TEST

Mola Mola Tambaqui

 itemprop
TESTMola Mola Tambaqui
Mola Mola Tambaqui

Magnifik DAC slår rot i själen

Från en tillverkare jag aldrig hade hört talas om kommer en DAC som är ett riktigt unikum. Bästa jag har hört, faktiskt.

Lyden er fenomenalt bra! Forvrengning og støygulv er på så forsvinnende nivåer at man er helt inne i den musikalske kjernen. Roon gir brukervennlig strømming.
Det ble et tårevått farvel…

Man behöver bara ta en snabb titt på skalet till Tambaqui från nederländska Mola Mola för att inse att den kostar. Sådana vågiga kurvor är inte billiga att fräsa ur, det görs bara med riktigt dyra produkter. Vi befinner oss med andra ord i highend-segmentet och prislappen är sexsiffrig.

Det är något visst med den smala men ändå solida formfaktorn som tilltalar mig, och den runda displayen bryter av elegant. Vikten på drygt 5 kilo är kanske inte så märkvärdig, men det är ju trots allt på insidan som magin händer.

Inget hokus-pokus?

Att göra en bra digitalomvandlare verkar inte vara världens mest krävande jobb för en hifi-konstruktör. Man lägger en hundralapp eller två på det bästa DAC-chipet, ger det en strömförsörjning och en analog förstärkardel av viss kvalitet, och monterar alltihop i en låda. Fixat och klart, bara att gå hem. Så kan det åtminstone verka när vi pratar om typiska standardprodukter.

I highend-segmentet är det annorlunda. De som lägger ner hela sin själ i att göra en riktigt bra DAC modifierar och förfinar kretsarna runt DAC-chipet tills de blir gröna i ansiktet. De mäter saker som jitter, brusgolv och förvrängning, gör ytterligare justeringar och mäter igen. Om och om igen, ända tills de har klämt ut precis max ur DACen – allt i musikens och brusfrihetens tjänst. Och sedan måste de ge analogdelen like mycket kärlek, för där är det mycket som kan gå fel – och brus kan introduceras igen.

En helt annan utgångspunkt

Men även highend-tillverkare jobbar efter samma förutsättningar: att arbeta med det bästa tredjeparts-DAC-chipet de kan hitta. Problemet är att tredjeparten inte har någon aning om vilken spännande produkt som konstruktören har tänkt bygga. Chipet är gjort för att passa det mesta, en ”one size fits all”-konstruktion.

Det här ville inte nederländska Mola Mola ställa upp på, de har därför börjat från scratch, med en helt egen konstruktion. Därför hittar du inget DAC-chip från varken AKM, Burr-Brown eller ESS inuti digitalomvandlaren Tambaqui. I stället bygger den på kretsar och digitala algoritmer som Mola Mola har utvecklat själva.

Enligt Mola Mola har de bästa DAC-chipen på marknaden en maximal dynamiskt räckvidd på 22 bitar och är bara linjära inom ett 20-bitars driftsområde. I stället använder Tambaqui fiffig databehandling, som bland annat involverar uppsampling av signalen till hela 32 bit/3,125 MHz innan den bearbetas vidare och sedan konverteras till analog. På så sätt hävdar de att de åstadkommer ett signal/brus-förhållande på hela 130 dB, vilket motsvarar den teoretiska gränsen för 24-bitars ljudfiler. Och de lovar att förvrängningen alltid är lägre än brusgolvet – oavsett källans dynamikomfång och ljudnivå. Detta sägs vara omöjligt för tillverkare som måste använda tredjeparts-DAC-chip.

annons
Merparten av skalet till Mola Mola Tambaqui är utfräst ur ett enda stort stycke aluminium. Foto: Mola Mola

 

annons

Konstruktören ger trovärdighet

Det här är påståenden som kan vara svåra att svälja, i synnerhet som du förmodligen aldrig har hört talas om Mola Mola förut. Det hade åtminstone inte jag. Men chefskonstruktören är en annan historia. Han heter Bruno Putzey, teknikchef på Kii Audio och ansvarig för klass D-förstärkningen och det digitala innehållet i deras högtalare. Han är också hjärnan bakom Hypex digitala förstärkarmoduler, som används av flera highend-tillverkare. Så nej, det här är inte vem som helst.

