I Per Christians håla

De flesta män, åtminstone de som bor under samma tak som en ivrig inredningsdesigner, har väldigt lite spelrum för egna idéer. Det är ett faktum. Inte för att jag har någon forskning att stödja påståendet på, men det starka könet – alltså kvinnan, om det skulle vara någon tvekan om den saken – och särskilt den varianten som har inredning som hobby och i värsta fall som levebröd, har en tendens att få precis som de vill. I den domänen finns helt enkelt inte plats för oss män. Visst finns det undantag, men de av oss som har frekventerat hemmabiografer i åratal har fler än en gång fått höra hur svårt det är för somliga att bara få tillstånd att ställa ett par ordinära högtalare i vardagsrummet, platsen har ofta degraderats till en simpel piedestal för en blomkruka eller skulptur av något slag. Och i dessa tider när anläggningarna ofta har glänsande pianolack samtidigt som all världens inredningsarkitekter omfamnar ”shabby chic” och annat oanständigt, blir det inte bara en kollision mellan makterna som regerar under samma tak (och vem som är den starkaste av de två!), utan också mellan rustika material och spegelblank lack. Och då är katastrofen nära, och mannens stolthet behöver både plåster och bandage.

Men så är det inte hemma hos Lene och Per Christian. Hon håller ordning på huset och Per Christian håller ordning på garaget. Och under garaget finns ännu ett rum och det är detta rum som är skälet till att Ljud & Bild kommer på besök en fredagskväll. För där har mannen fått ta plats – och bara det är värt ett reportage!

Huset
Nu är det i och för sig så att Per Christians sambo inte verkar särskilt grinig av sig, atmosfären i huset är väldigt gemytlig. När jag pratar med Lene råder det ingen som helst tvekan om att det här projektet har haft hennes bifall från början till slut, hon hävdar till och med att Per Christians kriterium när de köpte hus var just att det fanns ett rum som kunde bli till hemmabio, och hon höll med! När det här huset, med alla de rätta attributen, dök upp blev det snabbt affär, och medan Lene vältrade sig i gardinstänger, tyger, färger och allt annat som kvinnan i hennes outgrundlighet tycker är uppfriskande, kunde Per Christian bygga sig sin bio.

Rummet under garaget är på hela 30 kvadratmeter och har en acceptabel takhöjd på 2,2 meter. Det är 3,6 meter på bredden och över 8 meter långt, vilket passar fint för en hemmabio. Då får man plats med stor bild och flera rader att sitta på.

Per Christian är utbildad plåtslagare, vilket för övrigt syns tydligt på bilderna. Nu är kanske inte stål och plåt de vanligaste materialen i hemmabiosammanhang, men han kunde inte låta bli. Noga utskuren och hopsatt plåt finns framför scenen längst fram, i lådorna med taklampor och i bordet till bakre soffan, plus i DVD-hyllor och andra detaljer som lister och beslag. Men innan det var dags för inredningen var det andra saker som behövde hamna på plats. Det fanns nämligen ingen dörr från huset in i källaren under garaget, det fanns bara en utomhusingång. Per Christian var inte så sugen på att såga i den massiva betongkonstruktionen själv och hyrde därför in ett företag som tog hand om den saken. Då råkade han också ut för sin första, men antagligen inte enda, överraskning. Detta var första gången Per Christian renoverade ett rum och då upptäcker man många nya saker. Till exempel att två konstruktioner som verkar hänga ihop kanske inte gör det både i både horisontal- och vertikalplan. Det insåg han när hålet för dörren var gjord och dörröppningen var helt normal på ena sidan men bara passade dvärgar från andra sidan. Garagegolvet låg en bra bit under källargolvet i huset, vilket medförde att planerna behövde ändras. En liten trappa blev den uppenbara lösningen, eftersom husgrunden också ockuperade en del golvplats intill husväggen – och det är inte många, tekniskt lagda eller inte, som vill såga i husets fundament. Eftersom det gäller att se lösningar och inte problem får man ständigt se möjligheterna, och därför ritades en stor hylla in.

Sedan var det golvets tur. Allt var skevt och vint och för att få det jämnt behövdes 20 säckar flytspackel. Podiet längst fram är gjutet av samma material, och det ångrar inte Per Christian i dag. Konstruktionen är helt död, utan minsta tendens till resonans, vilket ger högtalarna otroligt bra arbetsvillkor!

När det gäller resten av rummet så skapades det i takt med att byggandet fortgick. Som nybörjare är det inte så lätt att förutse allt man kan råka ut för, men det är bara en sak som räknas och det är resultatet. Och det är skamligt bra, både när det gäller utseende och funktion. Bakom diverse plattor och tak döljer sig akustiska tilltag som gör att en anläggning av måttfull prisklass lyfts många snäpp. Sådant är det värt att lägga varenda lediga stund i ett halvår på.

Anläggningen
Både bilden och ljudet i Per Christians källare är av en tämligen normal klass när det gäller såväl prestanda som pris. Anläggningen är inom räckhåll för de allra flesta och överträffar ändå de allra flesta kommersiella biografer. Att få en sådan anläggning att hamna i en högre klass gör man genom att bygga ett riktigt bra rum. Ägaren har själv spelat klarinett tills han fyllde 25, och det är en fördel när man ska lyssna sig fram till rätt utrustning för både plånbok och öron. Det som ligger honom närmast om hjärtat på högtalarfronten är Bowers & Wilkins, bortsett från i djupbasregistret där han valt SVS. På film är nyckeln till framgång en stor bild och ett mäktigt ljud, och kombinationen Per Christian har satsat på känns riktigt förnuftig. Han har valt Hegel som slutsteg, men eftersom det kan bli lite väl livligt i toppen tillsammans med B&W:s CM9-högtalare så har han lagt in en amerikansk Parasound i kedjan för att krydda ljudet med lite av den avslappnade och tuffa spelstil som amerikanerna är så förtjusta i. Då lugnar det ner sig lite, enligt Per Christian, och resultatet är en lagom framfusig spelstil med en uppsjö detaljer och lite extra tryck i botten. Parasound-försteget är en före detta High End-surroundprocessor men har ingenting emot att spela tvåkanalsmusik, snarare tvärtom.

