De av oss som kommer ihåg originalet minns förstärkaren som seriöst välspelande. Trots sin blygsamma effekt på 20 watt per kanal lyckades den lilla förstärkaren driva ganska stora högtalare utan att tappa kraften. Det vill säga tills den blev så varm att den helt enkelt dog. Ofta följt av den omisskännliga doften av brända transistorer.
När Musical Fidelity släppte den lilla A1 1984 var det en mindre sensation. Konstruktionen outsourcades till Tim de Paravicini, som nyligen gick bort. Han konstruerade en ganska enkel integrerad förstärkare, med en 160 VA ringkärnetransformator, som försåg fyra 10 000 uF-kondensatorer med ström.
Designen körde ren klass A, minst 99 procent av tiden. Med Klass A undviker man omkopplingsdistorsion eftersom transistorerna alltid är ”på”. Nackdelen är ineffektiv drift och värme, mycket värme. Faktiskt så mycket att den första generationen tenderade att smälta och dö. Det hjälpte inte att förstärkaren använde chassit som kylfläns. Problemet löstes inte förrän förstärkaren senare fick bättre kylning.
Trots inkörningsproblemen blev förstärkaren en succé. Musical Fidelity producerade cirka 200 000 exemplar av A1, inklusive en jubileumsversion i begränsad upplaga 2008.
Under high-end-mässan i München visade Heinz Lichtenegger upp en helt ny version av A1. Fortfarande med klass A-utgångssteg, en skivspelaringång för både MM- och MC-pickuper, och annars endast analoga ingångar.
Effekten har ökat till 25 watt och designen har moderniserats med bättre komponenter, polypropenkondensatorer bland annat, en bättre APLS RK-volympotentiometer och en ny ringkärnetransformator.
Förstärkaren är något större, men är till förväxling lik originalet. Både exteriört och interiört, och använd fortfarande kabinettet som kylfläns. Nya A1 levereras också med en enkel fjärrkontroll.
Priset anges till 1600 Euro, ca 20 000 kronor.
