annons
annons
Sommarerbjudande: Prova Ljud & Bild i 4 veckor för 0 kronor! Prova Ljud & Bild
annons
annons
annons

Golvhögtalare som ser bra ut

Du måste inte ha en liten trådlös högtalare bara för att du är intresserad av inredning. De här golvhögtalarna är gjorda för att visas upp – och ger ett mycket större och bättre ljud.

Många som är intresserade av inredning vill ha ett ljudsystem som tar lite plats – allra helst ska det vara osynligt. Därför slutar det ofta med en liten trådlös högtalare av typen Sonos eller någon av alla utmanarna. Och det är helt okej. Men störst och bäst ljud får du fortfarande från en par bra, traditionella högtalare, gärna golvhögtalare. Det beror på att de utan ansträngning orkar fylla vardagsrummet med ljud, med mycket mer potent bas – och framför allt: med två högtalare en bra bit från varandra får ljudbilden ett stereoperspektiv som du bara kan drömma om att få med någon trådlös bordshögtalare. Och nej, det behöver ske på bekostnad av interiören. Snarare tvärtemot.
För inredningsintresserade finns nämligen ett alternativ till att gömma undan allting. Nämligen att visa upp det.

– Det finns en trend som går mot stora, dyra kaffemaskiner väl synliga i köket, och enorma spisar på en och en halv eller två meter, så stora som möjligt. Och i den här trenden finns även plats för stora, snygga golvhögtalare i vardagsrummet. Det här är en klar och tydlig trend som vi har sett de senaste åren. Men högtalarna måsta vara snygga hantverk och ha en design. Ointressanta lådor är inte rätt lösning för de här kunderna, säger Jens Holst Larsen, produktchef på Hi-Fi Klubben.

Och det blir allt populärare med vita högtalare.

– Folk har börjat gilla riktiga högtalare igen, så länge de passar in i inredningen. Vår försäljning av vita högtalare har därför ökat de senaste 6–8 åren. Och många vill ha sina högtalare utan tygfront. De ska alltså se ut som högtalare, fast ha stil.

Christian Åkre, produktchef på Spaceworld Soundgarden, håller med:

– Vi ser helt klart en trend mot vita högtalare. Särskilt i prisklassen tiotusen kronor och under. Går man upp till tjugotusen för ett par så är folk inte lika intresserade av design, utan satsar uteslutande på högtalaren som låter bäst.

Design räknas
I det här testet vill vi presentera ett stort och bra ljud som passar in i hemmet. Vi har därför tagit sikte på högtalare för runt 10 000 kronor och som inte tar alltför stor plats, och de måste spela bra utan att man behöver dra ut dem en meter på golvet. Max 60 cm från bakväggen är bra. Det har också varit ett önskemål att högtalarna ska finnas i vitt.
Alla testdeltagarna går att köpa i vitt, utom Elac Debut F5. Den finns bara i svart, men vi tyckte ändå att vi var tvungna att ha med den eftersom vi utsåg lilla B5 i samma serie till årets bästa stativhögtalare. F5 är dessutom väldig kompakt och bör passa i inredningen i varje hem.
De flesta högtalarna i testet är små och smala. Yamaha NS-F350 och Canton GLE 496 är på gränsen till stora och kan med fördel stå i ett större rum för att inte dominera utsikten.

Musiken vi spelade
Jess Morgan – Don’t Meet Your Heroes
Dena Piano Duo – Sonate in D-Dur für Zwei Klaviere Kv 448: I
London Grammar – Hey Now
David Bowie – Lazarus
Sondre Bratland – Ville fjellgutt
Stone Temple Piolots – Dead & Bloated
Weeknd & Daft Punk – I Feel It Coming
Moddi – Soldier Dreamer

Klicka här för hela spillistan i Tidal

Om placering
Även om högtalarna ska fungera tätt intill väggen så gör du dig själv en stor tjänst om du provar dig fram lite med placeringen. Ta reda på vad tillverkarna rekommenderar och experimentera med avståndet till bakväggen för att hitta rätt balans i ljudbilden. Det är viktigt att båda högtalarna står på samma avstånd från lyssningsplatsen. Avståndet till sidoväggar kan gärna vara en meter eller ännu mer för att minimera reflektioner. Undvik att ställa högtalarna i hörn eftersom det kan orsaka en ojämn basförstärkning.
Om det ingår piggar (spikes) bör de användas. Då frikopplas högtalarna från golvet så att resonanser motverkas. Är du rädd om parketten kan du lägga något mellan, till exempel ett mynt.

Så testade vi
Samtliga testdeltagare ställdes på spikes om det fanns med i kartongen. Vi utgick från en placering ganska så tätt intill bakväggen (ungefär 50 cm) och flyttade sedan runt högtalarna om det behövdes. För att driva högtalarna använde vi den integrerade förstärkaren Hegel Röst – inte den kraftigaste på marknaden med sina 2 x 27 watt, men så länge den hänger med har den fin kontroll över högtalarna. Med tanke på prislappen 20 000 kronor är den inte heller overkill och ger ett realistiskt intryck av vad högtalarna klarar av. Vi har spelat musik i CD-kvalitet från Tidal via AirPlay.

Produkter i testet
Det svarta fåret
Elac-högtalarna finns bara i svart och är ett ”rockigt” alternativ med hög underhållningsfaktor!

Elac har verkligen vind i seglen nu för tiden, i synnerhet sedan de fick med sig den välrenommerade konstruktören Andrew Jones. Han har specialiserat sig på högtalare som ger bästa möjliga ljud för pengarna: man använder pengarna där de gör mest nytta, det vill säga högtalar- och delningsfilterkomponenter, och snålar hellre en smula på det kosmetiska.
Debut F5 har samma diskant och mellanregister som de mindre B5 men dessutom två extra 5,25-tums baselement som återger den djupaste basen från 100 Hz och nedåt. Man kan nästan kalla F5 för ”en B5 med inbyggd subwoofer”. Högtalarna har en tuff och industriell look, med diskanten gömd bakom ett skyddande galler. Kabinettet känns stabilt och välbyggt men det är ingen tvekan om att Elac har ett något enklare utförande än ett av par rivalerna i prisklassen. Den borstade vinylfinishen finns bara i svart.

Ljudkvalitet
När vi testade de mindre B5 lade vi märke till den fylliga, varma och lättlyssnade ljudkaraktären. Första intrycket av F5 är att den har mer av allt: de potenta golvhögtalarna har framför allt en rungande djup och kraftig djupbas som verkligen sätter testrummet i gungning när vi spelar bastunga låtar som ”Starboy” med The Weeknd. David Bowies bastrumma hamrar också så att det verkligen känns. Å andra sidan måste det medges att basen nog är en smula fetare än vi är vana vid i den här inspelningen …!
Dessutom saknar vi något: precis som B5 har F5 en ganska så mörk klang och den blir ännu tydligare av den kraftfulla basen. Elac har inte gjort något motsvarande för att piffa upp diskanten, och det gör att ljudet kan få en ganska så instängd karaktär. Blåsarna i Bowie-låten är inte lika blanka i mässingen som vi är vana vid, och Dena Piano Duo-sonaten är också lite luddig. Rockmusik låter däremot stentufft: vi kan spela Stone Temple Pilots på hög volym utan att högtalarna uppvisar några tecken på obehag.

Slutsats
Sammantaget är Elac-högtalarna väldigt underhållande att lyssna på, även om de inte känns som de mest exakta i den här församlingen. Gillar du att spela högt och har ett lyssningsrum med livlig akustik och mycket hård efterklang så kan Elac Debut F5 vara mitt i prick.

(Foto: Produsenten)

Tam legend
Bowers & Wilkins kan verkligen bygga högtalare, men det här är inte deras bästa försök.

