Burson_160D

Test av Burson Audio DA-160

Seriös hifi

Burson är en relativt ny stjärna på hifi-himlen men det hindrar dem inte att bygga fina apparater. Som den här digitalomvandlaren.

Plus

Varmt ljud.

Minus

Inte så mycket tryck.
Inget hörlursuttag.
Ingen fjärrkontroll.

Burson DA-160 är en otroligt välbyggd DAC. Vi snackar knappar och kabinett av borstad aluminium, vilket både skapar ett gediget intryck, ger en högre vikt så att omvandlaren står stabilt, samt effektivt leder bort värme från kritiska komponenter.

DA-160 bygger på DAC-steget i den mer allsidiga HA-160D, som är en D/A-omvandlare, hörlursförstärkare och förförstärkare. Rent funktionsmässigt påminner den alltså mer om de två billigaste testdeltagarna. Men bortsett från att D/A-delen är ensam i DA-160 så har den förbättrats ytterligare. Alla integrerade kretsar och op-ampar är bortplockade och utbytta mot diskreta komponenter – allt för att ge ett renare och mer upplöst ljud.

Burson-omvandlaren har två USB-ingångar, så att man kan koppla in två datorer. Om du till exempel har en dator som du använder för att spela in musik på och en annan som du kör övriga program på, så slipper du växla ingångar varje gång. Det finns två uppsättningar linjeingångar, så att du till exempel kan koppla in en förstärkare och en hörlursförstärkare parallellt. Någon balanserad XLR-utgång finns däremot inte.

DA-160 har varken fjärrkontroll eller volymkontroll. USB-ingångarna stöder precis som hos Hegel inte 192 kHz-signaler, bara 96 kHz. Övriga digitalingångar klarar dock 192 kHz.

Ljudkvalitet
Burson-omvandlaren återger ljudet med en behaglig värme och fyllighet, samtidigt som det finns en fin upplösning längre upp. All musik får en vacker klangkaraktär och både manliga och kvinnliga röster är välnyanserade och klara, omgärdade av luft. Tonerna från basgitarren har också en fin substans.

En klassisk orkester låter stort och upplöst, det är ingen tvekan om att detta är en riktigt bra hifi-DAC.

Jämfört med de två billigaste omvandlarna från Cambridge och Asus har DA-160 lenare, mer upplösta toner och tycks måla upp ljudbilden ännu lite mer utanför högtalarnas fysiska placering. Inspelningens psykoakustik framträder tydligare. Jämfört med den ett par tusenlappar billigare Hegel HD11 är det dock ett område som Burson får se sig besegrad på: dynamisk kontrast. Musiken låter väldigt fint och luftigt, och i kombination med det varma ljudet kan Burson vara lättare att gilla. Men den har inte samma skjuts och aggressivitet när musiken ber om det. Jag tycker till och med att mitt eget metalprojekt ”Staal” låter lite i mjukaste laget.

Akustiska visor låter angenämt med DA-160, lite samma känsla som från en rörförstärkare, och låter riktigt analogt, fast även lugn musik kan tjäna på mer dynamik och snabbhet. Burson-omvandlaren är helt klart prisvärd, men inte ett lika stort fynd som Hegel HD11.


Kommentarer