TEST: McIntosh MC1502

Stenhård och raffinerad förstärkare

Old school-tekniken har aldrig varit bättre än i vår tid. McIntosh MC1502 är beviset för de som tvivlar.
Karakter
McIntosh MC1502
Ljud & Bild tycker
Kraftfull dynamisk kontroll, spelar bas med auktoritet och låter öppet, upplöst och sublimt med alla högtalare.
Stor. Blytung. Blir väldigt varm.
Specifikationer
  • Typ: Effektförstärkare
  • Effekt: 2 x 150 watt, 8/4/2 ohm
  • Teknik: KT88 i utgångssteget, 12AX7A och 12AT7 i ingångssteget
  • Anslutningar: Obalanserad RCA, balanserad XLR
  • Frekvensomfång: 10 Hz – 70 kHz (–3 dB)
  • Dynamik: 1,2 dB headroom
  • THD: 0,5 %
  • Signal/brus: 112 dB
  • Mått/vikt: 46,4 x 26 x 53,5 cm/53,5 kg
  • Webb: psaudio.dk
forfatter

Som så många andra började McIntosh med rörförstärkare, men som de flesta gjorde de så småningom fler transistorförstärkare än rörförstärkare.

Det var inte så konstigt. Den nya tekniken som transistorer innebar i slutet av 60-talet och början av 70-talet var lättare att implementera, blev inte så varm och gick att bygga mindre. Transistorer behövde inte lika mycket kylning och tog mindre plats.

Men många saknade rörens varma och fylliga klang och hävdade att transistorn lät för hårt och förvrängt. Alltså samma invändningar som man hörde på 80-talet om LP jämfört med CD.

Så en del fortsatte med rör och jobbade inte så smycket med transistorbaserade förstärkare.

Inte McIntosh. De var i japansk ägo på 80-talet och fokuserade på transistorer, så de stora rörförstärkarna försvann gradvis ur sortimentet. Det var inte förrän vissa marknader aktivt började efterfråga McIntosh med rör som någonting hände och den legendariska 75-wattaren MC275 återuppstod – och än i denna dag är i produktion hos McIntosh i Binghamton utanför New York.

Annons
Läs också
McIntosh MC275 50th Anniversary Efter 50 år är den världens kanske mest berömda förstärkare, fortfarande förmögen att framkalla euforiska utbrott och locka fram en tår i ögonvrån.

Den långa traditionen med rörförstärkare har också gett oss flera jubileumsmodeller. Bland annat ovan nämnda MC275, och för inte så länge sedan firade McIntosh 70 år och släppte förstärkarkombinationen MC2152 och C70. Båda med rör. De byggdes dock bara i en begränsad upplaga och det tog det inte lång tid förrän de var slutsålda. Men McIntosh håller uppe intresset med en uppsättning mer civila versioner av samma teknik, inpackade i klassiska kabinett av glänsande krom och svart.

MC1502 bygger på MC2152, men kolfiber har fått ge vika för krom i klassisk McIntosh-design, där de ljudmässiga egenskaperna är bevarade.

Läckert. Det gröna ljuset kommer från lysdioder som går att stänga av.

150 watt från fyra KT88-rör

Det är en massiv förstärkare som mäter ungefär en halvmeter på djupet, väger mer än 50 kilo och kräver en hel del plats i hyllan. I likhet med MC2152 och i stort sett alla andra McIntosh-rörförstärkare har den autoformers i utgångarna – Unity Coupled Circuit, som uppfanns 1949 och är transformatorer med lindningar och utgångar för högtalare med 2, 4 respektive 8 ohms impedans.

Strömmen kan styras från förförstärkaren.

Följaktligen lämnar förstärkaren samma effekt oberoende av utgång, och den kommer från fyra underkylda KT88-vakuumrör som drivs av fyra 12AX7A- och fyra 12AT7-rör, som kan täckas med ett svartlackat galler för bättre skydd. Man kan fortfarande se rören och tändningssekvensen när de växlar färg från orange till grön under uppvärmningen förväntningarna stiger i takt med färgskiftena.