 

Mola Mola Tambaqui
Du hittar alla ingångar du behöver på baksidan, inklusive USB och ethernet gör att du kan strömma högupplöst musik. HDMI-kontakten är avsedd för att sända rådata via i2s, inte för att koppla in en Blu-ray-spelare. Foto: Mola Mola

 

Ljudkällor

Förutom normala digitalingångar som optisk Toslink och S/PDIF hittar du både AES/EBU och en USB-ingång som stöder upp till 32 bit/384 kHz PCM och 22,5 MHz DSD-signaler (DSD512). Eller med andra ord: allt du kan hitta på att skicka in.

annons

I egenskap av Roon-användare konstaterar jag med glädje att Tambaqui är Roon Ready via ethernet-kontakten. Bara att plugga in och strömma från en PC ansluten till det trådlösa nätverket.

Obalanserade utgångar finns inte, här är det XLR som gäller. Och om du tittar efter noga så hittar du två hörlursuttag på baksidan: ett 6,3 mm-jack och en 4-polig XLR som ger separat jord till höger och vänster kanal.

Lite speciellt för en highend-DAC är att den dessutom har trådlös Bluetooth, som stöder bättre ljud med kodekarna aptX och AAC, och dessutom Sonys LDAC-kodek som ger praktiskt taget förlustfritt ljud via Bluetooth.

 

Foto: Mola Mola

 

Om fjärrkontroll

Mola Mola Tambaqui kan styras med fjärrkontroll, och om du känner för att spendera 7 000 kronor så har Mola Mola faktiskt en sådan. Gudskelov ingår det också en förprogrammerad fjärr av typen gammal Apple TV, som du kan använda annars. Eller så kan du bara ladda ner Mola Mola Remote-appen och styra allt med mobilen.

 

Om du vill lägga många tusenlappar på en läcker fjärrkontroll så kan du göra det. Men du kan också låta bli och heller använda mobil-appen eller den förprogrammerade Apple TV-kontrollen som skickas med. Foto: Mola Mola

 

Första intrycket

I testrummet står den trofasta, men vi det här laget lite för ofta omnämnda, riggen från Hegel, bestående av en HD30-DAC, en P30-förförstärkare och två H30-effektförstärkare. Elektronik som tillsammans kostar närmare 300 000 kronor, varav digitalomvandlaren står för 40 000. Ingen tvekan om att den låter bra, både med vår nya referens bland högtalare kring 100 000 kronor, Audiovector R3 Arreté, och ett annat par som vi ser fram emot att bekanta oss med: Vivid Audio Kaya 90 – som för 280 000 kronor låter oerhört öppet, ofärgat och exceptionellt dynamiskt!

Med Hegel i alla elektroniska led låter det otroligt oansträngt och häftigt. Det finns både tryck och luft och ljudbilden presenteras så öppet och ärligt att jag faktiskt måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur mycket bättre Susanne Sundførs MQA-version av Undercover live från Barbican i London skulle kunna låta. Software-avkodad i Roon, eftersom HD30 inte stöder MQA direkt.

Det gör visserligen inte Tambaqui heller. Men vad gör väl det? För när den kopplas in är det som om ytterligare en fin slöja lyfts bort från ljudbilden – och man kommer ännu närmare kärnan.

Men jag tycker nog ändå att skillnaderna borde vara större. För det är baske mig inte lätt att veta vad man ska lyssna efter, och skillnaderna är på detaljnivå. Jag hann precis jämföra den med Merging NADAC PL8 innan jag var tvungen att skicka tillbaka den, och även där gick det att höra små skillnader. Men jag inbillade mig att Tambaqui var ett strå vassare – även om NADAC kanske är världens bästa multikanals-DAC.

Jag bytte också till den integrerade förstärkaren McIntosh MA7000, som i ännu mindre grad avslöjade skillnaderna. Den låter lite för fett och varmt.

 

Hegel HD30 fick verkligen gå en hård match mot Mola Mola Tambaqui Foto: Geir Gråbein Nordby

 

En studiotripp

Jag kan inte säga att jag helt nöjd med skillnaderna mellan en DAC för 40 000 och en för 109 000 kronor, även om jag vet att Hegel HD30 är väldigt prisvärd. Vi måste hitta på något.

