TEST: Naim Supernait 3

Naim är inte som andra hifi-tillverkare. De diskreta produkterna ser harmlösa ut och på papperet har förstärkarna en väldigt måttfull effekt. Du är med andra ord ursäktad om du avfärdar Naim som ärkekonservativ brittisk hifi: ”Bra ljud, men det saknas kraft, kontroll och underhållning”. Fast det är bara tills du lyssnar.

Har du väl hört Naim så är chansen stor att du faller pladask för ljudet. Och sedan finns det ingen återvändo. För min del har det varit många tårdrypande farväl efter avslutade testperioder med både dyra och billiga Naim-produkter. Och av goda skäl.

Effekt är inte alls allt

När det gäller förstärkare är det lätt att tro att det krävs hög effekt för att få ordentlig kontroll på högtalarna. Speciellt med stora golvhögtalare. Naim håller inte med om det. De anser att det mesta av dynamiken och livet i musiken kommer från en bra förförstärkare. Det som går förlorat i den delen av signalvägen är omöjligt att få tillbaka med en stor och tung effektförstärkare.

Har man däremot en mycket bra förförstärkare så behövs inte många watt för att både trycka till och engagera. Av samma anledning finns det inte hög effekt i vare sig den billigaste Nait 5si (16 000 kr, 2 x 60 watt) eller den dyraste Supernait 3 (48 000 kr, 2 x 80 watt). Som är den vi testar här. I stället hittar man de största skillnaderna i det ovan nämnda försteget, men också i nätdelens komponenter. En bra strömförsörjning får inte underskattas när man ska konstruera en riktigt bra förstärkare.

Att förbättra en modern klassiker

Naim hade en klassiker i Supernait 2. Ännu bättre än den första Supernait, och även om originalets digitalingångar hade tagits bort så var totalpaketet ännu bättre. Och även om det nu har gått mer än sex år sedan 2:an lanserades så står sig ljudkvaliteten utmärkt.

Skalet till Supernait 3 är samma som föregångarens, de ser helt identiska ut. Men tar man en titt på baksidan så hittar man äntligen en skivspelaringång. Föregångaren krävde en separat, fördyrande skivspelarförstärkare.

Naim var så nöjda med förförstärkardelen i Supernait 2 att det inte har skett några större förändringar sedan sist. Den kör fortfarande i ren klass A och används också för att driva hörlursuttaget. Som jag redan nu kan avslöja funkar bättre än i de flesta förstärkare. Noll problem med att driva exempelvis Sennheiser HD 800 S, även om man alltid kan få det ännu bättre med en påkostad separat hörlursförstärkare. Men om du är minimalist kan du inte hamna fel med Naims hörlursuttag.

Bättre slutsteg

Det är främst i effektsteget som förändringarna finns. Transistorerna har ersatts med keramiskt isolerade, ärvda direkt från den helgalna Statement-kombinationen. Dessa är av så hög kvalitet att de eliminerar behovet av en ytterligare kaskadtransistor i utgången, vilket normalt används för att höja den övre frekvensgränsen. Genom att hoppa över dessa förenklas kretsen och i Supernait 3:s fall handlar det om en fördubbling av stighastigheten (slew rate). Den beskriver hastigheten på förändringar i utsignalen, alltså hur snabbt förstärkaren lyckas leverera transienterna i musiksignalen. Vilket i sin tur är viktigt för upplevelsen av dynamik och liv i musiken.

Naim är vida kända för sitt unika och ”snabba” ljud, och Supernait 3 utlovar ännu mer av den varan. Och dessutom högre upplösning och mer luft än föregångaren.

Strömförsörjningen

Supernait 3 har en häftig nätdel för att kunna hålla musiksignalen i ett fast grepp. Ringkärnetransformatorn kan suga hela 400 VA från elnätet, vilket är samma som 400 watt. Genom att bara leverera 80 watt till musiken får man en mycket stabil drift från en strömförsörjning som aldrig tappar andan.

HiCAP DR: separat strömförsörjning

Men det går att uppgradera också. Ta bort övergången mellan för- och effektförstärkardelen på baksidan och koppla in den externa nätdelen som heter HiCap DR. Den är på 500 VA.

Det mest väsentliga med HiCap DR är dock man plötslig får helt separat strömförsörjning till för- och effektförstärkarsteget – HiCap DR driver nu försteget medan Supernaits inbyggda nätdel driver slutsteget. HiCap DR har inte bara en utan två spänningsregulatorer – var och en på 24 volt, en till vänster och en till höger kanal. Allt i renhetens tjänst.

