TESTYamaha A-S2200

En förstärkapärla

För somliga kommer Yamaha-förstärkaren att sakna något väsentligt, men då menar vi inte i ljudkvaliteten.
Karakter
Yamaha A-S2200
Ljud & Bild tycker
Sublim musikförmedlare med superb rumskänsla och kristallklar öppenhet. Spelar bas med övertygande tyngd. Ytterst välljudande phono-ingång.
Saknar digitala ingångar. Inga justeringar för skivspelaringången
Specifikationer
  • Typ: Integrerad förstärkare
  • Effekt: 2 x 105 watt i 8 ohm, 2 x 190 watt i 4 ohm
  • Teknik: Transistor, klass AB
  • Anslutningar: 5 obalanserade RCA, 1 balanserad XLR, Pre out/Main in
  • Skivspelaringång: MC 150 uV/50 ohm, MM 3,5 mV/47 kohm
  • Hörlursuttag: Ja, diskret krets
  • DAC: Nej
  • Nätverk: Nej
  • Frekvensrespons: +0, –3 dB, 5–100 000 kHz
  • THD: 0,005 %
  • Signal/brus: 110 dB CD, 96 dB MM, 90 dB MC
  • Fjärrkontroll: Ja
  • Färg: Silver, svart
  • Mått/vikt: 43,5 x 15,7 x 46,3 cm/22,7 kg
  • Webb: se.yamaha.com
forfatter

Jag vet inte om det var Tony Bennett eller Diana Krall som fick mig att inse det. Kanske var det bara refrängen i Alright, Okay, You Win, som utlöste något i mitt undermedvetna, men jag kände att den nya Yamaha-förstärkaren höll på att krypa in under skinnet på mig.

Det kan ha varit retrodesignen som drog mig till den först, men efter ett par veckor på testbänken är det ljudet från A-S2200 som gör att den i min bok står uppskriven som den mest övertygande förstärkaren på länge.

A-S2200 är den mellersta modellen i Yamahas serie med tre integrerade förstärkare i premiumklassen: A-S1200, A-S2200 och A-S3200. Som alla är byggda på samma sätt, fast mer påkostade med dyrare komponenter, starkare strömförsörjningar och bättre mekanisk kvalitet i takt med att priset ökar.

Förstärkarna är rena analoga konstruktioner, helt utan digitala anslutningar, strömning eller nätverksanslutning. Det kan snabbt göra dem ointressanta för somliga, som hellre väljer Hegel H190 eller Naim Uniti Atom, som har allt sådant. Men som saknar något Yamaha-förstärkaren har: skivspelaringång. För både MM- och MC-pickuper.

A-S2200 är byggd som en effektförstärkare med två separata monokanaler, hopkopplade av en förförstärkarkrets och ett symmetriskt uppbyggt phonosteg. (Foto: Yamaha)

Ur den synvinkeln konkurrerar Yamahan mer med Marantz Model 30, som inte heller har någon DAC eller nätverk, men en ytterst välljudande skivspelaringång.

Balanserad och analog

De tre nya integrerade Yamaha-förstärkarna har lånat väldigt mycket från highend-förstärkarkombinationen C-5000 och M-5000, och Yamaha säger att de har försökt bevara arvet från 5000-kombon genom att kopiera de mekaniska och elektriska kretslösningarna, fast nedskalat till integrerade förstärkare.

Detta har lett till att likheterna mellan de tre förstärkarna är fler än skillnaderna. Bortsett från att A-S1200 inte har balanserat kretsar rakt igenom. Den har inte heller mässingsplatta under trafon, påkostade PC-Triple C-kablar till utgångarna eller hörlursuttag med diskreta kretsar som A-S2200 och A-S3200 har.

Yamaha-förstärkaren utstrålar kvalitet. Överallt. (Foto: Yamaha)

Läcker byggkvalitet

Yamaha-förstärkaren är oförskämt välgjord. Träsidorna med svart pianolack och fronten av borstad aluminium i svart eller silver, den analoga effektmätaren och de silkeslena kontrollerna – inklusive volymkontrollen – ger en ordentlig dos lyxkänsla.