Jag blev tipsad av importören att en studiotekniker i Oslo just hade köpt Mola Mola Tambaqui för att använda den i sitt studioarbete. ”Eftersom han inte kunde leva utan den”, sades det. Studioteknikern heter George Tanderø och har mixat en hel massa norska album, bland annat Kari Bremnes, Siri Nilsen, Magne Furuholmen och Bjørn Eidsvåg. Men han är framför allt en mastering-tekniker, och på det området har han artister som Madrugada, Dumdum Boys, Emilie Nicolas och Astrid S på sitt samvete. För att bara nämna några.

Det hör också till historien att jag känner George väldigt väl sedan tidigare. Vi gick inte bara på ljudutbildning tillsammans i vår ungdom, vi bodde till och med ihop. Vi både pratade och nästan andades ljud dygnet runt, och det finns inte många öron jag litar mer på. Jag visste att jag var tvungen att ta en vända förbi hans studio.

 

I George Tanderøs mastering-studio kunde vi verkligen höra vad Mola Mola Tambaqui var god för. Foto: Geir Gråbein Nordby

 

Lekstuga

George har ljudisolerat studion professionellt till max, allt är signerat av en amerikansk akustiker som heter John Brandt. Akustiken är verkligen fantastisk, det som finns av efterklang låter väldigt naturligt. Inga flanger-effekter, ändå låter det så levande att man kan spela musik på anläggningen och känna hur gåshuden breder ut sig.

Jag har med mig Hegel HD30 under armen, de två DACarna koppla in parallellt till en passiv förförstärkare av hög kvalitet, så att man kan växla snabbt fram och tillbaka. Tambaqui har högre utnivå, så den dämpas till rätt nivå med en decibelmätare. Observera att genom att ställa in den ett par snäpp under 100 % så får den i teorin en mindre optimal förutsättning, eftersom det kan gå ut över den digitala upplösningen. Men det bör verkligen inte vara något problem eftersom den ändå har så stort dynamiskt spelrum.

 

De två omvandlarna ställdes in på samma ljudnivå med hjälp av ljudtrycksmätaren SPL Pro till iPhone. Foto: Geir Gråbein Nordby

 

Tydliga skillnader

Skillnaderna mellan de två DACarna växer sig mycket större än jag lyckades få fram själv i vårt rum. Högtalarna är för övrigt ett par välvuxna ATC SCM100ASL Pro, som George har fällt in i en baffelvägg, optimalt vinklad mot lyssningsplatsen bakom mixbordet. Det finns en sådan vansinnig dynamik i dem, på samma gång som de återger ljudet så musikaliskt och väldefinierat, att det mesta i ren hifi-väg bleknar vid en jämförelse.

– Det är ju så här det ska låta, utbrister jag när Rage Against the Machine drar igång Bullet in the Head.

Skillnaden är att även om Hegel låter både ofärgat och detaljerat så är det som om stjärnhimlen öppnar sig bakom musikerna när vi byter till Tambaqui. Cymbaler glänser mer, det är bättre separation mellan instrumenten, och även med metal som har stökiga cymbaler hör man rymden mellan cymbalerna mycket tydligare när Tambaqui får dirigera musiken.

Skillnaderna är enkla att höra, de gör sig gällande direkt och oavsett musik. Till exempel i Laura Marlings Soothing, där kontrabasen får mer tyngd men även tydligare detaljer från strängarna. Och där kantslagen på virveltrumman markerar rytmen på ett mer bestämt men samtidigt finkänsligt sätt.

– Det är ungefär samma skillnader mot DACarna som jag använt tidigare, konstaterar George.

Vad de DACarna heter vill han inte säga, för han vill inte svartmåla någon.

Var tvungen att köpa den

– När jag hörde Mola Mola-DACen visste jag att jag var tvungen att köpa den. Så jag var tvungen att förhandla om bolånet för att få in den i studion. Om det kommer att betala sig är kanske tveksamt, men artisterna får åtminstone den bästa behandlingen av sin musik.

Men George hade faktiskt inte testat Tambaqui för monitoring innan. Bara som ett led i mastering-kedjan. Han använder en annan DAC för att lyssna. Åtminstone hittills.

