TEST: Yamaha A-S3200

Skillnaderna är mer än subtila, men för många är de inte tillräckligt stora för att motivera den extra kostnaden. För medan Yamahas integrerade A-S2200 är ett av de bästa och mest spännande förstärkarköpen i sin klass så befinner sig det mer påkostade flaggskeppet A-S3200 i en helt annan division.

De två förstärkarna har likadan teknik på insidan, de kan exakt samma sak och det skiljer bara 10 watts effekt till förmån för den dyrare A-S3200. Ändå är prisskillnaden påtaglig och även om A-S3200 låter bättre så handlar det om så små nyansskillnader att man måste fundera på om en extra balanserad ingång är värd alla pengar.

Den integrerade A-S2200 är mellanmodellen i Yamahas nya trio av integrerade förstärkare, A-S3200 är flaggskeppet. Med handgjorda effektmätare, ett extra styvt och resonansdämpat chassi samt den ovan nämnda extra XLR-ingången.

Men den är alltså mer påkostade också, med dyrare komponenter som Toshin PPSO-filmkondensatorer med mässingskontakter och förkromade mässingsfötter med en konisk vilopunkt på insidan för bättre dämpning.

Liksom A-S2200 är A-S3200 balanserad hela vägen från ingången till utgången och har inga digitala anslutningar eller någon form av strömning eller nätverksanslutning. Men den har en mycket bra skivspelaringång för MM- och MC-pickuper.

Prislappen gör att den hamnar i sällskap med å ena sidan McIntosh MA352 (som inte heller har nätverk, men phonosteg) och Naim Uniti Nova (med nätverk, men utan phonosteg) och å andra den potenta Hegel H390, den flexibla Devialet Expert Pro 140 (som har båda delar) och den briljanta Electrocompaniet ECI 6DX MKII (med nätverk).

Klassisk design

Yamaha-förstärkaren är ovanligt läckert byggd. Topplattan på A-S2200 har stansade lufthål men den tjockare aluminiumplattan på A-S3200 har frästa, rektangulära öppningar. Träsidorna i svart pianolack är en sober kontrast till den matta, borstade ytan av aluminium.

Knappar och rattar är mjukt viktade, precis som i highend-förstärkarkombinationen C-5000 och M-5000, där den integrerade förstärkaren har hämtat mycket av den elektriska kretskonstruktionen.

Effektmätarna är större här än på A-S2200 och förstärkaren har högtalarterminalerna som är kraftigare och även klarar spadar. De balanserade ingångarna har en omkopplare som inverterar fasen och ingångskänsligheten kan dämpas med –6 dB.

Den ena ingången för skivspelare är likadan som i A-S2200 och kan användas med de flesta MM- och MC-pickuper, men det finns ingen omkopplare som matchar belastningen på samma sätt som på förförstärkaren C-5000, där man kan välja impedans i fyra steg: 10, 30, 100 och 300 ohm. Här är den fast vid 50 ohm.

Mjuk som sammet, len som siden

Den större och pyttelite starkare A-S3200 låter som en A-S2200, men det finns skillnader som – åtminstone för vissa – kan ha betydelser. Förstärkarna har samma enastående och superdetaljerade skivspelaringång, som får Keith Jarretts Köln-konsert att sjunga i rummet, och med en Ortofon Cadenza Broze-pickup öppnar ljudbilden upp sig och man får en storslagen ljudbild.

Precis som med en A-S2200.

Men det finns ett par skillnader som är värda att nämna. Oavsett om ljudkällan är en MC-pickup eller en CD-spelare så visar det sig att A-S3200 gör ett par saker bättre. Klangen är densamma, men det sjunger lite mer om pianotonerna och det finns mer dynamisk kontrast i den lägsta oktaven.

Strängar och röster är friare och det finns fler mikrodetaljer i ljudbilden med exempelvis klassisk musik. Ett A-B-test med A-S2200 visade att skillnaderna är subtila men märkbara. Den dyrare Yamaha-förstärkaren har aningen bättre kontroll över de två 15-tumsbasarna i JBL Synthesis 4367 och diskanten i hornet uppfattas som – återigen pyttelite – bättre upplöst med A-S3200.

Att växla mellan förstärkarna var ingen aha-upplevelse när det gäller skillnader i ljudkvalitet, jag skulle kunna leva lyckligt med båda, men har man krävande högtalare kan det hända att det lönar sig att välja A-S3200 i stället för A-S2200. Även om det inte finns några skillnader i effekt eller kraft på papperet.

Med de mindre högtalarna Yamaha NS-3000 var skillnaderna ännu mindre, men även här upplevde jag lite bättre grepp om de lägsta tonerna och en mer finmaskig återgivning av detaljer och luftigare övertoner. Om detta är värt 20 000 kronor extra är en helt annan sak.

Det glänser, nej strålar, om röster genom A-S3200. Det spelar ingen roll om det är Cecilia Bartolis mezzosopran eller Thomas Dybdahls halvfalsett. Förstärkaren serverar vokalen på ett gyllene fat, med silkesduk, och även de mest oansenliga nyanserna kommer fram väl i den stora ljudbilden.

Precis som genom A-S2200 är basåtergivningen av samma kvalitet som man förväntar sig när man kopplas in en 300-wattsförstärkare till ett par stora högtalare. I Kari Bremnes Togsang känner man basen i magen, även från de små NS-3000, och det gnistrar om Al Jarreaus Cold Duck. Och i Leonard Cohens Everybody Knows gungar basen i snabb takt ut i rummet och bidrar i hög grad till en realistisk liveupplevelse.

En Hegel H390 låter tightare och har kanske lite bättre kontroll när man spelar riktigt högt, och en McIntosh MA352 ger musiken en varmare touch, men Yamaha-förstärkaren skapar mer luft och klang i ljudbilden.

Yamaha A-S3200: Slutsats

Yamaha A-3200 är kanske inte så mycket bättre än A-S3200 som prisskillnaden antyder, men även om skillnaderna är subtila så är den lite bättre upplöst, lite bättre kontrollerad och har lite bättre dynamisk kontroll och kontrast. Glöm effektspecifikationen, i praktiken märker man att förstärkaren har mycket mer vridmoment än vad vi är vana vid från 100-wattare, och dessutom spelar den så gudomligt vackert och engagerande att man kan bli rörd för mindre. Med A-S3200 kan man spela vad som helst, man behöver bara bra signalkällor och ett par seriösa högtalare, så har man en ljudanläggning som räcker hela livet.