Search
Generic filters
 itemprop

Musik

Springsteens och hans (utökade) E Street Band skapar magi ännu en gång under New Orleans Jazz and Heritage Festival.

När vi skriver den här artikeln sitter vi på vårt kontor i Stockholm och tittar ut över en grå stad med 12–13 grader och regn i luften – mycket längre än så kan man väl inte komma från sjudande och ohämmade jazzrytmer i 32 graders stekande sydstatssol? Vi säger som Billie Holiday: ”Do you know what it means to miss New Orleans?

”Jazzfest”, som den enorma festivalen kallas i folkmun, arrangerades i år för 45:e gången och hade stora namn som Eric Clapton, Christian Aguilera, Santana, Phish, Lyle Lovett, Arcade Fire och John Fogerty – förutom Bruce Springsteen och hans E Street Band – på programmet. Varje år strömmar ungefär 350 000 besökande till staden under de två helgerna som festivalen äger rum, och det spelas jazz, blues och rock på varenda gathörn i hela sta’n: sjudande rytmer blandas med doften av kokt kräfta, friterad alligator, hummer och rutten stank från gårdagens fylleslag på Bourbon Street – only in New Orleans!

Festivalmaten på arenan är ett kapitel för sig. Här finns (naturligtvis) mycket gott öl, men också champagnebar, kokta kräftor, krabbkakor, läckra Po-Boys (lokala smörgåsar) med alla tänkbara delikata och utmanande innehåll samt ett otroligt omfattande urval av (starkt kryddad) mat – efter fem dagar i staden måste man hem och börja träna bort utsvävningarna.

Dagarna före konserten har vi trålat runt i denna fantastiska och unika stad som har så mycket musikhistoria i sig. Vi har varit på flodkryssning, ätit kokad crayfish (färsk kräfta kokad i chilivatten), druckit rikliga mängder av det lokala ölet Abita Amber (som är så långt från ”vanligt” amerikanskt pissöl man kan komma), tittat på statyn av stadens stora son, Louis Armstrong, tagit de uråldriga spårvagnarna upp för Canal Street, besökt en äkta jazzklubb, varit med på alligatorsafari ute i Mississippideltat (fantastiskt!) och tittat på den enorma förödelse som fortfarande präglar delar av staden efter dödsorkanen Katrina 2005.

Orkanen tog livet av närmare 1 400 personer och hela 140 000 flydde från staden, än i dag är invånarantalet nästan 90 000 färre än innan stormen krossade och översvämmade halvmånestaden – som Springsteen sjunger så träffande i låten How Can a Poor Man Stand Such Times and Live?: ”Them who’s got got out of town and them who ain’t got left to drown.

Nu står Amerikas samvete och själ återigen på Jazz Fest-scenen, för tredje gången ska han ”predika” för den lyhörda allmänheten.

Evighetsturné – och nytt blod
Förra gången Ljud & Bild var på Jazz Fest (2012) pushade han för sitt rykande färska album Wrecking Ball. Den gången präglades konserten i ännu högre grad av att USA fortfarande befann sig långt ner i finanskrisen och låtvalet återspeglade den dystra verkligheten. Sedan dess har han i det närmaste kontinuerligt turnerat världen runt och årets turné är nästan en förlängning av Wrecking Ball-turnén, samtidigt som han mot slutet av förra året släppte det aningen (för att vara honom) medelmåttiga albumet High Hopes. Den snart 65-årige musikern klarar sig helt enkelt inte utan livet på landsvägarna. Efter återföreningen med E Street Band 1999 har han släppt 8 album och nästan varit på en ändlös turné.

annons

I en intervju med 60 Minutes för ett par år sedan fick Springsteen frågan om varför han fortfarande turnerar så mycket, varpå han lakoniskt svarade: ”What else would I do? You got any clues? Got any suggestions? I mean, am I going to garden? I mean, you play the music and you know, grown men cry. And women dance. That’s why you do it.”

annons
DSC_0138-6 DSC_2354 P1000252 P1000253 P1000275 P1000281 P1000286 P1000299 P1000316 P1000348 P1000401 P1000409 P1000445 P1000458 P1000468 P1000471 P1000475 P1000509 P1000515 P1000519 P1000525 P1000539 P1000542 P1000544 P1000550 P1000553 P1000560 P1000566 P1000568 P1000578 P1000579 P1000592 P1000600 P1000606 P1000607 P1000611 P1000614 P1000616 P1000640 P1000649 P1000652 P1000654 P1000657 P1000658 P1000662 P1000682 P1000690 P1000695 P1000699 P1000709 P1000710 P1000712 P1000717 P1000718 P1000730 P1000732 P1000734 P1000744 P1000753 P1000757 P1000759 P1000764 P1000774 P1000780 P1000784 P1000790 P1000791 P1000794 P1000797 P1000818 P1000819 P1000826 P1000841 P1000846 P1000851 P1000860 P1000861 P1000862 P1000875 P1000881 P1000888 P1000890 P1000913 P1000954 P1000966 P1000979 P1000980 P1000981 P1000998 P1010010 P1010068
<
>

