TEST: Octave V 70 SE

Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. Inte för att jag har fördomar mot rörförstärkare, men det här hade jag inte förväntat mig.

Låt mig förklara. Många jag pratar med har en inneboende skepsis mot rörförstärkare. Att någon använder vakuumrör för att få ljud i högtalarna är inte bara en anakronism, det är också tveksamt om det är bra, hävdar de.

Eftersom det finns så många bra transistorkonstruktioner man hellre kan använda. Eller klass D-moduler och digitala kretsar – och framför allt hybridlösningar som kombinerar analog och digital förstärkning och signalbehandling.

Dessutom, hävdar skeptikerna, låter rörförstärkare lite luddigt och har ingen kontroll över basen när de spelar högt – om de ens kan spela högt över huvud taget. Och, säger somliga, eftersom rören måste bytas ut någon gång, vem vet hur det kommer att låta om fem år med helt andra rör?

Det finns många andra argument. Värmeutvecklingen från rören. Frånvaron av balanserade kretsar (krävs normalt inte på rörförstärkare), att bias-strömmen måste justeras med jämna mellanrum och så vidare. Men det vanligaste argumentet handlar om ljudet. Som man kan få ett intryck av att man antingen älskar eller hatar.

Det är lite som pizza. Puristerna ska inte ha något annat på pizzan än tomatsås och ost, eftersom det är den mest ”autentiska” smaken. Andra lassar på med svamp, lök, kött, skaldjur och jag vet inte vad. Vissa vill till och med ha ananas – då kommer pizzapolisen! – vilket säger en hel del om olika smaken kan vara.

Så är det med ljud också. Det autentiska ljudet är det som musiken mixades med studion, i värsta fall så som det låter på en konsert – i en perfekt konsertsal – skulle många säga. Alltså är rörförstärkarna portförbjudna eftersom de ”färgar” ljudet och gör det varmt och ”romantiskt”.

Dumheter.

Du får förlåta mig, men jag gillar lite tunn parmaskinka och en skvätt av Toscanas finaste olivolja på pizzan.

Och jag gillar rörförstärkare också. De kan nämligen vara lika olika som pizzor.

Så likt och så olikt

Det är lätt att argumentera för rörförstärkare, de har ofta något speciellt som gör att man sitter lite längre och lyssnar. Det är något med hur organiskt och lätt allting flyter. Även om basen inte är lika hård som betong och diskanten inte sträcker sig långt bortom vad mina öron kan uppfatta så tycker jag att en bra rörförstärkare är lätt att tycka om.

Audio Research GSi75 och Line Magnetic 805 IA är två integrerade rörförstärkare med ett par distinkta kvaliteter och som låter fantastiskt, fast olika.

De ena – GSi75 – har en slags lätt tyngdlöshet över sig och en silkeslen ljudbild med hög upplösning. Den andra låter varmare och fylligare och har en mer framträdande basåtergivning.

Men båda kan sägas ha ett signaturljud som helt klart beror på att de använder vakuumrör.

Det trodde jag att Octave V 70 SE också skulle ha.

Moduler

Den tyskbyggda rörförstärkaren är en av många från Octave Audio. Som har specialiserat sig på rörförstärkare. Den här ligger mitt i sortimentet av integrerade modeller från Octave. V 70 SE är en kraftfullare version av V 40 SE, och som namnet antyder är effekten specad till 70 watt per kanal. I 4 ohm, märk väl.

Vad som är lite speciellt med de flesta Octave-förstärkare är att de är byggda så att man kan lägga till exempelvis en phonomodul, eller en extra ingång med antingen RCA- eller XLR-kontakt. Modulerna kostar ett par tusenlappar extra och till de integrerade förstärkarna går det att beställa dem i efterhand. Men då måste de installeras hos en återförsäljare. De är inga plugin-moduler.

Till just V 70 SE kan man välja en phonomodul med MM- eller MC-ingång. Förstärkaren är redan utrustad med linjeingångar och -utgångar samt en XLR-ingång för balanserade kablar.

Black Box

Den har också något ganska unikt för Octave. En särskild ingång för en så kallad Black Box.

Som är en separat box med extra kondensatorkapacitet.

Den finns i två storlekar: Black Box med fyrdubbel kapacitet (11 000 kr) och Super Black Box med tio gånger högre kapacitet (27 000 kr). När man kopplar in en Black Box blir förstärkaren mer stabil med högtalare som har låg impedans, till exempel elektrostathögtalare som kan ha så lågt motstånd som 2 ohm.

Octaves Andreas Hofmann och hans team anser att ljudet kan förbättras med en Black Box. Även om man inte har en högtalare som är så krävande att den extra kapaciteten är nödvändig. Det ska jag återkomma till strax.

Bias

V 70 SE levereras med fyra 6550-rör i en så kallad push-pull-konfiguration. Den kan också utrustas med fyra KT88- eller EL34-rör. Vilket lite förenklat motsvarar olika toppings på pizzan. Rören förändrar nämligen hur förstärkaren låter, samma sak gör rör från olika tillverkare. Ungefär som skillnaden mellan en San Daniele- och en Iberico-skinka.

Andreas Hofmanns tro på vakuumrör betyder inte att förstärkaren inte har transistorer eller integrerade kretsar. De är bara inte en del av utsignalen och används inte för övervakning och automatisk justering av bias-strömmen till rören.