Till film har Per Christian en modern Onkyo-receiver som tacklar alla format och som har höjdkanaler för extra klar dialog i fronten. Subbasarna är bara med och spelar när det vankas film. Då kan man vara lite mer cowboy med volymen, för det råder inget tvivel om att bas är ett väldigt viktigt element i en hemmabio. Med enbart fronthögtalarna får man ren bas som inte gräver så djupt, men är ändå fullt tillräcklig för en musiksmak som mestadels består av blues, jazz och lugn akustisk musik,

På bildsidan har Per Christian en hemgjord duk på 120 tum. Den sitter med gångjärn i överkant så att han kommer till det bakre rummet där subbasarna står. Trots att han är mest intresserad av ljud har han investerat i en riktig bra full-HD-projektor från Optoma. Den målar upp en bild av god klass och är i alla fall tillräckligt bra för den lilla familjen och för grabbkvällarna som Per Christian har varje torsdag.

Upplevelsen
Vi pratar en del om musiksmak så det är bara naturligt att vi börjar med att lyssna på musik. Per Christian hittar en CD och börjar föreställningen. Vi spelar lite av varje och jag inser snabbt att detta är ett rum man kan trivas i. Vi sitter däremot mest och snackar så Per Christian plockar fram ett par filmer för att höja temperaturen lite grand.

Första filmen verkar vara The Avengers, vilket nästan får mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Den filmen finns ju inte på Blu-ray ännu, så jag tittar frågande på Per Christian. Han förstår vad jag menar och ropar till mig att det bara är en trailer men att den också fungerar utmärkt som demofilm. Och det är ingen lögn! En hel rad med Marvel-hjältar dyker upp och sätter en hög stämning. Den stillsamma anläggningen som vi just har spisat musik på ändrar karaktär på ett nästan osannolikt sätt.

– Eftersom jag har två centerhögtalare tycker jag ibland att fronten kan bli lite i mesta laget, säger Per Christian och undrar om jag tycker likadant. Jag håller inte med utan tycker att det låter helt okej, kanske lite mer än normalt men absolut inget man rynkar på näsan över.

– Du förstår, säger han, jag har lite problem med ena örat och är väldigt känslig för vissa frekvenser.

Jaså säger du det, tänker jag när han med glansiga ögon rattar upp volymen på receivern för mer action, denna gång i form av Super 8. Tåget som spårar ur i början av filmen hade lika gärna kunnat spåra ur utanför garageporten, för det här rummet är otroligt responsvilligt i basregistret. Jag bokstavligt talat skakar där jag sitter och kan inte låta bli att kika bort mot biochefen för att se om jag skymtar några rynkor i pannan eller ryckningar som kan tolkas som att han försöker imponera på mig genom att spela högre än anläggningen tål. Inga sådana tecken går att skönja och jag inser att han har kontroll över allt.

Jag lutar mig tillbaka och bestämmer mig för att ta emot vad som serveras. Nästa föreställning är Rango, en enastående animerad film. Här kommer höjdhögtalarna verkligen till sin rätt, för tillsammans med de två centerhögtalarna bakom filmduken låter det som om Johnny Depps röst kommer från en fullvuxen golvhögtalare. Flykten från mullvadarna visar sig vara ett fyrverkeri av intryck. En tuff scen att visa om man har en stor duk och mycket ljud!

Det är uppenbart att Per Christian har kommit långt med kalibreringen av anläggningen, vilket jag berättar för honom så fort han stänger av för att byta film. Han har kalibrerat ganska så mycket och hämtar ett par papper där han skrivit ned anläggningens frekvensgång för att visa mig alla mätningar som gjorts. Det visar sig vara väldigt jämnt, från längst ned och en bra bit uppåt, och det förklarar lite av hur det kan komma sig att det låter så bra som det gör. För att visa att det inte bara är film som fungerar hämtar han konserten Hitman på Blu-ray. Detta är en konsert med producent- och låtskrivargeniet David Foster, och när Michael Bublé framför Feeling Good får jag gåshud på armarna, vilket var länge sedan jag råkade ut för. Det låter så bra att jag funderar på om man egentligen behöver något bättre.

När kväll blir till natt, och vi har plöjt igenom filmer som Real Steel och Tron Legacy, gör jag mig beredd att åka hem. Men just som jag ska gå kommer jag på att jag har en CD i bilen som jag gärna hade velat höra först, och innan vi vet ordet av så har det gått en och en halv timme till med snack och musik.

Sammanfattning
Per Christian och hans sambo Lene har byggt sig en otroligt tung hemmabio. Egentligen är det Per Christian som har byggt, men som jag skrev i inledningen så finns det bakom varje man en kvinna som drar i trådarna, styr skeppet, drar upp riktlinjer, eller någon annan passande analogi som betyder samma sak. Per Christians bättre hälft verkar ha dragit i rätt trådar, för tillsammans har de i sin ägo en hemmabio som få kan matcha och ännu färre kan överträffa.

Atle Kildahl Torp