Martin Logan Purity

Columbi ägg

Exotiska högtalare brukar aldrig vara lättanvända, men det gäller inte den här. Martin Logan Purity är High End-högtalaren som passar alla.

Tänk dig en High End-elektrostat som du kan koppla in till iPoden. Det vore väl coolt? Det tycker Martin Logan också. Därför har de byggt Purity – en kompakt och unik elektrostathögtalare som förenar det bästa av två världar, med aktiv drift och flexibla placeringsmöjligheter. Det låter kanske för bra för att vara sant, men Purity förenar användarvänlighet med ett kanonljud på ett sällan skådat sätt. En 35 000-kronors hybridhögtalare med inbyggd förstärkare på 200 watt är minsann inte något man stöter på varenda dag.

De allra flesta högtalare bygger på samma princip. Två eller fler element monteras i en avstämd låda, mycket mer än så behöver man inte för att få ljud. För att få välljud, däremot, måste högtalaren utvecklas med den bästa tekniken man har råd med, och sedan måste allting fintrimmas tills man får de önskade egenskaperna. Men principen är densamma, oavsett tillverkare.

Så är det inte hos Martin Logan. De har specialiserat sig på hybridhögtalare, där två olika driftsprinciper förenas. Ungefär som hybridbilar, där förbränningsmotorn samsas med elektriska motorer för att spara bränsle.

Välbeprövad hybrid
En hybridhögtalare sparar inte något bränsle. I stället är hela poängen att lyckas med något som en ensam driftsprincip inte klarar av. Ett elektrostatmembran måste nämligen vara opraktiskt stort om det ska kunna återge tillräckligt låga frekvenser för att man ska få bas. Och en konventionell högtalares element har inte samma blixtsnabba reaktion vid höga frekvenser som elektrostatmembran har. Genom att kombinera dem båda så löser man alla problem.

Purity är en hybridhögtalare eftersom den använder båda driftsprinciperna. Den är bestyckad med två konventionella 6,5-tums baselement med styva aluminiummembran som återger alla frekvenser under 450 Hz (grundtoner och bas), medan det nästan viktlösa elektrostatmembranet som är uppspänt på en ram tar hand om allting över 450 Hz. Martin Logan har arbetat med sådana hybridlösningar i över 25 år.

200 watt aktiv
Det som skiljer Purity från praktiskt taget alla andra högtalare är att de har var sin inbyggd 200-wattsförstärkare. Som är skälet till att man kallar dem för ”aktiva” – till skillnad från ”passiva”, som måste drivas av en extern förstärkare för att fungera. Rent praktiskt innebär detta att Purity kan drivas av en enkel MP3-spelare. Vilket vi naturligtvis har testat, plus andra signalkällor.

Högtalaren kan också drivas av en extern förstärkare, till exempel om man känner att man behöver högre effekt än vad Purity har inbyggt, eller om man helt enkelt vill ha en annan klangkaraktär. På baksidan finns nämligen vanliga högtalarterminaler för externa förstärkare, samt linjeingång för en ljudkälla. Som också kan vara en TV. Tillsammans med center- och bakhögtalare – till exempel Martin Logans Vignette, Fresco eller Matinee – kan man sätta ihop ett tungt surroundsystem.

Elektrostatisk laddning
Den här principen förenar baselementens frekvensregister, dynamik och effektivitet i de lägre oktaverna, med det supertunna och genomskinliga elektrostatmembranets snabbhet och precision. Man slipper alltså göra elektrostatmembran som är så stora att folk vägrar flytta in högtalarna i vardagsrummet, och behåller de bästa egenskaperna från de båda teknikerna.

Själva elektrostatelementet sitter i vad Martin Logan kallar för en Airframe – en ram som är så styv att man kan stå på den. Membranet är 71 cm långt och 24 cm brett och täcker hela ramen, väger mindre än ett gram och är uppspänt mellan två gitter som fungerar som elektriska poler. Eftersom elektrostaten inte sitter i ett kabinett sprider den ljud både bakåt och framåt, som en så kallad dipol. När membranet sätts i rörelse av gittrens laddningar sprids ljudvågorna från mitten och ut mot sidorna. Spridningsvinkeln är begränsad till 30 grader. En tämligen ovanlig lösning.

För- och nackdelar
Purity är unik, inte bara för att den förenar aktiv drift med två olika högtalartekniker, utan för att den låter oerhört bra, trots sina begränsningar. Detta är nämligen inte en högtalare för den som vill driva sina grannar till vansinne. Death metal-fans och discodrottningar bör också leta efter något mer hårtslående. Men praktiskt taget alla andra kan gå bärsärkargång i skivsamlingen av pur glädje över Puritys alla kvaliteter. Och de är inte få.

Låt gå för att den inte spelar äkta djupbas, det bara låter så. Den är inte heller särskilt pigg på att spela högt, då märker man att det finns gränser för hur långt den blixtsnabba dynamiken som högtalarna besitter räcker. För att man ska få ett trovärdigt stereoperspektiv bör man placera sig själv mitt mellan högtalarna och vinkla in dem så att de pekar rakt mot favoritfåtöljen. Då utnyttjar man högtalarnas relativt begränsade horisontella spridning bäst, vilket är viktigt eftersom Purity sprider ljudet mindre och mindre desto högre man kommer i frekvensregistret. Diskanten försvinner nästan helt om man ställer sig upp eller om man sitter för långt ut åt sidan.

