Marten FormFloor

När form följer funktion?

Hur ska man göra för att utnyttja golvytan bäst? Ställ högtalarna i var sitt hörn! Martens smala Form-högtalare har trekantiga kabinett och är utformade för just detta.

Låt oss börja med att inse det en gång för alla: det hjälper inte om högtalarna låter fantastiskt två meter ut på golvet när ingen har plats för eller vill ha dem stående där. Ändå är det just med en sådan placering som de flesta högtalare låter bäst. Det beror på att de är utformade för att låta så linjärt som möjligt i ett rum med lite resonanser. Ett normalt vardagsrum orsakar däremot en hel del resonanser, särskilt i basregistret, och då är lösningen ofta att dra ut högtalarna en bra bit från väggen för att undvika missljud.

Svenska Marten – som tidigare lystrade till namnet Mårten Design – har en filosofi som går ut på att högtalarna ska låta bäst när de står tämligen nära bakväggen i ett normalt vardagsrum. Sådant kräver som regel att högtalarna inte går lika djupt i basen och att de inte heller är helt linjära i ett resonansdött rum. Däremot låter de bättre i ett vanligt vardagsrum.

Med högtalarna i FormSeries går Marten ytterligare ett litet steg. Tack vare trekantiga kabinett kan högtalarna ställas ända inne i var sitt hörn samtidigt som de vinklas in helt optimalt mot lyssningsplatsen. Men genom att göra kabinetten trekantiga så offras halva kabinettvolymen. Detta, i kombination med att kabinettets sidor är hela 19 mm tjocka, innebär att golvhögtalaren FormFloors inre volym inte är mycket större än hos ett par välvuxna stativhögtalare. Ont om bas kan lätt bli resultatet. Marten har dock lyckats med konststycket att få högtalarna att sträcka sig ned till 36 Hz, fast på bekostnad av en låg känslighet på bara 87 dB. Det betyder att högtalaren behöver dubbelt så mycket effekt för att spela lika högt som en ”vanlig” högtalare (som har en känslighet runt 90 dB). Med andra ord behöver de här högtalarna en rejäl förstärkare som motor!

Hörnhögtalare?
Martens FormFloor är inte någon hörnhögtalare på samma sätt som exempelvis den legendariska Klipsch Horn. Dess baksida har en 90-graders spets som alltså passar precis i ett hörn, vilket innebär att hela högtalaren fungerar som ett horn – som förstärker ljudsignalen och höjer känsligheten. Väggarna blir en förlängning av hornet och ljudbilden kopplas direkt till rummet, vilket ger intensiva upplevelser.

Marten-högtalarna är inte konstruerade på samma sätt. Kabinettens bakre vinkel är vassare och fyller därmed inte ut hela hörnet. Högtalarna kan alltså inte gå i ett med väggen på samma sätt, hur man än placerar dem. Man får med andra ord inte samma hornförstärkning som med Klipsch-högtalarna. Om FormFloor ställs i hörn så blir basåtergivningen frodigare, men de högre frekvenserna får inte någon högre känslighet. FormFloor är inte heller konstruerade för att nödvändigtvis stå i ett hörn, men en sådan placering kan fungera om det behövs.

Keramikmembran och banddiskant
För att komma närmare musiken har Marten alltid strävat efter en ljudåtergivning med så lite förvrängning som möjligt. Kostsamma element är resultatet. FormFloors 7-tums mellanregisterbas är utrustad med keramiska membran. Keramik är lätt och superstyvt och ger så snabb respons som möjligt och minsta möjliga egenfärgning.

Diskanten är av typen banddiskant. En sådan ger ofta en mer silkeslen återgivning av de allra högsta frekvenserna än vad en typisk diskantdome gör. FormFloors diskant sträcker sig ända till 40 kHz med låg förvrängning – mycket högre frekvenser än vad en människa kan höra. Den kanske största fördelen med detta är att de diskantfrekvenser vi faktiskt kan höra, återges renare.

Ljudkvalitet
Högtalare i den här prisklassen förtjänar ordentlig elektronik. Hegels CD-spelare CDP2A, hopkopplad balanserat med den maskulina förstärkaren H200, är en mycket bra förutsättning för ett kraftfullt, högupplöst och rent ljud.

