TEST: McIntosh ML1 MK II

Lika bra det, kan man tycka. För vem vill ha en högtalare från 70-talet? För annat än rent nostalgiska skäl, förstås.

På den tiden var högtalarna inte i närheten av vad man hittar i butikerna i dag. Enkla – för att inte säga simpla – delningsfilter, element med alldeles för stora membran i förhållande till talspolar och magneter, och helt utan material och teknik som vi numera tar för givet.

Hittar du ett par begagnade högtalare från 70-talet som fungerar så kommer du antagligen upptäcka att de låter charmigt och kanske inte så illa med tanke på åldern, men inte mer än så.

Om man struntar i designen, alltså. Retro är inne som aldrig förr och det gäller i allra högsta grad även högtalare. Klipsch, JBL, Sonus faber och många andra designar högtalare med klassisk design, men använder moderna material.

Därför kan högtalare som Klipsch Heritage-serien eller JBL L100 Classic spela med en dynamik, balans och upplösning som knappt ens existerade på 70-talet.

McIntoshs retrohögtalare gör faktiskt samma sak. De ser definitivt retro ut, med en design som inte har åldrats en millimeter sedan 1970 när McIntosh lanserade originalet ML1 i amerikansk valnöt. En tvåvägshögtalare som var i produktion fram till 1977.

Enligt Ken Kesslers bok For the Love of Music, som handlar om McIntoshs historia sedan 1949, kom idén om en bättre högtalare från Gordon Gow. På McIntosh hade det byggts upp en frustration över att högtalare på den tiden sällan var tillräckligt bra för att få fram skillnaderna i ljudet mellan olika komponenter.

I den tidens högtalare var förvrängningen tvåsiffrig, och steg ännu mer när volymratten vreds åt höger. Gow satte Roger Russell och Sidney Corderman på att lösa uppgiften 1967. Tre år senare var ML-1C klar. Det var även en equalizer – MQ101 – som kunde läggas till om man behövde anpassa ljudet från högtalarna efter rummet.

Mark II

Det gjordes aldrig någon Mark II eller några nya versioner av ML1. Inte förrän nu. Nya ML1 MK II har i stort sett behållit den ursprungliga designen i amerikansk valnöt. Massivt trä, inte faner, och en avtagbar grill i amerikansk valnöt som nästan är identisk med originalet.

 

Som var en fyrvägs golvhögtalare med en 12-tums bas, ett 8-tums bas/mellanregister, ett 1,5-tums övre mellanregister/diskant och en 0,75-tums diskant.

En tämligen avancerad konstruktion för sin tid, som enligt Roger Russell hade ett frekvensomfång på 20 Hz till 20 000 Hz. Helt otroligt på den tiden, för en högtalare som var avsedd att stå i ett privat hem. Specifikationer som gjorde en subwoofer överflödig.

Nya ML-1 behöver inte heller någon sub. De går visserligen inte riktigt lika djupt, 27 Hz, men desto högre i andra änden. Mätbart till 45 kHz, enligt McIntosh.

Det har de åstadkommit med en fyrvägskonstruktion, ett slutet kabinett och ingen EQ. Bara detta är ganska så uppseendeväckande. Speciellt när man ser att kabinettet inte är större än det är. 66 cm, plus stativen som är anpassade efter högtalarna.

Dubbla kammare

Konstruktionen är ovanlig nuförtiden. De flesta väljer ett portat kabinett, antingen med en basreflexport eller med en transmissionslinje, för att öka effektiviteten i basen. McIntosh har inte varit så måna om just effektiviteten. Åtminstone inte känsligheten. Som är 85 dB. Lågt för en så komplex konstruktion, och en tydlig indikation på att man faktiskt behöver kraften en McIntosh-förstärkare kan ge.

Det 12 tum stora baselementet med ett styvt membran av polypropen är fäst i ytterkanten med en ring av syntetiskt gummi. Baselementet sitter i en egen sluten kammare, som tar upp halva volymen av det välgjorda kabinettet.

Fyrvägs

Den delas vid 180 Hz till elementen i högtalarens övre kammare. Också den sluten. Två 10 cm mellanregisterelement, även de med polypropenmembran och upphängning i syntetgummi, är monterade horisontellt. Mellan dem sitter ett 50 mm mellanregister med ett domeformat membran som täcker 500 till 4 500 Hz. Det övre frekvensregistret tas om hand av samma 19 mm-diskant med titandome som vi hörde när vi testade McIntosh XR100 och XR50.

De fyra elementen i den övre kammaren är monterade på en kraftig baffel av fräst metall. Delningsfiltret är placerat i den nedre kammaren. Och kopplat till kraftiga biwire-terminaler. Av samma typ som McIntosh använder på sina förstärkare.

Stativen, gjorda speciellt för högtalarna, vinklar högtalarna bakåt och lyfter dem till 92 cm. Plus eventuella spikes eller dämpfötter.

Förstärkare och annat

Första gången jag hörde McIntosh-högtalarna demonstrerades de med McIntosh MC451. Det är en hybrid-monoeffektförstärkare som kombinerar transistorer med vakuumrör och matar ut 300 watt från transistorerna och 150 watt från fyra KT88-rör. Per kanal. Högtalarna drevs alltså med så kallad bi-amping, där transistordelen av förstärkaren drev basen och rören resten.

Även om demonstrationen inte varade länge så var det uppseendeväckande hur lite förvrängning som var en del av ljudbilden när volymen var riktigt hög. Det fanns absolut ingenting i ljudet som kunde påminna om en högtalare från 1970-talet.