Det är logiskt med separat ström till för- och effektförstärkaren, eftersom det inte går att undvika att effektförstärkarens hunger efter ström skapar små instabiliteter för förförstärkaren varje gång den suger ut strömförsörjningen. Inte mycket, men det är logiskt att det ger hörbara utslag när man arbetar med så låga spänningar som i förförstärkarsteget, som sedan ska förstärkas. Genom att de två stegen har helt separata strömförsörjningar blir man av med problemet helt och hållet och Supernait 3 kan i praktiken betraktas som en separat pre/power-kombination. HiCap DR kostar 20 000 kronor och kan verka som en dyr uppgradering. Och ja, vilket vi så småningom ska avslöja här så klarar Supernait 3 jobbet synnerligen väl på egen hand. Men det kan absolut vara värt att överväga uppgraderingen vid ett senare tillfälle.

Supernait 3 och övriga komponenter

Till testet har jag fått låna nätverksspelaren NDX 2, som kostar 69 000 och är helt overkill. Som om inte det vore nog kan den också använda extern strömförsörjning i form av XPS-DR, som kostar ytterligare 56 000 kronor. Ja, jag vet att det är vansinne, men Naim använder DIN-anslutningar med stjärnjord och funkar därför bäst med andra Naim-produkter, och genom att använda den bästa spelaren de har så vet jag att förstärkaren har den absolut bästa förutsättningen att blomma ut.
I dessa coronatider sitter jag hemma och har lite begränsade möjligheter att prova allsköns högtalare. Men jag har kört hem ett par Audiovector R3 Arreté och jag vet att Naim och Audiovector är en mycket bra matchning. Dessutom har jag mina pålitliga, fina – och gamla – Dynaudio Audience 42 från 2004 med nyligen utbytta element.

Ljudet av en ilsken turbo

Ett litet stycke jag gillar att börja med är den smått hetsiga inledningen av Stravinskijs Eldfågeln, uppförd av Minnesota Orchestra och dirigerad av Eiji Oue 1996. Här finns det härligt med aggressivitet, krävande pukor och mässing. Och det är bara att konstatera att Supernait 3 vänder på en femöring och morrar som en liten bjässe där den står. Som en smidig Bruce Lee tvekar den inte utan levererar musiken supertight.

Pukorna trycker till i mitten, innan de försvinner lika fort dit de kom ifrån. Tunga mässingsinstrument mullrar skönt botten och det är alltid kontroll över minsta lilla plockande på fiolen. Ljudbilden är luftigare än jag minns från tidigare Naim-förstärkare. Jag vet att jag skrev ungefär samma sak om effektförstärkaren Uniti Nova, men det var bara för att jag inte hade lyssnat på Supernait 3 än. För den här lyfter bort ytterligare en silkesslöja framför musikerna och avslöjar ännu mer smådetaljer. Och med ett ännu mer bergfast fundament.

Fiona Apples senaste album Fetch the Bolt Cutters är ett slags blandning av modern jazz och folkmusik, med kvantiserade beats. Det är udda, ibland lite gnälligt, men ändå vackert att lyssna på. Och återigen ställer Naim upp i musikens tjänst. Med en härligt snärtig leverans av rytmerna och en superb röståtergivning. Fiona står planterad i mitten (ja, när rösten inte är inspelad i MS-stereo, som i titellåten) och klangen från inspelningsrummet breder ut sig med perfekt positionering av de olika elementen. Det finns inga tecken på tröghet eller fasförskjutning. Läckert, läckert.

Formel 1

Förstärkaren är som en Formel 1-bil, fastklistrad på asfalten och flyger genom kurvorna med perfekt väggrepp. Ett nästan perfekt lopp, från början till slut.

Men precis som en Formel 1-bil inte direkt är det bästa alternativet för att dra ett stort släp så är inte Naim Supernait 3 vad jag hade valt om jag främst ville ha blytunga trumrytmer som dundrade loss i magfläsket. Jag har redan sagt att förstärkaren kan slå ifrån sig hårt, det kan den, men när jag kopplade över till Hegel H390 (test är på gång) i samma prisklass blev det tydligt att den hade ännu mer pondus, lite mer som en monster truck jämfört med Formel 1-bilen. Återigen, som i så många fall, är det en fråga om personlig smak.

Eller ja, kanske inte riktigt. För Naim-förstärkaren kan verkligen dra på med massor av liv och rörelse, och jag har hela tiden lust att vrida upp volymen lite mer. Vilket förstärkaren kan. Ända tills den inte orkar längre. Men då är det så högt att du antingen måste ha ett väldigt stort rum, väldigt tungdrivna högtalare – eller vara lite som jag: ju renare och bättre det låter, desto större är lusten att vräka på.