Ljuset kan för övrigt släckas från fronten.

Annons
Läckert. Det gröna ljuset kommer från lysdioder som går att stänga av.

På baksidan finns både balanserade och obalanserade ingångar och små minijackkontakter som man kopplar till en McIntosh-förförstärkare, så att båda sätts på samtidigt när man sätter på en av dem.

Förstärkaren skyddas av McIntosh Sentry Monitor, som kopplar bort utgångarna om den upptäcker att den pressas till gränsen för vad kretsarna tål.

Enorma transformatorer med lindningar för 2, 4 och 8 ohms högtalare.

Mäktig ljudbild

På sätt och vis är MC1502 ett resultat av att McIntosh har satt ihop två MC275 till två monoförstärkare så att den lämnar 2 x 150 watt, men McIntosh hävdar att förändringar i bland annat autoformerna gör att förstärkaren kan ge ett mycket bättre signal/brus-förhållande (112 dB mot 105 dB), vilket minimerar brus avsevärt och ger musiken en svartare bakgrund som inte maskerar klangfärger och detaljer i lika hög grad.

Det finns ingen anledning att tvivla på detta, för MC1502 är tyst som i graven när strömmen sätts på men spelar som en ångvält när musiken startar.

Med små högtalare, som Audiovector R1 Arreté, en av våra favoritstativare, skapas en sällsynt fullvuxen ljudbild där exempelvis kontrabas framträder väldigt tydligt i ljudbilden. Utan att man tycker att det blir för mycket av det goda.

Annons

Kopplar man in större högtalare så växer naturligtvis ljudbilden och man känner att basen får längre räckvidd. Större än JBL Synthesis 4367 hade jag inte tillgång till under testperioden – men äsch, det får gå, tänkte jag. JBL och McIntosh har traditionellt sett varit en bra kombination, och det var de här också.

McIntosh MC1502
Två MC275 ger nästan lika mycket kraft, men inte riktigt samma finess.

De stora 15-tummarna kräver en järnhand som tar kontroll över basen. Även om högtalarna är lättdrivna så är det inte samma sak som att de är lättkontrollerade.

Glädjande nog satt partnerskapet som gjutet. Det är inte ofta jag känner musiken på samma fysiska sätt utan att vara på konsert.

Allt jag slängde på spelaren funkade enormt bra. Liveinspelningarna på Up For It med Keith Jarrett Trio skapade omedelbart en jazzklubbsstämning och jag kunde svära på att jag kände doften av fatöl och en antydan till cigarettrök i rummet.

Förstärkaren har järnkoll på 15-tummarna och spelar glatt både högt och rent, på gränsen till att öronen börjar blöda. Den levererar klangfärger med en tilltalande touch av värme, utan att maskera detaljer eller nyanser som många inbillar sig att rörförstärkare ofta gör.

Annons

Om man pressar MC1502 till en nivå där man ändå inte klarar av att vara i rummet kan man märka att det finns ännu bättre kontroll i en transistorförstärkare som MC462 eller MC312, men McIntosh styr högtalarna med en dirigents precision jämfört med ett par MC275.

Den naturligt klingande värmen och förstärkarens förmåga att ge även subtila nyanser plats i ljudbilden är starkt beroendeframkallande. Övergången till andra förstärkare kräver tillvänjning, för den enorma McIntosh-förstärkaren är en av de mest naturtrogna och engagerande med rör jag har hört på väldigt längre.

McIntosh MC1502: Slutsats

MC1502 kommer att gå till historien som en av McIntosh klassiker, på samma sätt som MC275. Den kombinerar brutal kontroll och massor av kraft med öppenhet och finess. Förstärkaren är tillräckligt stark för att driva de flesta högtalare och låter bara bättre ju mer den har att jobba med. Den är så stabil att det nästan är omöjligt att bryta ner den, och kan sparka liv även i de mest anemiska anläggningar. Om man har platsen – och budgeten.

Har du den här produkten?
Sätt ditt betyg.
0 / 6

Your page rank:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.
Annons
Annons

Läs också