TEST: Sony NW-WM1ZM2

På 80-talet och början av 90-talet var bärbara musikspelare samma sak som analoga kassettbandspelare som man hakade fast i bältet. I folkmun kallades de allihop för ”walkman”, även om det var Sony som hade originalet och dessutom upphovsrätten till ordet: Walkman, med stort W.

Walkman-namnet lever vidare

Nu för tiden är sådana kassettbandspelare utdöda sedan länge (nostalgiska personer kan köpa dem på eBay för et par hundralappar), men Walkman-namnet lever faktiskt kvar. Det har bara ändrat format, till digitala musikspelare (DAP). De är naturligtvis mindre och mer bärbara än de analoga spelarna från urminnes tider, och de bästa av dem är också många gånger dyrare. Till exempel toppmodellen som vi tar en titt på här: NW-WM1ZM2. Namnet ser mer kryptiskt ut än det är, ”M2” på slutet betyder bara att detta är andra generationen av just den här spelaren.

Dubbelt så dyr som du tror

Om jag säger att den här bärbara musikspelaren kostar lika mycket som den dyraste iPhone-mobilen så kommer många att skaka på huvudet. Men det gör den inte. Den kostar dubbelt så mycket! Men innan du ilsknar till och börjar skrika ”bluff och båg!” för full hals, så ska du veta att detta inte är en spelare som är avsedd för vem som helst. Utan snarare för finsmakare som skyr trådlösa hörlurar som pesten och hellre spenderar alla sina besparingar på svindyra highend-hörlurar. Eller rättare sagt: nästan alla sina besparingar. De måste ju ha lite kvar, till en musikspelare …

Perfektion ut i fingerspetsarna

NW-WM1ZM2 har ett innanmäte av toppklass. Prima vara. Översta hyllan. Alla kretsar är noggrant konstruerade med komponenter av högsta kvalitet, på insidan är ingenting gjort av en slump. Såväl den digitala som den analoga ljudsignalen behandlas varsamt för att åstadkomma det absolut bästa ljudet. Förstärkardelen är Sonys egen heldigitala S-Master HX Digital Amp. Och Sony påpekar att de har använt sig av utvalda kondensatorer och blyfritt lödtenn. Anslutningen mellan förstärkardelen och hörlursutgångarna görs med tjock Kimber Kable. Det finns för övrigt två hörlursutgångar: en 3,5 mm obalanserad och en 4,4 mm balanserad.

Men det är inte bara på insidan som Sony använder dyra och genomtänkta material. Själva skalet gjort av gjort av förgylld OFC-koppar med en renhet på 99,99 %. Enligt Sony ger detta en stabilare konstruktion med bättre styvhet.

Användarvänlighet

Eftersom Sony NW-WM1ZM2 har en pekskärm och Android-gränssnitt är den lika enkel att använda som vilken Android-mobil som helst. Du kan installera appar på den och den kan göra allt en Android-mobil kan, utom att ringa eller ta bilder. Sony har lagt in sin egen musikspelare-app som standard, som öppnar alla nedladdade musikfiler.

Till både PC och Mac

Om du vill importera din egen musik till din telefon (nästan alla filtyper stöds) så görs det med programmet Music Center på en Windows-PC när spelaren är ansluten till datorn med en USB-kabel. Mac-användare måste använda Content Transfer i stället. Det är intuitivt och enkelt, men det är en brist att man inte bara kan trycka in microSD-minneskortet i datorn och dra över musiken direkt till kortet och sedan mata in kortet i spelaren.

Däremot går det lekande lätt att använda Tidal eller en annan musiktjänst som har musik i CD-kvalitet eller högre. Det är så enkelt att det är detta jag gör den mesta tiden. Även om jag har en del favoriter som jag laddar över och lyssnar på.

Besvikelse

När Sony gör en toppmodell spetsar man naturligtvis öronen lite extra. Detta är ingenjörer som kan sina saker, så förväntningarna är extra höga när de släpper något i den här prisklassen.

Och ljudet är verkligen bra. Sony skickade spelaren ihop med sina egna slutna hörlurar MDR-Z1R, och de får fram fylligheten i basen på ett väldigt bra sätt, på samma gång som ljudet öppnar upp sig mer i toppen än vad jag är van vid i dessa hörlurar. Jag har faktiskt dem i min egen samling, så jag vet precis hur de brukar låta.

Och så Audeze LCD-5. Har du någonsin hört en mer naturtrogen trumpet än den i Till Brönners cover på Cohen-låten A Thousand Kisses Deep? Och då lyssnar jag bara på låg volym, tänk hur makalöst det ska bli när jag vrider upp …

Ja, det var just det. Det går inte. För även med ljudnivån på max är ljudet så lågt att det måste beskrivas som under vad jag skulle kalla för ”mysnivå. Det är så lågmält och försiktigt att jag inte riktigt kan förstå vad man ska ha det till.

Visst, om du har ett par riktigt dyra och bra öronproppar som Sennheiser IE 600 eller Beyerdynamic Xelento Remote, så kommer du att få mycket glädje av den här spelaren. Men inte med Sonys egna IER-Z1R, de är för tungdrivna. Och vad är poängen då?

Om du investerar nästan 40 000 kronor i en musikspelare så vill du så klart kunna driva ordentliga hörlurar med den. Och det kan du faktiskt inte!

Men det finns en lösning. Det är nämligen bara den europeiska varianten av spelaren som har begränsad ljudnivå, för att uppfylla europeiska regler för maximala ljudtryck. Men Sony har uppenbarligen tolkat reglerna strängare än någon annan, för de har verkligen den lägsta ljudnivån av alla DAP-tillverkare på marknaden. I EU-versionen har Sony tagit bort High Gain-funktionen, som löser problemet med tungdrivna hörlurar. Köper du den asiatiska eller amerikanska versionen är du säker. Bortsett från att du kan få problem med garantin om du försöker lämna in den för reparation här hemma …

Slutsats

Det är väldigt märkligt att Sony har valt att leverera en fulländad musikspelare, eller DAP, som Sony NW-WM1ZM2, när de tolkar europeiska regler för ljudnivå så strikt att spelaren inte kan hantera tungdrivna hörlurar. Vad är poängen då?

Visst, den låter mycket bättre än vad mobiltelefonen gör med samma låga utnivå. Men när något låter så bra, vill man vrida upp volymen. När man inte kan det så känns det meningslöst att lägga nästan 40 000 kronor. Man vill ju driva de tungdrivna, specialförsäkrade lurarna man har inlåsta i kassaskåpet! Lösningen är att köpa spelaren utanför Europa, då får man den med full utnivå. Den här EU-versionen borde aldrig ha lanserats.

Också i detta test: