidho X2t. De låter så magisk, så snyggt och så extraordinärt att det är svårt att beskriva. Instrumenten är placerade i ett tredimensionellt rum, som få andra kommer i närheten av.

Raidho X2t har kanske inte samma fysik som större högtalare, men bas saknar de inte. Visst, somliga kommer säkert att vilja ha något med mer slagkraftighet och sådant, fast då riskerar man att gå miste om väldigt mycket tonal magi. Det här är högtalarna som uppfyller drömmar och som förtjänar att användas. Har du ett par sådana här så har du högtalare för livet.