Undertecknad gillar ljudet från högtalarna när de ställs mot bakväggen mer än när de står längre ut. Ute på golvet är de tämligen basfattiga och vi märker att mellanregistret får för mycket fokus. Vilket betyder att när volymen vrids upp så kan ljudet kännas lite hårt. Somliga tycker nog att i synnerhet piano och kvinnoröster kan få en aningen kall och klinisk karaktär.

När högtalarna ställs ungefär 20 cm från bakväggen får ljudbilden en markant bättre balans. Basen kommer på plats, tillräckligt fyllig för att återge en flygels djupaste toner på ett naturligt sätt. Även om FormFloor inte spelar någon äkta djupbas och är tunnare i basen än de flesta golvhögtalare för samma pengar så finns det en levande och trovärdig klang i kontrabasen på låten ”Dat Dere” med jazzartisten Rickie Lee Jones från 1991-albumet ”Pop Pop”. Man hör stor skillnad på två olika kontrabasar och klangen från en stor flygel målas upp med nyanserade övertoner. Det man gör avkall på när man trycker bak högtalarna mot väggen är en del av tredimensionaliteten i ljudbilden. Den tappar lite djup och känsla av luft runt varje instrument. Men det är inte värre än att jag ändå föredrar den här placeringen.

Ny elektronik
Men fel elektronik kan högtalarna upplevas som en aning grova i det övre registret, även om de placeras nära bakväggen. Hegels elektronik är på gränsen till för hur analytisk karaktär vi kan rekommendera. När komponenterna byts ut mot Yamahas CD-S2000 och A-S2000 får klangen en varmare och mer behaglig signatur. Det låter inte fullt så dynamiskt och livligt, och övertonerna i diskantregistret blir aningen mer tillbakadragna. Men visst stortrivs Marten-högtalarna även med denna elektronik.

Klassiskt
Klassisk musik är en utmaning eftersom den kräver hög kvalitet i hela frekvensregistret, från de djupaste undertonerna till de ljusaste övertonerna. Och med massor av dynamik. Många klassiska stycken är skrivna med god balans mellan basinstrumenten och de som är ljusare. Eftersom Form-högtalarna inte har mer energi i djupbasen än ett par välvuxna stativhögtalare tappar de lite fokus på basinstrumenten. Då låter ett aggressivt stycke av Mahler eller Verdi lite väl kallt, kliniskt och hårt, eftersom man inte får fram de fylliga undertonerna tillräckligt väl.

Subbas
Men eftersom högtalarna har en så välbalanserad klang är de en utmärkt utgångspunkt för att komplettera med en subbas. Och med en exakt kalibrerad High End-subbas av typen JL Audio Fathom f113 blir det ett tämligen annorlunda ljud i skällan. Undertonerna från kontrabasarna och tuborna kommer farande som skjutna ur en kanon. Högtalarna tar hand om resten. Bortsett från det självklara att basen blir djupare verkar diskanten plötsligt luftigare och mellanregistret mer avslappnat. Allt har med psykoakustik att göra, alltså hur hjärnan tolkar vad den hör. Men långtifrån alla högtalare spelar så fint ihop med en subbas som Marten FormFloor. Dess egen basåtergivning krockar inte med subbasens, samtidigt som det aldrig blir något akustiskt glapp mellan subbasen och högtalarna. Ljudbilden är superupplöst och klockren, och synnerligen dynamisk. Med en subbas inkopplad föredrar jag hur högtalarna uppför sig med Hegel-elektroniken mer än med Yamaha, eftersom dynamiken och upplösningen är bättre. Den extra värmen från Yamaha-elektroniken behövs inte längre.