En annan förstärkare som är pigg och rapp är Devialet Expert 140 Pro, och den har dessutom högre effekt än Naim. Dessutom har den digitala ingångar och inbyggd strömning. Men där Devialet​​ låter upplöst och ”korrekt”, och med tighta rytmer, så har Naim-förstärkaren en x-faktor som är svår att beskriva. Kanske för att den är helt analog. Devialet ​​har en mer analytisk och kirurgisk framtoning, medan jag nog skulle vilja hävda att Naim låter mer ”musikaliskt”, vad det nu betyder.

Med HiCap DR

48 000 kronor är redan mycket pengar och spär man på med ytterligare 20 000 för mer ström så börjar det svida på allvar. Vi hamnar på nästan 70 000 kronor utan ljudkälla, ska man dessutom ha en digital ljudkälla så går man lätt över 100 000. Då är vi i Hegel H590-trakter, men även McIntosh MA8900. Klarar man sig utan tonkontroller kostar McIntosh MA7200 ungefär lika mycket som Naim Supernait 3 och HiCap DR, och då får man digitalingångar med på köpet.

Samtliga dessa har mycket mer muskler än Naim. Men är de genomgående bättre? Tja. Smaken är som baken …

Man kan använda en lite fånig analogi, som att man ser ett berg som sticker upp ur havet men önskade att det var större. Ett sätt är att bygga på berget och göra det större. Vi kan säga att det är så de starkare förstärkarna jobbar. Men ett annat sätt är att sänka vattennivån. Ta bort vattnet – brusgolvet – som hindrar berget från att visa hela sig. Det är detta som Naim är så bra på och som Supernait 3 gör extra bra.

Tillsammans med HiCap DR vill jag påstå att ljudet från Supernait 3 kommer väldigt nära ljudkvaliteten i den tudelade lösningen med NAC N-272 och NAP-250 DR. Och det är ingen dåligt bravad.

Hörlurar och skivspelare

Inledningsvis nämnde jag att både hörlursutgången och skivspelaringången var oerhört bra. Och jodå, med skivspelaren Pro-ject Debut Carbon Esprit, uppgraderad med Ortofon 2M Black-pickup, framträder musiken med en gnista och en dynamik som jag sällan hör från den skivspelaren. Ane Bruns These Days har fin bas, med bra fundament och exakt slagverk. Ja, det finns mer djup bas och tredimensionalitet när jag strömmar samma låt i förlustfri kvalitet från Tidal, men det låter redan så bra att jag inte hakar upp mig på LP-formatets svagheter.

Och hörlursuttaget är mer än kapabelt att driva Sennheiser HD 800 S, som minsann inte är särskilt lätt att få att låta bra. De kan lätt låta tamt och livlöst, men Naim får precis ut tillräckligt mycket ur det viktiga basregistret för att de ska blomma ut med lite extra värme i klangbottnen. Jag kan lugnt parkera min Auralic Taurus en liten stund.

Slutsats

Med Supernait 3 har Naim gjorde den bästa integrerade förstärkaren vi någonsin har hört från dem. Den är blixtsnabb, musikalisk som tusan och levererar ljudet med en sådan precision att man knappt tror det är sant förrän man hör det. Det är otroligt vad man kan få ut ur 80 watt! Helt klart värt prislappen och mer än så.

Förstärkaren kan uppgraderas med extern strömförsörjning. Då blir det en hel del dyrare och vi inser att folk nog kommer att vägra. Det låter ju så bra ändå. Men uppgraderingen lyfter bort ännu en slöja och gör att man subjektivt tycker att förstärkaren blir ännu starkare. Och det är en billigare uppgradering än att sälja förstärkaren på begagnatmarknad och sedan köpa något ännu bättre i en butik, och ur den synvinkeln är detta inte så illa. Hi-Cap DR-nätdelen är en så betydande uppgradering att den bör övervägas förr eller senare.

Supernait 3 har inga digitalingångar. Detta hade man kunnat betrakta som ett minus. Men Naim har en poäng med att hålla allt helt analogt. Man vill inte ha några digitala kretsar som stör de analoga, här har Naim finjusterat och trimmat förstärkaren för att göra sitt allra bästa, och enligt dem så skulle ett digitalt steg ha förstört det. Vilket är skälet till att det fanns i den första generationen, men togs bort i Supernait 2 och inte heller har kommit tillbaka nu. Vi får helt enkelt välja att tro på det.