Det är titelspåret från det nya albumet (skrivet av ”norska” Tim S. McConnell) som sparkar igång det hela. Springsteen är i högform i hettan och vrålar fram refrängen medan Tom Morello gör underverk med gitarren. Sedan går han direkt över i en häftigt uppjazzad version av Johnny 99, där blåsarna verkligen får visa upp sig, och publiken ute på planen dansar till de svängiga rytmerna. En ren New Orleans-version av Nebraska-klassikern. Stämningen är uppsluppen både på scenen och bland publiken och det är uppenbart att Springsteen stortrivs.

Bandet spelar (trots sin ålder) tightare och mer vitalt än någonsin. Det är helt uppenbart att de trivs på scen, vilket inte minst Chefens spelglädje och entusiasm ser till. Keyboardisten Danny Federici har gått bort, detsamma har Springsteens ”wing man” Clarence ”The Big Man” Clemons. Clemons har ersatts av sin brorson Jake, som gör ett strålande jobb – och briljerar med sina saxsolon, men förändringen vi lägger märke till mest i bandet är tillförseln av nytt blod i form av Rage Against The Machine-gitarristen Tom Morello.

Morello kom med som stand-in för Little Steven när han filmade andra säsongen av TV-serien Lilyhammer och fungerade som inspiratör på High Hopes-plattan; när bandet turnerade i Sydafrika (för första gången), Australien och Nya Zeeland tidigare i år stod både Steven och Morello på scen. Under USA-delen av turnén är Steven återigen upptagen av Netflix-succén Lilyhammer när tredje säsongen spelas in i Norge. Han saknas som Springsteens sidekick men som gitarrist är det få (om ens någon) som överträffar Morello! Han spelar intensivt, rått och tekniskt briljant. Morello spelar med hela kroppen, hoppar och dansar runt, kastar sig in långa och komplicerade gitarrsolon och spelar till och med med tänderna – och tillför bandet en frisk fläkt och hårdare riff.

Dessutom har Springsteen fått med sig nästan hela blåssektionen och kören från The Seeger Sessions, vilket skapar en härlig fusion mellan rock och jazz – så det är gott om folk på Acura-scenen.

annons

Rock och politiskt allvar tills solen går ner
No surrender har sällan låtit bättre, och Springsteen och Morello ger verkligen allt på den här Born in the USA-klassikern. Och redan sjätte låten är den första från We Shall Overcome – The Seeger Sessions. Med Rickie Lee Jones som gästartist dundrar jazzfesten igång med Jesse James. Springsteen känner sin publik och ger dem vad de vill ha, under kvällens lopp får vi hela fem låtar från den skivan, låtar som passar som hand i handske med festivalens tema.

Med en av sina mest kända klassiker, The River, lugnar Chefen ner tempot och ger oss en vackert dämpad version där han får visa upp sitt stora röstregister (titta på videon på nätet!). Strax därpå hamrar Max Weinberg loss på trumsetet och sätter igång låten Springsteen skrev om Katrina och New Orleans, How Can a Poor Man Stand Such Times and Live? Från publiken på gott och väl hundratusen hörs ett unisont vrål när han sjunger om George W. Bushs försummelser.

Men det politiska allvaret är långtifrån över med det, The Boss fortsätter med Wrecking Ball, Death to My Hometown, The Promised Land (med allsång från samtliga på gräsplanen), O Mary, Shackled and Drawn (där Cindy Mizelle får briljera med sin gudomliga röst som motvikt till Chefens rossliga) och The Ghost of Tom Joad i en häftigt upprockad version med ”gitarrkrig” mellan Springsteen och Morello, innan temat ändras igen och vi äntligen ska få en glimt av hopp.

Land och Hope and Dreams
Bruce Springsteen slänger aldrig ihop en slumpmässig låtlista, han bygger upp dem, kväll efter kväll, som en opera. Det börjar oftast med att han ”sparkar liv” i publiken, innan allvaret börjar – när han ska belysa det stora avståndet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten. Som rockpärlor på ett snöre mässar han om sakernas tillstånd och riktar skarp kritik mot systemfel, försummelser och girighet. MEN, det finns alltid hopp!

