Ultrasone Edition 12

För mycket av det goda

Tjusig kvalitet, men ljudet passar inte alla.
Ljud & Bild tycker
Praktfull komfort och kvalitet, med en tydlig och öppen ljudbild.
Tunn klangbalans och för markerade s-ljud begränsar användningsområdet och musikurvalet en smula.
Specifikationer
  • Öppna hörlurar
  • 40-mm element
  • 40 ohm, 99 dB
  • 282 gram
  • 14 000 kr
  • hifi-agenten.se
forfatter

För att bara ha hållit på med hörlurar ett kvarts århundrade har det gått anmärkningsvärt fort för tyska Ultrasone att göra sig ett namn som hörlursmärke.

Ända sedan starten 1991 har de utökat sitt urval av hörlurar, som nu sträcker från bara ett par hundralappar till den kostsamma Edition 5 som kostar mer än 30 000 kronor. Edition är toppserien och Edition 12, som vi testar här, ligger på 14 000 kronor och är den billigaste av toppmodellerna. Hörluren använder sig av Ultrasones S-Logic-teknik – mer om den senare – och är välkonstruerat byggd av aluminium och kvalitetsplast.

De närmaste konkurrenterna i den här klassen kommer från Beyerdynamic, Hifiman, Audeze och framför allt Sennheiser, som har satt standarden för öppnar hörlurar kring 10 000 kronor med sin HD800.

Ultrasone Edition 12 är gjord för hemmabruk. För avslappnande spisning i favoritfåtöljen, där den kopplas in i en bra hörlursförstärkare med 6,3-mm jack-kontakt. Hörlurarna har 40 mm stora membran som är snett monterade i de stora, öppna kåporna. De generösa kuddarna är överdragna av tyg och lägger sig behagligt runt örat, och efter ett tag känner man att komforten är fantastisk. Man märker knappt att man har dem på huvudet.

Edition 12 är alltså utrustade med S-Logic Plus, där elementen är snett monterade i kåporna, som har optimerad akustik på insidan för att utnyttja hela membranytan. På så sätt täcker elementen mer av innerörat och spelar inte i ”okontrollerat” område, alltså mot örsnibben och ytterörat.

Även om impedansen är låga 40 ohm gör känsligheten på 99 dB att de inte passar särskilt bra för bärbart bruk. Åtminstone inte utan en kraftfull förstärkare med 6,3-mm kontakt. Inpluggade i det mycket fina hörlursuttaget i McIntosh MCD500 är det inga problem att få tillräckligt med ljudtryck och kontroll för att måla upp en realistisk ljudbild.

Balansen är lite ojämn, med en relativt avrundad, nästan dämpad basrespons där jag aldrig riktigt fick dynamiken att svänga. Basen i Esperanza Spaldings ”Ponta de Areia” är tämligen djup och mäktig, men hörlurarna får inte riktigt fram samma djup som Sennheiser HD800. Basen är lite rundare, fast samtidigt fylligare än i HD800, men alltså inte lika artikulerad.

Mellanregistret är behagligt balanserat, om man bortser från en irriterande tendens att fokusera på s-ljud, alltså sibilanter. Kvinnoröster låter onaturligt tunna genom Edition 12 och både s-ljud i röster och cymbaler kan helt enkelt sticka lite i öronen. Å andra sidan innebär det att diskantregistret känns tydligt – i tydligaste laget, tycker säkert somliga – och inte helt felfritt det heller. Övertonspektrat verkar en aning ojämnt, jag hör vissa toner bra medan andra är mer dämpade.

Om man bortser från problemet med s-ljud är Edition 12 en tjusig och praktfull hörlur som har en lite tunn klangbalans som passar jazz och klassiskt bättre än rock, hiphop och rap. Men jag rekommenderar att man provar innan man köper, för det kan bli för mycket av det goda. Läs: sibilanter.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.