Med tyska In-akustik har vi verkligen nått den exotiska nivån. Kabeln ser ut som en mörkare kusin till Audiovector, men är förvånansvärt lätt. Faktum är att den 13 mm tjocka kabeln mest består av luft! När man håller upp den mot ljuset ser man genom den flätade kabelstrumpan att kopparledarna är snodda till DNA-liknande spiraler som hålls på plats av plasttrådar.

Även om kan tyckas i mesta laget att köpa luft för tiotusentals kronor kilot, är tanken inte så orimlig. När det gäller kondensatorer är det ingen tvekan om att det isolerande materialet har en inverkan på ljudet. Och att luften är ett idealiskt material. Det är bara praktiskt taget omöjligt att bygga något annat än de minsta kondensatorerna på det sättet.

In-akustik Referenz-kabeln finns även i andra varianter med fler ledare – till två respektive tre gånger så högt pris.

Den finurliga tyska kabeln utmärker sig särskilt med sin precision och fokus på detaljer. Med den svalt analytiska och glasklara NAD M32 öppnar sig en stor och väldefinierad rymd bakom högtalarna. Känslan av att lyssna genom ett stort öppet fönster mot scenen är briljant. Röster återges på ett naket och nyanserat sätt.

Även med Quad VA-one får man den bästa rumskänslan av de testade kablarna. Små detaljer framträder tydligt och känslan av att vara närvarande vid inspelningen är betydligt bättre.

Med Audiovector-kabeln handlade ”Banditen-Galopp” om dynamik, men här är det konsertsalskänslan som har högst prioritet. Känslan av att vara närvarande när Cincinatti Pops Orchestra framförde stycket.

Nelson Pass Zen-förstärkaren älskar röster från början, och med In-akustik-kabeln inkopplad får man en analytisk fest av körer, där man får en känsla av att sitta i sufflörluckan och titta på de uppträdande artisterna. Detta gäller till exempel körstycket ”Koyaanisqatsi” där det blir en sport att urskilja varje enskild sångare. Däremot är orgeln i samma stycke inte alls lika intressant som med Quad VA-One.

I ”I’m Confessin’” (Jazz at the Pawnshop) kan man njuta av att studera varenda en av de många musikaliskt irrelevanta detaljerna i bakgrunden. Lyckligtvis utan att det stjäl fokus från själva musiken.

Rumskänslan är utmärkt, fast inte lika uttalad som med Red Dawn och Zen-förstärkaren, där rymden är allt. Dynamiken är fin och detaljer i inspelningen blottas, men det låter inte lika medryckande som med Audiovector-kabeln. Det kan man råda bot på genom att ha en mer rytmisk förstärkare. Tillsammans med SAE-förstärkaren blir det tryck i slagverken och ”Rythm of the Heat” från Peter Gabriel 4 är en explosiv trumfest. Utan att jag för den sakens skull hade övervägt att punga ut med så mycket pengar och para ihop den tyska kabeln med den åldrande förstärkaren. För den saknar finess. Men det är kul att prova kombinationen.

 

Också i detta test:

Högtalarkablar