De justeras med en liten skruvmejsel som sticks in i små hål på framsidan, där lysdioderna lyser. Hofmann anser att manuell bias är bättre än automatisk, eftersom man alltid har koll på rörens tillstånd genom diodernas färg och kan se när det finns avvikelser, om ett rör saknar spänning etc. Till skillnad från många automatiska lösningar som inte varnar om något är fel.

Jag har redan nämnt den mindre 40-wattaren V 40 SE, det finns även en V 70 som har fyra KT120-rör i klass A-drift. Den levererar hela 50 watt per kanal i klass A med en Super Black Box inkopplad. Den använder dynamisk bias-styrning för att kompensera för den begränsade effekten som klass A-drift brukar ha, men även här kan man justera bias manuellt om man vill.

Eco läge

V 70 S är även utrustad med ett ekonomiläge som man väljer med en omkopplare på baksidan. När Ecomode är aktiverat stänger förstärkaren av strömmen om det inte har kommit någon signal på 10 minuter, för att spara rören. Då drar förstärkaren ungefär 20 watt. Så fort en signal känns av slås rören på och efter bara ett par sekunder är förstärkaren klar.

Låter inte som förväntat

Jag var inte helt förberedd på ljudet från Octave-förstärkaren. Även om jag hade lyssnat på Octave tidigare så var det här första gången jag hade haft en i flera veckor för test. Det svarta exemplaret jag fick hade en Black Box och ett Octave F3 P-filter. Som är ett EMI-filter som dämpar elektromagnetisk interferens och kopplas in mellan signalkällan och förstärkaren. Eller mellan en förförstärkare och en effektförstärkare.

Jag använde inte filtret tillräckligt mycket för att ha med det i testet, däremot testades V 70 SE med och utan Black Box.

Merparten av testet gjordes med de enastående högtalarna KEF Reference 5 Meta, som är relativt lättdrivna. Först trodde jag att de kanske var ett nummer för stora för Octave-förstärkaren, men där tog jag miste. Den hade förbluffande kontroll i basen och kunde spela mycket högre utan hörbar distorsion än jag hade vågat hoppas på.

Octave-förstärkaren har inget av den klassiska varma, fylliga klangen som vissa rörförstärkare ofta kan ha, i kombination med vissa högtalare kan ljudet kännas tunt. Nästan svalt. Som vissa transistorförstärkare.

Men i takt med att man lyssnar och lär känna den inser man att den snarare spelar mer korrekt än den gängse uppfattningen av rörförstärkare.

Al Jarreaus Cold Duck kan låta lite vass i diskanten, men det fanns ingen antydan till det med Octave, förstärkaren hade en chockerande bra kontroll i basen på de stora KEF-högtalarna. Den lyckas gå riktigt djupt i basen, med en tyngd man inte förknippar med särskilt många rörförstärkare, och behåller kontrollen i lägre oktaver även när man spelar högt. Personligen skulle jag kunna tänka mig en aning varmare pianoklang och lite mer fyllighet i röster, fast det är förstås en smaksak. Keith Jarretts Steinway-flygel lät inte tunn alls, men mellanregistret hade inte samma organiska fyllighet som jag fick från Line Magnetic-förstärkaren – eller en Rotel Michi X5 (med transistorer) för den delen.

Men Octave-förstärkaren kompenserar för det med en ytterst välfokuserad ljudbild, som är mer transparent och detaljerad än med Line Magnetic-förstärkaren, och nästan i klass med den betydligt dyrare GSi75 från Audio Research.

De små men potenta Klipsch Heresy vaknade till liv med Octave-förstärkaren och lät så dynamiskt och levande som jag knappt har hört dem förut. Men även här tänkte jag att pianoklangen och sången kunde ha behövt lite mer fyllighet.

Skillnaden mellan med och utan Black Box var mindre än jag trodde. Det kan bero på att ingen av högtalarna jag använde var särskilt tungdrivna, eller hade låg impedans eller var ”svåra” på något annat sätt.

Jag skulle nog rekommendera att man frågar i butiken, och naturligtvis lånar med sig en hem, om man tror att man behöver den extra kapaciteten. Eftersom Black Box även fungerar lite som ett filter gör den en sak med ljudet som är värt att nämna. Hos mig blev klangen lite torrare, diskanten lugnare och basen stramare. Skillnaden var inte stor, det måste sägas, och jag är lite tveksam till om den knappt märkbara skillnaden är värd pengarna med alla högtalare där ute. Men det skadar inte att försöka.

Slutsats

Octave Audios integrerade V 70 SE kommer att förvåna fler än oss. Den skakar verkligen om fördomarna många har mot rörförstärkare, och kommer att vinna mångas entusiasm för något de inte trodde att de var redo för eller intresserade av. Den känns bättre byggd än många förstärkare i högre prisklasser och rent ljudmässigt kan den mäta sig med många av dem. V 70 SE har bättre kontroll på dynamiken när man spelar högt, och verkade helt oberörd när den blåste ut musiken genom de stora KEF-högtalarna. Tack vare en möjlighet till skivspelaringång och filterkapacitet för extra tungdrivna högtalare är den också lite mer flexibel än de flesta integrerade förstärkare. Octave-förstärkaren är definitivt värd en provlyssning, om inte annat så för att få sina fördomar utmanade.