Även i Springsteens mörkaste låtar finns det (oftast) hopp, och efter allvaret (som man också kan dansa till) kommer det alltid ljusglimtar. I New Orleans är de i form av The Rising och en snygg version av Land of Hope and Dreams. Det finns plats för alla, bara ”get on board” mässar Chefen.

Som första extranummer träder John Fogerty (Creedence) in på scenen och trampar igång Green River och Proud Mary. Nu kokar folkhavet på allvar och det är snart fler som virvlar runt i dans än som har blickarna mot scenen. Och när Springsteen gasar på så slänger han på ännu mer kol. Och vad passar väl då bättre än Born to Run?

Saints
Detta är tredje gången Springsteen uppträder på Jazz Fest och han måste naturligtvis alltid spela N’awlings ”nationalsång” When the Saints go Marching In. En protestsång som han med Seeger Sessions satte i rampljuset igen och gjorde till sin egen. Bruce tittar ut över den enorma folkmassan och tackar Jazz Fest med: ”It’s always a great pleasure and honor to play here – in the city where it all started. We wouldn’t be who we’d be, who we are… This is for you!

Han går fram ensam på scenen med sin akustiska gitarr och börjar försiktigt med stroferna: ”We are trav’ling in the footsteps of those who’ve gone before, And we’ll all be reunited in a new and sunlit shore. Oh, when the saints go marching in…” och sammanför på så sätt det förflutna och nuet. Ett vågat drag att ge sig i kast med låten som New Orleans-bor anser vara den mest turistifierade låten staden har, men precis som 2006 och 2012 klarar han sig undan med det. Vi får en snyggt dämpad version där både Morello och Patti Scalfa får sina solon. På den enorma stadion råder andaktsstämning, det är fullständigt tyst och några torkar sina tårar.

Så kan det väl inte sluta? Nix, med Pay Me My Money Down är rock-/jazzfesten igång igen innan det hela avslutas med klassikern Thunder Road. Det sista den extatiska publiken hör när solen håller på att gå ned över The Big Easy är en 64-årig rockare, med ett stort leende på läpparna, som kommer med ett löfte: ”We’ll be seeing you!

Festivalpublik
Det bör påpekas att en Springsteen-konsert på festival (vilket han aldrig brukade göra) är en helt annan show än hans egna konserter. Låtlistan anpassas efter en publik som inte främst består av hardcore-fans, så att större vikt läggs vid kända klassiker (han spelade bara två låtar från senaste skivan), plus att låtvalet representerar festivalens tema. Ur det hänseendet passar hans låtmaterial från The Seeger Sessions perfekt för jazzfestpubliken.

Nackdelen med en festivalkonsert är att det är svårt att hinna med ”rariteter” från hans enorma låtskatt, det blir inga önskelåtar – och konserten är kortare: ”bara” två och en halv timme är väldigt kort för att vara en Springsteen-konsert. Ändå är det han som spelar den längsta konserten under de sju dagar som festvalen varar.

Sammantaget ännu en fantastisk konsert, en unik upplevelse i en unik miljö som gav oss en otrolig adrenalinkick från ”the hardest working man in show business”, fast vi hade kunnat önska oss ett något mer vågat urval av låtar.

Europaturné?
Springsteen har (bortsett från Darkness-turnén) besökt Europa på varenda turné sedan Born to Run (1975), senaste gången var med Wrecking Ball förra sommaren (133 spelningar i 26 länder med 3,5 miljoner sålda biljetter). Den amerikanska delen av årets turné är just avslutad, men i dagsläget finns inte ett enda konsertdatum i Europa spikat. Inte heller hans skivbolag i Skandinavien vet något konkret om framtida turnéplaner i år – så vi kan bara hålla tummarna för att vi ännu en gång ska få besök av världens bästa live-artist, en man och hans band som kan ”Prove it all Night!”

Detta spelade Springsteen
High Hopes
Johnny 99
Badlands
No Surrender
Hungry Heart
Jesse James (med Rickie Lee Jones)
The River
How Can a Poor Man Stand Such Times and Live?
Wrecking Ball
Death to My Hometown
The Promised Land
O Mary Don’t You Weep (med Rickie Lee Jones)
Shackled and Drawn
The Ghost of Tom Joad
The Rising
Land of Hope and Dreams
Green River (med John Fogerty)
Proud Mary (med John Fogerty)
Born to Run
Dancing in the Dark
Tenth Avenue Freeze-out
When the Saints Go Marching In
Pay Me My Money Down
Thunder Road


Subscribe
Notify of
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments

Läs också