Jag har alltid haft en viss fascination för rörförstärkare. Även om det egentligen är en anakronism att använda rör i förstärkare så är det något med ljudet från dem som aldrig slutar hänföra mig.

Just detta är förmodligen anledningen till att det överhuvudtaget tillverkas och säljs rörförstärkare fortfarande. Ljudet alltså, som kan ha en del organiska kvaliteter man inte hittar någon annanstans så lätt.

Klangen är nog också anledningen till att många föredrar ljudet från grammofonskivor.

De flesta som tillverkar rörförstärkare i dag har gjort det i årtionden. Audio Research, Quad och McIntosh, till exempel, håller fortfarande på med vakuumrör. Trots att de är ineffektiva, avger mycket värme och inte gillar alla högtalare de blir ombedda att driva.

Rogers är däremot mer kända för den ikoniska lilla LS3/5A-högtalaren, även känd som ”BBC-monitorn”, men vad många inte vet är att de har byggt rörförstärkare sedan 1995. Det är snart 30 år sedan och just den här är efterträdaren till den ursprungliga E20a. Som den hette på sin tid. Då byggdes den för just LS3/5A – och den större modellen LS5/9 – men den kan givetvis användas med andra högtalare också.

Effekten den levererar från de fyra vakuumrören är inte högre än 18 watt per kanal, men som vanligt berättar siffrorna inte alltid hela sanningen.

 

Silver, guld och antimagnetism

Rogers E20a/II är den nya versionen av förstärkaren, byggd med fyra 6L6-vakuumrör som är monterade ”back to back” i en så kallad push-pull-konfiguration med två rör per kanal. De två rörparen kör i klass A. Där rören är konduktiva hela tiden, det vill säga switchar inte mellan av och på. Det är mer ineffektivt än normal klass AB och ger lägre effekt (teoretiskt 25 procent av AB), men är mer linjärt och stabilt och ger lägre förvrängning.

Förstärkaren är en ren analog konstruktion och kan levereras med skivspelaringång för MM-pickup, förutom tre linjeingångar. Rogers har uppdaterat kretsen sedan E20a från 1995 och byggt förstärkaren på ett aluminiumchassi för att minska risken för magnetism. Den har också fått större och bättre utgångstransformatorer för att ha bättre dynamik och baskontroll.

Kablarna på insidan är gjorda av syrefri koppar och alla kontakter är guldpläterade. Kabelterminalerna på baksidan är silverpläterade för att ge bättre ledningsförmåga av signalen.

THD

Det bör noteras att förstärkarens effekt på 18 watt per kanal är specad med 8 ohms last och 1 kHz med en harmonisk förvrängning på hela 3 procent. Total Harmonic Distortion (THD) kallas det och just när det gäller rörförstärkare finns det en anledning att ta siffrorna med en nypa salt.

Harmonisk förvrängning i en rörförstärkare uppför sig annorlunda än harmonisk förvrängning i en transistorförstärkare. I rörförstärkare handlar harmonisk förvrängning mer om 2:a och delvis 3:e ordningens distorsion, som vanligtvis har en rundare och mjukare form som är mycket mer behaglig för örat.

Roger that!

Rogers-förstärkaren har den klassiska, varma klangen som många förknippar med rörförstärkare. Den gör ljudet väldigt lätt att tycka om, det kommer aldrig en grov eller skarp ton ur högtalarna, och trots 18 watts effekt driver den enkelt högtalare som Sonus faber Olympica III. Som inte är världens mest tungdrivna 4-ohmshögtalare men som ändå trivs bäst ihop med förstärkare som har ett kraftigt vridmoment i botten.

Pianotonerna i Keith Jarrett trios Up for It låter inte lika fokuserade som med en Octave V70 SE, eller lika luftiga som med en Audio Research I/50, men de får en enormt välljudande klangbotten. Där framför allt de lägre oktaverna återges med en fyllighet och auktoritet som man inte förknippar med 18 watt.

Den lilla förstärkaren är mycket potentare än siffrorna antyder och har bra koll på dynamiken – i basen också, även om den dynamiska kontrasten inte är lika stor som med en V70 SE.

Men det klingar vackert från Rogers-förstärkaren. Kontrabas återges med fyllighet och en tilltalande varm klang, medan cymbaler har förvånansvärt skarpt fokus. Al Jarreaus fantastiska version av Cold Duck behöver en förstärkare med kontroll, fyllig bas och dynamik. Jag tycker inte att Rogers-förstärkaren saknar något på det området, men det är mer snärt och kraft i den transistorbaserade Yamaha A-S3200.

Kopplad till den mindre Audiovector R1 Arreté märker man att förstärkaren inte har Yamaha-förstärkarens djup, för basåtergivningen är tamare när man jämför engelsmannen med japanen. Men inkopplade till de mindre högtalarna LS3/5A händer något med samspelet med Rogers E20a/II.

De passar varandra oerhört väl, det märks särskilt på sång där förstärkarens varma och fylliga klang smälter ihop till en upphöjd synergi med de små Rogers-högtalarna. Det finns inte all världens djupbas, men de små högtalarna får ett häpnadsväckande behaglig vokalklang genom ren klass A från en rörförstärkare.

Slutsats

Rörförstärkare är inte för alla. De blir varma, rören måste bytas ut efter ett par tusen timmar och det finns en gräns för hur mycket effekt de kan leverera. Värmen och avsaknaden av effekt är ännu tydligare på en rörförstärkare med klass A-utgångssteg, åtminstone på papperet, men Rogers-förstärkaren visar att man inte ska tro på alla siffror man läser. Beviset hör man när man lyssnar, då är den 18 watt kraftfulla rörförstärkaren mycket mer potent än man tror. Ännu viktigare är att den faktiskt låter praktfullt. Inte oväntat spelar den himmelskt tillsammans med Rogers LS3/5A, men den trivs även ihop med andra högtalare så länge de inte är för tungdrivna. Rogers E20a/II är en tjusig integrerad rörförstärkare som man inte behöver vara rörfantast för att trivas med.