Olika anläggningar
Alldeles i början av testet användas jag Wadias 581-spelare, McIntoshs förförstärkare C45 och effektförstärkare MC501 – High End för drygt 200 000 kronor. Effektförstärkarna ersattes under en period av Adyton Cordis 1.8, ett fyrverkeri av en förstärkare. Och oavsett vad jag drev högtalarna med så spelade de så det slog gnistor om musiken. Längre fram under testperioden körde jag med Wadia-spelaren inkopplad direkt i högtalarnas linjeingångar. Då bestod alltså anläggningen bara av en CD/SACD-spelare och ett par högtalare. Mot slutet av testet var det bara en iPod Touch som var ansluten, med en Monster Cable-adapter från 3,5 mm till RCA som enda signalkabel. Snacka om tuff mikroanläggning!

Mållös beundran
När högtalarnas inbyggda förstärkare inte används, och man driver högtalarna med en separat förstärkare, öppnar sig flera möjligheter. Man kan få precis den klang man vill genom att använda den förstärkare man föredrar. Och de kraftiga effektförstärkarna från McIntosh och Adyton låter bättre än Puritys inbyggda. De har det där lilla extra av allt: bättre kontroll, större dynamisk räckvidd och mer kraft. När jag hoppade över alla förstärkare och kopplade in Wadia-spelaren direkt till högtalarna krympte ljudbilden lite i alla riktningar och basen fick lite mjukare anslag, men spelarens kirurgiska precision och stora dynamiska kontrast bevarades.

James Taylors karaktäristiska röst kom fram tydligare i ljudbilden med en extern förstärkare, och basen fick mer tyngd och fyllighet. Basen lät stramare och rösten lite tunnare när Puritys egna förstärkare kopplades in. Stråkar var nästan perfekt fokuserade och den stora ljudbilden hade rikligt med luft runt sig oavsett vilken förstärkare som användes. Gitarrerna i kompet bakom Taylor fick lite fler klangfärger med separat förstärkare, men lät fortfarande varma och klangrika med högtalarnas egna förstärkare. Högtalarnas diskantåtergivning lät en aning öppnare med en separat förstärkare, men med den inbyggda lät Purity fortfarande mycket mjukt och samtidigt upplöst. Fast med den karaktäristiska avrullningen överst i diskantregistret, som låter lite mindre luftigt än med de bästa diskantelementen som har större räckvidd.

När Purity spelade med signalkällan inkopplad direkt till den inbyggda förstärkaren fick jag en smygande känsla av att det knappast kan bli bättre för de här pengarna. Martin Logan gör åtminstone ingen hybridelektrostat som kan kombineras med en potent och raffinerad förstärkare för sammanlagt 35 000 kronor.

Andreas Vollenweiders elektriska harpa åstadkommer ett par komplexa klanger som inte alltid kommer fram lika tydligt i ljudbilden. Med McIntosh-förstärkaren som effektleverantör var det nästan ingen ände på dynamiken, särskilt inte i basregistret, men högtalarnas egna förstärkare lät förvånansvärt lika på alla andra områden. Ett bra exempel på hur fint det kan fungera med en skräddarsydd förstärkare, för Purity behöll den djupa och potenta basen från 500 watt McIntosh, men däremot inte samma oansträngda dynamik på hög volym. Det är den mest påtagliga skillnaden. Högtalarna lyckades nämligen få fram harpans klangfärger på ett utmärkt sätt med de inbyggda förstärkarna. Särskilt bassträngarna, som nästan överväldigade mig med sitt bestämda tryck och sin fysiska dynamik.

Konsertflygel och orgel, som i Ivar Kleives Requiem, fick aldrig det djupa, knappt hörbara men ack så fysiska basfundament som bidrar till instrumentens riktiga skala och klang. Med iPod Touch (och både MP3-filer och okomprimerad musik) försvann en stor del av möjligheten att spela högt eftersom den bärbara spelaren har för låg utgångsspänning för att orka driva en effektförstärkare. Men Purity öppnade till och med MP3-filer på samma sätt som man skalar en lök – lager efter lager försvann och tillsammans lät Purity och den lilla iPoden som en tvättäkta High End-anläggning. Så mycket mer av musiken, inte elektroniken, dominerade upplevelsen.

Ljudbilden är djup, som utskuren i marmor, så transparent och så gedigen är den. Klangkaraktären upplevde jag som varm och fyllig, oavsett signalkälla eller förstärkare, men med en frapperande välupplöst detaljering som jag inte hört bättre från någon annan högtalare i prisklassen. Här finns knappt några betoningar eller färgningar av klanger, och ljudbilden uppfattas som mer homogen och dynamiskt potent än i Martin Logans dyrare – och passiva – Vista.

Sammanfattning
Martin Logan Purity är på många sätt den billigaste High End-högtalare vi testat någonsin. Även om den inte plöjer djupast i basregistret, spelar så öronen blöder eller fyller stora vardagsrum med konsertvolym, så har den alla kvaliteter de allra flesta kan önska sig, men bara kan drömma om att få delar av i den här prisklassen. Purity har samma klassiskt glasklara återgivning, och den klangneutrala och blixtsnabba karaktär som de bästa elektrostaterna, men med en stram och potent bas. Och bäst av allt är att den har en egen förstärkare inbyggd. Det ger stora möjligheter, man kan till exempel koppla in den direkt till en iPod, en TV eller en receiver med förförstärkarutgångar. Man måste betala mycket pengar för en separat förstärkare om man ska få en hybridelektrostat att spela så smittsamt trovärdigt och musikaliskt som Purity. Inte ens Martin Logan själva klarar det om man inte betalar mycket mer pengar, och det säger väl det mesta om hur lyckad Purity är.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.