– Efter att ha hört det här nu har jag fått ett problem. Nu är jag ju sugen på en till! En som sitter i inspelningskedjan, som artisterna kan utnyttja, så som jag använder den nu. Och ytterligare en som jag kan lyssna på när jag sitter och rattar. Men det får finnas gränser, det har jag baske mig inte råd med!

Jag lämnar George Tanderøs masterstudio med tre tankar i huvudet: För det första är jag avundsjuk på Georges studio och akustik. För det andra är Tambaqui en sjukligt bra DAC. För det tredje misstänker jag att jag sabbade hans dag. Nu måste han ju ha två stycken …

Slutsats

Att testa en DAC är inte samma sak som att testa en förstärkare. Det är mer subtila skillnader på gång, och har du inte ordning på rummet och anläggningen så är det svårt. Mola Mola Tambaqui låter väldigt bra även med halvdyr utrustning i ett vanligt vardagsrum, men det är inte förrän man får allting på plats som den verkligen blomstrar – och på allvar utmärker sig mot andra bra DACar.

När vi till sist kom till en mastering-studio med avancerad utrustning och riktigt välgjord akustik avslöjades skillnaderna lätt som en plätt. Tambaqui drog ifrån, med en djupare, bredare och prydligare ljudbild. Man kommer närmare musiken. Och mellan alla nollor och ettor är det ju trots allt det allt handlar om.

 

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
Logga in för att läsa vidare.

Provprenumeration
1 månad for 0:-
Tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 1 månad
6 månader
Endast 53 kr/mån
Få tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 6 månader
Tillgång till vår köpguide bestående av tusentals av produkter.
12 månader
Endast 49 kr/mån
Tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 12 månader
Tillgång till vår köpguide bestående av tusentals av produkter.

Fakta

  • Ingångar: Optisk Toslink, S/PDIF, AES/EBU, USB-B, HDMI (i2s)
  • Utgångar: Stereo XLR, (variabel volym), hörlurar (6,3 mm och XLR), 12V trigger
  • Strömning: Bluetooth (LDAC, aptX, AAC, SBC), Roon Ready
  • Upplösning: 32-bit/384kHz, DSD256 (11,2 MHz)
  • DAC: PWM, 32-stegs analog FIR
  • Styrning: Fjärrkontroll, app och front
  • Mått: 20 x 11 x 32 cm
  • Vikt: 5,2 kg
  • Färg: Aluminium med svarta sidor
  • Webb: perfect-sense.se

Pris

109000 :-

Bästa priser

    Har du något att tillägga?
    Välkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ämnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlägg. Övriga frågor och synpunkter hänvisas till redaktion@ljudochbild.se.

    Vad tycker du?

      Subscribe  
    Notify of

    Alternativ till Mola Mola Tambaqui

     data-srcset

    Den är inte stor, men har full kontroll!

    UPPDATERAD MED VIDEO: H120 är en briljant liten förstärkare som gör nästan allting rätt. Den har egentligen bara ett (lyx)problem.

    (Foto: Tillverkare)

    Guide: Skivspelare för nybörjare

    Om man brinner för vinyl och vill starta en skivsamling så behöver man en grammofon. Men vilken?

    Marantz PM7000N

    Allt-i-ett-förstärkare för kräsna öron

    Marantz PM7000N är en allt-i-ett-förstärkare med allt du behöver av strömning och ingångar. Multiroom stöds också, allt du behöver är högtalare.

     data-srcset

    Ett konststycke

    Technics SL-G700 kombinerer en sagolikt bra CD-spelare med en lika sagolik nätverksspelare.

     data-srcset

    Referens-pickup till skivspelaren

    En ny och bättre pickup kan ge skivsamlingen nytt liv. Till exempel Audio-Technicas nya MC-generation.

     data-srcset

    Analog pangdebut

    Här är den bästa skivspelaren du aldrig har hört talas om. Förrän nu.

     data-srcset

    En helt unik DAC

    Från en tillverkare jag aldrig hade hört talas om kommer en DAC som är ett riktigt unikum. Bästa jag har hört, faktiskt.

     data-srcset

    Muskulös multitalang

    Om du behöver en stark förstärkare med DAC och gott om ingångar så välj den här.

     data-srcset

    Skivspelare med högtalare

    Skivspelare med förstärkare och högtalare inbyggt? Oftast ett recept på katastrof, men inte den här gången.

    Scroll to Top