En läcker detalj är hur volymkontrollen åker uppåt och nedåt rent fysiskt när man trycker på mute-knappen. På baksidan är det inte sämre. där solida, dubbla högtalarterminaler flankerar en gyllene uppsättning analoga ingångar, inklusive en balanserad (som man kan vända polariteten på) och en ingång för skivspelare.

Ett par balanserade ingångar och phono-ingång för MM- eller MC-pickup. (Foto: Yamaha)

Man kan använda de flesta MM- och MC-pickuper med A-S2200, men vi saknar en möjlighet att åtminstone matcha belastningen för en MC-pickup. Som Marantz har på Model 30 – där finns 33, 100 och 390 ohm – eller som Yamaha har på förförstärkaren C-5000.

Stål och siden

Det är ungefär det enda vi kan klaga på. För skivspelaringången låter enastående. Superdetaljerat, öppet och med den vibrerande dynamiska kontrasten som lyfter tråkiga inspelningar. Men var noga med att matcha den med en MC-pickup som trivs med 50 ohms last. MM-pickuper är rena rama plug-and-play, med 47 kohm.

Men det är genom den balanserade ingången, med en CD-spelare som ljudkälla, som det verkligen gnistrar om Yamaha-förstärkaren. Eftersom Yamaha inte kunde hitta några av de snart utsålda och utgående Yamaha-spelarna i CD-S-serien fick vi använda vår McIntosh MCD600, som också har digitala ingångar, som huvudkälla. Och det fick fart på saker och ting!

Förstärkaren finns även i svart. (Foto: Yamaha)

Men först packade vi upp A-S2200 och ställde den bredvid en Hegel H360. Lite A-B-testande avslöjade att Hegel-förstärkaren har stramare basdynamik och mer kraft och kontroll när man spelar högt, men Yamaha-förstärkaren har fetare bas och en mycket mer känsla av rymd. Med våra Sonus faber Olympica III fick Leif Ove Andsnes Beethoven-inspelning mer djup och klang, och pianot klingade ut mer med Yamaha-förstärkaren än med H360.

Samma sak gällde Hegel H190, som i likhet med H360 har referenskvaliteter i sin klass, men även här levererar Yamaha-förstärkaren musiken inslagen i guldskimrande och glänsande siden, medan Hegel-förstärkaren snarare sveper in musiken i en neutral, polerad stålram med tillhörande tyngd.

Det kanske mest överraskande med A-S2200 var hur den spelade bas. Det smällde till mer om Pick Withers eller Jack DeJohnettes trummor, det gällde i synnerhet bastrummor men även kontrabasar. Som kanske är bättre definierade med H190, men inte lika saftiga och tunga som med Yamaha-förstärkaren.

De små Audiovector R1 Arreté tjänade mycket på Yamahas generösa basdynamik och den gav pianot i Keith Jarretts Kölnkonsert mer djup och ett stabilt fundament.

Röster är ett annat område där det glänser om A-S2200, som ger omedelbar gåshud av såväl operaarior som duetter med Diana Krall och Tony Bennett. Körsång har sällan låtit så upplöst och klangrik, förstärkaren får fram detaljer i en extremt finmaskig ljudbild, vilket säger oss att Yamaha har jobbat hårt för att ta bort den grå slöjan som många förstärkare ofta har. Även i den här prisklassen.

Slutsats

Yamaha A-S2200 täcker inte allas behov, men framför allt med analoga ljudkällor låter den integrerade förstärkaren himmelskt. Den är mycket starkare än watt-specifikationen antyder och öppnar upp musiken på samma sätt som när ridån går upp på en scen. Man får lust att klappa händerna när musiken slutar, så engagerande är den. A-S2200 återger bas och trummor med en auktoritet som får Lars Ulrich att rodna, sopraner att sjunga som änglar och värmen i romantiska ballader att vridas upp så det dryper om väggarna.

 

Yamaha A-S3200, A-S2200 och A-S1200. (Foto: Yamaha)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.