Mansröster
När det blir dags för Leonard Cohen får många högtalare problem med kabinettresonanser och med att baselementet inte klarar av stämbandens vibrationer med tillräckligt hög precision. Resultatet är att hela ljudbilden plattas till och blir lite ihålig. Men inte hos Marten. Även utan subbas låter de ytterst bra med mansröster, även om de saknar en del fundament. Med subbas – och det behöver inte alls vara en så dyr som JL Audios – kommer Leonards röst till sin fulla rätt, och det svänger hårdare om basgitarren och trummorna. Även om det är subbasen som förser oss med undertonerna så ska högtalarna verkligen ha beröm för att de klarar att hänga med längre upp, vilket gör att det låter som hela ljudbilden hänger ihop. Som om det inte alls var någon subbas inkopplad, utan ett par gigantiska högtalare spelade alltihop. Oerhört bra!

Marten mot referensen
Audiovector S3 Avantgarde är en av våra referenser i sin prisklass. Den är dyrare än Marten FormFloor, 49 000 kronor, och bör alltså överlag vara en bättre högtalare. Det som åtminstone kan slås fast direkt är att Audiovector har en högre känslighet och alltså kan drivas av en svagare förstärkare. Yamaha A-S2000 får inte ut all dynamik ur Marten-högtalarna. Audiovectorerna är piggare och har ett markant bättre driv i basen, samt en ännu lite luftigare diskant än FormFloor. Men när vi byter till den kraftigare Hegel-förstärkaren är det uppenbart att Marten inte har någon sämre dynamik, från mellanregistret och uppåt, än Audiovector. Man måste bara vrida lite mer på volymratten med Marten.

Sammantaget har Audiovector en ännu luftigare och mer svävande ljudbild. Kvinnoröster är mer nyanserade och viskar mer behagligt i öronen, medan de blir aningen mer kompakta och direkta hos Marten. En saxofon är också större hos Audiovector. Om vi kopplar in subbasen igen blir ljudbilden större och ljudet är mer komplett än med Audiovector. Priset är då också betydligt högre. Men Audiovector tjänar inte lika mycket på en subbas eftersom de går så djupt som de gör, och de är inte lika linjära i mellanbasregistret som Marten. Det betyder att de inte tål att överlappas i basregistret lika väl som Marten-högtalarna. Det är dock ingen tvekan om att S3 Avantgarde nog i de flestas öron är en bättre högtalare. Om vi ska jämföra med en annan referens, Pioneer S-3EX, kan man säga att Marten är lite öppnare i toppen och återger kvinnoröster och mellanregisterinstrument på ett lite mer nyanserat sätt. Men Pioneers ljudtryck och energi är det få som kan mäta sig med, och inte heller Marten. Ännu en referens, som dessutom befinner sig i samma prisklass som FormFloor, är Martin Logans hybridelektrostat Vista. Den representerar en ännu mer transparent ljudbild och har inte samma tendenser att låta hårt i mellanregistret. Basåtergivningen är också minst lika fyllig. Men Vista trivs inte med att spela särskilt högt och är inte så lättmöblerade som FormFloor. Personligen är jag osäker på vilken av dem jag skulle ha valt.

Slutsats
Marten bygger högtalare som ska fungera i vanliga vardagsrum i stället för att låta optimalt i ett laboratorium. Och det är ingen tvekan om att FormFloor klarar sig fint i vardagsrummet! De är inte bara vackra att titta på, de är också synnerligen välljudande. De spelar ingen djupbas men den bas som finns klingar mycket vackert. Vi föredrar att inte ställa dem för långt ut från väggen, då blir basen fylligare. Men det sker på bekostnad av perspektiv, så det kan ta en liten stund att hitta den bästa kompromissen. Ljudbilden är ytterst neutral och detaljerad. Med elektronik av det analytiska slaget kan det nästan låta lite hårt om FormFloor, åtminstone om kvaliteten inte är av ordentlig High End-klass. Vi rekommenderar därför elektronik som låter lite varmt.

I ett lite större rum är det först i sällskap med en subbas som högtalarna växer sig ur sitt skal ordentligt. Men då är ljudbilden så stor och välupplöst att man kan spela vilken slags musik som helst och bara sitta och lyssna i timtal. Vi använde oss av JL Audio Fathom f113, men Marten har också sin egen FormSub som är anpassad till högtalarna. Med rätt kringutrustning låter FormFloor helt fantastiskt! Men de är inte de lättaste högtalarna att ha med att göra.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.