En tilltalande design och ett legendariskt namn gör det lätt att falla för B&W-högtalarna. De låter dessutom väldigt snyggt. I linje med utseendet, skulle man kunna säga. Hos B&W har de fulländat mixen av bra design och bra ljud. En av ingredienserna har varit annorlunda – och ofta bättre – högtalarelement.
I 600-serien hittar man till exempel de karaktäristiska gula membranen. De är faktiskt av flätad Kevlar, med B&W:s egen platta upphängning. De anser att det ger ett mycket dödare membran utan egenljud, som samtidigt kan vara tillräckligt lätt och styvt för att accelerera utan att flexa. I 604 S2 finns det två gula element. Som fungerar som bas och mellanregister, ned B&W:s aluminiumdiskant monterad överst.
Det verkar vara ett lyckat recept, men vi upptäckte att resultaten var blandade.

Ljudkvalitet
De smala högtalarna är långtifrån stora, men levererar både väldefinierad och potent bas. Det är egentligen B&W-högtalarens styrka. 684:an utmärker sig med en stor ljudbild där London Grammar låter lika brett och djupt, fast det sprudlar inte direkt om dem. Audun tycker att rösten låter instängd och Geir tycker att det påminner om att köra bil med handbromsen åtdragen. Jess Morgans röst låter rund och fin, men instängd jämfört med de andra högtalarna.
Dynamiken kan beskrivas som tam, särskilt i mellanregistret där vi tycker att klangen har en luddigare och mer tillbakadragen form än vi föredrar. Men 684 S2 klarar sig fint i David Bowies ”Lazarus” där rösten är både fyllig och stor och ljudbilden hänger ihop väl. I diskanten finns det inte särskilt mycket liv, vilket gör att högtalarna känns färglösa och helt enkelt tråkiga i längden. Kanske är det dags för en uppfräschning av 600-serien?

Slutsats
Det kan hända att B&W 684 S2 är gjorda för att vara så lättlyssnade som möjligt, för så många som möjligt, men resultatet är en mördande tråkig högtalare som inte förmår engagera testpanelen. Det hjälper inte att experimentera med placeringen i rummet – eller att byta ut förstärkaren – så vårt råd är att lyssna innan man köper. De låter så snyggt att det rentav låter för snällt.

(Foto: Produsenten)

En läcker utgångspunkt
Det som egentligen är en läcker högtalare lider av ett tamt ljud.

Danska Scansonic kan tveklöst bygga bra högtalare. De delar mycket arvsmassa med de svindyra highend-modellerna som säljs under märkesnamnet Raidho. Ur den synvinkeln är Scansonic M-6 en spännande skapelse, inte minst för att den är liten och raffig och perfekt för folk som inte vill ha högtalare som fyller hela synfältet. M-6 är en 2,5-vägs konstruktion vilket betyder att det översta baselementet spelar bas och mellanregister medan det nedersta bara tar hand om basregistret för att avlasta det energikrävande frekvensregistret under 300 Hz.
Högtalarna är läckra och välgjorda. Vårt provexemplar hade vit högglans, med en jämn och fin yta. Enda nageln i ögat är plastplupparna till grillen, som penetrerar fronten med svarta gummifästen. Det bryter det annars så läckra utseendet, Scansonic borde nog ha övervägt magnetfästen i stället.

Ljudkvalitet
De flesta av Scansonics högtalare är gjorda för att fungera en bra bit ut på golvet och trivs inte speciellt bra tätt intill bakväggen. Därför är det trevligt att konstatera att M-6 fungerar fint även mot väggen. Basen är fylligare än man skulle kunna tro från så små element, och ljudet är varm och behagligt. Lyssnar man på sångröster och instrument var för sig så låter de trovärdiga – det hörs inga stora fel. Trots detta märker vi att ljudet inte är tillräckligt fängslande. Mellanregistret är tunnare än hos Canton, Monitor Audio och System Audio, David Bowies röst sticker inte ut lika rent och dynamiskt från musiken. Basregistret, som visserligen är fylligare än man skulle kunna tro med tanke på storleken, är inte tillräckligt potent för att engagera ordentligt. Inte med de här rytmerna.
Ljudet är bra hela vägen, men högtalarna utmärker sig inte på något område. Jess Morgan har en vacker röst, men med M-6 skiner den inte riktigt som vi vill.

Slutsats
Små och läckra Scansonic M-6 har en bra grundkonstruktion och målar upp en ljudbild utan några klara skavanker. Men som Lasse säger finns det inget speciellt med dem. