AKG:s slutna toppmodell riktar sig mot professionella musiker och ljudtekniker. Det behöver naturligtvis inte exkludera musikälskande privatpersoner, alla är ju ute efter samma sak: att återge det inspelade ljudet med maximal noggrannhet och trovärdighet. Och medan de flesta studiohörlurar har en hög impedans på både 200 eller 300 ohm så ligger K872 på behagliga 36 ohm och kan därför till viss grad drivas med en vanlig mobiltelefon (fast en bra förstärkare rekommenderas naturligtvis).

Öronkuddarna omsluter örat helt och isolerar bättre än de flesta andra vi har provat. På gott och ont, för när man klämmer in kåporna så bildas det ett enormt lufttryck runt örat och ljudet förändras (tunn bas) tills trycket utjämnas igen. Med K872 gör vi detta oftare än vi brukar. De är nämligen ganska så tunga, dessutom är passformen lös. De glider därför lätt när man rör på huvudet och basresponsen ändras beroende på kåpornas placering. Med andra ord är de här inget man ska headbanga med, man behöver inte skaka mycket på huvudet för att de ska trilla av.

Så låter AKG K872

I övrigt sitter kåporna skönt på huvudet. Ljudet är varmt, med fyllig bas. I Lily Allens Trigger Bang är bastrumman stor och bastonerna har en värme och fyllighet som man lätt kan bli beroende av.

Kåporna läcker väldigt lite ljud och har nästan ingen crosstalk. Det gör att kontrabasen i Laura Marlings Soothing står nästan obehagligt långt ut till höger. Den låter varm, fyllig och exceptionellt delikat.

Vad K872 saknar är luft och detaljer i toppen av frekvensregistret. Till och med en kontrabas har övertoner, men här klingar inte strängarna ut tillräckligt väl i toppen. Kantslagen på virveltrumman är lite dova och Laura röst skiner inte som den ska.

Det låter mörkt i överkant. Som jämförelse är AKG:s egen Q701 mycket luftigare. De är visserligen öppna, men vi har hört flera bevis på att slutna hörlurar inte behöver låta instängda. Ett exempel är MrSpeakers Æon Flow Closed som kostar betydligt mindre än K872.

Slutsats

AKG K872 har fördelen av att isolera ljud utifrån ytterst effektivt. Basen är nästan beroendeframkallande fyllig, vilket gör det kul att lyssna på elektroniska rytmer. Det låter fett, tufft och fängslande. Tyvärr följs det inte upp i det ljusare skiktet, övertonerna är lite för instängda. En gitarr låter nästan som om man spelar på gamla strängar, och sångröster saknar magin längst upp.

Vi är inte heller överförtjusta i passformen. Hörlurarna sitter löst, och eftersom vikten är nästan 400 gram blir de ganska ostadiga.

Också i detta test:

Tre highend-hörlurar