Det fanns det inte senare heller, när jag äntligen kunde parkera högtalarna och stativen i mitt eget lyssningsrum. Där stannade de i flera veckor, bara med ett kort utlån under tiden, och de veckor jag hade högtalarna var de de mest använda av alla vi hade till vårt förfogande.

Med ett bra utbud av förstärkare stod det snabbt klart att högtalarna trivdes bäst med de mest potenta. Yamaha A-S3200 med 100 watt fungerade förvånansvärt bra. Den har gott om vridmoment och en potent strömförsörjning, och ljudmässigt passade den fint med de energiska McIntosh-högtalarna. Som även fungerade fint ihop med McIntoshs egen MC275. En 75-watts rörförstärkare som McIntosh faktiskt rekommenderar till ML1 MKII. Av erfarenhet skulle jag nog överväga att ta steget upp till en MC312, eller MC462, som har nästan ändlöst med muskler. Åtminstone om man ska fylla ett väldigt stort rum med högt ljud.

Punkfrisyr och sidenslips

Det skulle inte jag, och MC275 hade mer än tillräckligt med kraft för att få upp ljudtrycket i rummet. Jag saknade lite av kontrollen i basen som en MC462 skulle ha gett på hög volym, men rör eller transistorer har inget att säga om högtalarnas kvaliteter. Den varma klangen från rörförstärkaren tog dessutom bort en del av hårdheten i diskanten, som ibland kunde uppstå om jag spelade väldigt högt. Jag vet inte om det beror på diffraktioner från kanterna runt den nedsänkta frontplattan. Men den maskerades åtminstone bort med grillarna på. De klistrar sig fast mot kanterna med magneter och med grillarna på ändras inte ljudet nämnvärt. Det blir kanske en smula dämpad klang med trumvispar på virveltrumma och så, men de gör inget med sång eller piano.

På den härliga The Elder med Jan Gunnar Hoff-ensemblen, inspelad i Sofienberg-kyrkan i Oslo, är pianot varmt och har en väldefinierad klang. Även i den stora kyrkan. Och atmosfären är mer än märkbar än på inspelningen Morten Lindberg gjorde 2017. Högtalarna presenterar musiken i rummet där inspelningen gjordes och dynamiken är nästan explosiv. På nästa låt, Revamp, känns det som om Audun Kleives slagverk är på väg ut ur högtalarna. Maken till dynamik har jag sällan hört från en högtalare av den här storleken.

Jag kan spela så högt jag bara vågar. Högtalarna är orubbligt stabila. Kontrabasen är lika stramt definierad som när jag spelar lågt, skalan blir bara större. På samma gång är ljudbilden behagligt varm, utan att någonsin bli luddig.

Inte ens i knivskarpa Private Investigations med Dire Straits. Ett albumspår som bönar och ber om att spelas högt. Gitarren i inledningen är varmare än vanligt, men också fylligare, med mer klang botten. Sången är torr, nästan lite tillbakadragen, men herregud en sådan dynamik. Slagverk, och längre fram trummorna, dundrar ur högtalarna med en snabbhet och kraft som jag inte har upplevt sedan exempelvis Klipsch Cornwall och DALI Kore.

McIntosh-högtalarna har en förmåga att ta hand om och lyfta fram detaljer i ljudbilden, även de små. Det märks, inte bara i Private Investigations utan också i Leif Ove Andsnes tolkning av Chopins Impromptu nr.1 i A-dur. Inspelningen, som gjordes i Potton Hall i Suffolk, Storbritannien, kan låta lite torr och avlägsen. Här dras musiken närmare och det finns ett hav av klangfärger som andra högtalare i samma klass ofta maskerar.

Ett stilbyte till Miley Cyrus Flowers gav mig samma energi från högtalarna. Lite plattare dynamik beror nog på inspelningen, men högtalarna hade uppenbarligen sina sidenslipsar och dansskor på sig. Mycket tuffare blir det förstås med Kvelertaks Krøterveg te helvete, ett brinnande inferno av gitarrer och slagverk – och en text som kan skrämma livet ur vem som helst. Här glimrade högtalarna med lekfullhet även när jag spelade högt, vilket de flesta högtalare ogillar starkt. Full kontroll i nästan åtta minuter. Ett ös som kan göra vem som helst döv är inget som biter på de här högtalarna. De kan verkligen allt.

Det är inte lätt att hitta högtalare från konkurrenter som kan göra allt som ML1 kan. Sonus faber Maxima Amator, som vi testade nyligen, är mer raffinerad, men långtifrån lika dynamisk och kan inte spela lika högt. KEF Reference 3 Meta når inte lika djupt i basen, och Audiovector R6 Arreté är för dyr för att vara med i det här sällskapet. Tankarna vandrar i stället till JBL 4367, som har samma explosiva dynamik, enligt vår mening är den det närmaste du kommer ett par McIntosh ML1.

Slutsats

De kunde ha missat helt, men McIntosh har lyckats förnya ML1 och samtidigt skapat en högtalare som definitivt kan utmana de bästa i klassen. Den spelar högre och tuffare än de flesta, med stålkontroll hela tiden. Basåtergivningen är enastående djup och potent, samtidigt som McIntosh har lyckats göra högtalarna både öppna och transparenta. Du hittar förmodligen ännu en nivå av finmaskig finess någon annanstans, men det är få högtalare i den här klassen som kombinerar explosiv dynamik med så mycket finess och underhållning som McIntosh ML1. Gillar man retrodesignen är det en no-brainer.