2020 är det 50 år sedan Ed May kunde berätta för Jim Barthell att hans team var ganska så nöjda med resultatet av det nya projektet de hade arbetat med. May, ingenjören som ledde arbetet, och Barthell var JBL:s högsta ansvariga för utvecklingen av L100. Högtalaren som skulle bli JBL:s bästa storsäljare någonsin.
Fast det kunde de inte veta då.
L100 Century – JBL använde namn redan på den tiden – utvecklades med en högtalare som användes i studiosammanhang, modell 4310, som grund. Studioversionen hamnade hos välkända skivbolag som Deutsche Grammophon, Capitol och Decca (London) medan L100 flyttade in i tusentals hem. Den industriella designen som 4310 hade passade inte så bra i möblerade hem, men det gjorde däremot ett par L100.
Högtalarna var så populära att de tillverkades ända fram till 1978, med bara mindre förändringar, bland annat ett bättre diskantelement med större frekvensomfång.
L100 var lätt att känna igen tack vare den karaktäristiska våffelmönstrade skumgummigrillen som fanns i svart, blått och orange. JBL kallade L100 för bokhyllehögtalare och gör det fortfarande.
Nya L100 Classic är också en bokhyllehögtalare, byggd efter med samma recept: ett trevägs basreflexkabinett på 45 liter som egentligen bör stå på ett par tillhörande golvstativ. Så att de i praktiken blir golvhögtalare.
Ställ dem inte som de stod i den klassiska reklamen för Maxell-kassetter, där ett par JBL L100 Century stod rätt på mattan och blåste ut Valkyriaritten med orkanstyrka.
Nyklassicism
Classic-versionen har lyckligtvis samma Quadrex-grillar, som finns i samma tre färger, och grundreceptet är detsamma. Med en väsentlig skillnad. L100 Classic låter bättre än originalet. Mycket bättre. Den är faktiskt mycket mer än en retrohögtalare med nostalgisk design. Den är en högtalare som tål att jämföras med det mesta annat i motsvarande prisklasser.
Man kan inte avskriva JBL-högtalarna som nostalgitripp. JBL Synthesis Jim Garrett, Tim Gladwin och Jess MacIntyre, som har arbetat med den nya versionen av den ikoniska högtalaren, är noga med att påpeka att Classic-versionens klassiska design inte får tolkas som en kopia av originalet.
Även om det grundreceptet och designen går tillbaka till slutet av 1960-talet så är kabinettet, delningsfiltret och inte minst högtalarelementen av mycket högre kvalitet i den moderna utgåvan av klassikern L100 Century.
Moderna element
Det välkända vita baselementet, som många minns från en annan legendarisk JBL, nämligen L112, har ett räfflat 25-centimeters – eller 12-tums som det heter på amerikanska – fibermembran. Bakom det hänger en kraftfull talspole i ett massivt magnetsystem, allt monterat i ett gjutet chassi och med inre förstärkningar av kabinettet som ska göra det styvare och dämpa lågfrekventa resonanser.
På samma asymmetriska axel ovanför basen sitter ett 12,5-centimeters mellanregister med ett fibermembran som är förstärkt med ett polymerskikt, och längst upp sitter en 25-mm diskant med titanmembran. Den är nedsänkt med en spridningslins framför och både mellanregistret och diskanten kan regleras med potentiometrar bredvid elementen.
Om man spelar med de stiliga grillarna på upptäckte jag att det lönar sig att höja diskantenivån lite. Eller så kan man prova sig fram och låta den personliga smaken avgöra.
Det finns ett par stativ, JS-120, som är gjorda för högtalarna och som lyfter upp dem ungefär 20 cm och vinklar dem lite bakåt. JBL rekommenderar att högtalarna inte ska stå längre ifrån varandra än 2,4 meter, och dessutom rekommenderas det att vinkla dem inåt. Avståndet till sidoväggarna bör vara mer än 50 cm, och i mitt rum fungerade det receptet bra.
Jag vinklade dem bara pyttelite inåt, eftersom jag upptäckte att det gav musiken bättre fokus. Framför allt i mellanregistret.
Låga förväntningar
Kabinettet har äkta valnötsfaner och ser mycket bättre ut i verkligheten än på bild. Den rejäla grillen är gjord av en fanerad MDF-ram med skumplasten påmonterad. JBL hävdar för övrigt att skummet som används i grillen är mycket hållbarare än i den gamla versionen av Quadrex-grillen.
Det verkar som JBL har ansträngt sig med byggkvaliteten, utom i kabelterminalerna som är av samma standardtyp som man hittar i elektronikvaruhusen. Just den detaljen är billig, och inte vad man förväntar sig av en högtalare i den här prisklassen.
De andra förväntningarna, alltså de som har med ljudet att göra, var inte särskilt högt ställda när jag kopplade in högtalarna. Jag har hört både originalet och en mängd andra JBL-högtalare som inte har imponerat på mig särskilt mycket. Så förväntningarna var låga, skulle man kunna säga. Just de här hade jag bara hört på mässor, där man inte alltid kan lita på intrycken man får. Utom en sak: de kunde spela vansinnigt högt!
När jag kopplade in testexemplaren upptäckte jag en hel massa andra saker. De kunde inte bara spela chockerande högt, som jag förväntade mig, utan kunde dessutom göra det med en sällsynt klarhet och med så lite förvrängning att jag var tvungen att nypa mig i armen!
Explosiv och känslig
De följande veckorna använde jag både transistor- och rörförstärkare med JBL:erna och högtalarna trivdes som fisken i vattnet med dem allihop. De är inte särskilt kräsna när det gäller förstärkarkraft. En 75-watts Audio Research med KT150-rör, Uniti Star med 75 ”Naim-watt” eller en potent Hegel? Allt gick som en dans.
Albumet som fick äran att starta testet var Bob Dylans ”Oh Mercy”. I Political World är basgången inte särskilt djup, men den är en framträdande del av låten. De medelstora JBL-högtalarna gjorde ett övertygande jobb och hade järnkoll på basen.
Längre in på plattan finns The Man In The Long Black Coat, en inspelning som är bra att testa både om diskanten är skarp och om högtalaren lyckas skapa en illusion av ett stort rum med mycket klang. En del högtalare fixar helt enkelt inte det här, men L100 Classic klarade testet med glans. Inte ens när jag spelade så högt att ögonen torkade ut och grannen flydde till skogs fanns det knappt någon antydan till vass diskant.
Skulle man ändå tycka att den är vass, och det kan hända med vissa inspelningar, så kan man som påpekats ovan dämpa diskanten.
L100 Classic går inte lika djupt in i basen som ett par Klipsch RF-7 III, men jag saknade inte djupbas nämnvärt. Inte i klassisk musik heller, där kyrkorglar och kontrabasar ofta går under 40 Hz. Få andra instrument går särskilt mycket djupare än så, så i normala fall kommer man knappast att sakna mer djupbas.
Inspelningar med stora konsertflyglar kan faktiskt innehålla basfrekvenser strax under 30 Hz, men inte ens Keith Jarretts Steinway led av att högtalarna rullar av brant kring 40 Hz.
Så de spelar definitivt i samma liga som ett par Klipsch RF-7 III när det gäller dynamik och ljudtryck, men JBL-högtalarna är lite mer raffinerade – lite mer finkänsliga om man så vill.
I klassisk musik har stråkar en vacker klang och sopraner och tenorer får en realistisk fyllighet som ger rösterna en mer naturlig närvaro och trovärdighet.
Jag skulle inte vilja säga att ljudbalansen är särskilt varm. Det kanske kan passa i basen, som också är lite mer framåt än i exempelvis ett par Sonus faber Sonetto V, och mer neutral i ett par KEF R11, men det är sådant som ofta klär en JBL-högtalare.
Konkurrenter
Man hittar mer djup i ljudbilden i ett par Sonetto V, och ett mer exakt stereoperspektiv i de smala R11, men ingen av dem har den lite lössluppna charmen som skapas av en nästan explosiv dynamik och en smula mer tyngd i basen.
Om man går upp i pris till Audiovector SR3 Avantgarde Arreté eller Martin Logans Classic-serie får man en mer finmaskig ljudbild med bättre upplösning och fokus, men det blir knappast roligare än att lyssna på JBL-högtalarna.
På en lägre prisnivå ger ett par Audiovector QR5 mycket av samma smittsamma spelglädje, fast utan samma värme i klangen och med lite tunnare bas. Ett par kompakta Dynaudio Contour 20 öppnar upp ljudbilden mer, men låter inte lika dynamiskt och engagerande som ett par L100 Classic.
Slutsats
JBL har gjort ett par mindre minnesvärda högtalare genom åren, och 90-talet är ett mörkt kapitel i deras historia. Men nu är allt förlåtet. För en sådan högtalare det här har blivit! L100 Classic spelar inte bara i cirklar runt originalet, den klarar sig utmärkt i jämförelse med de flesta vi har testat i samma prisklass. Äntligen finns det ett trovärdigt – och lockande – alternativ i premiumklassen, som inte bara entusiaster kommer att uppskatta. Musikälskare med öra för bra ljud är skyldiga sig själva att lyssna på ett par JBL L100 Classic. Så bra är de faktiskt.
Ljud & Bild tycker
Förvånansvärt kul, med stentuff dynamik i kombination med både finess och upplösning. Saknar bara äkta djupbas. Plastiga terminaler.
Riktpris: 50000 kr
Specifikationer
- Typ: Trevägs golvhögtalare
- Bas: 30 cm fibermembran
- Mellanregister: 12,5 cm polymer/fibermembran
- Diskant: 25 mm titanmembran
- Känslighet: 90 dB
- Impedans: 4 ohm
- Frekvensomfång: 40–40 000 Hz (–6 dB)
- Mått/vikt: 63,6 x 38,9 x 37 cm/26,7 kg
- Färg: Valnötsfaner, Quadrex-grill i tre färger
- Webb: jblsynthesis.com
1 reaktion på ”JBL L100 Classic”
Skriv en kommentar
Vill du läsa hela artikeln?
Med LB+ Total får du tillgång till ALLT innehåll på Ljud & Bild och LB Home
Redan prenumerant? Logga inn.
-
Prova LB+ i 30 dagarBara 49:-
Förnyas efter 30 dagar, ingen bindningstid.
-
LB+ Total i 12 månBara 137.50 kr/mnd
Du sparar 288 :-
Vill du ha tillgång till enbart Ljud & Bild eller LB Home?
Klicka här för att beställa Ljud & Bild
Klicka här för att beställa LB Home
Javisst, de låter väldigt bra. Men de kostar kostar 20 000 mer än studiomonitorerna 4312 SE som är i princip samma högtalare fast med ett svart kabinett och annan front. Med JBL jämför man ofta med högtalare från märkets storhetstid från 70-80 talet. JBLs prestigemodell som fanns då och som mycket är en drömhögtalare för dem som gillar det klassiska JBL ljudet är JBL 250TI. Där är faktiskt dessa nya JBL Classic chanslösa på att få fram det riktiga live soundet som förknippas med JBL. Skulle jag välja mellan dessa nya Classic och ett par 250TI så skulle det bli ett par JBL 250TI alla dar i veckan.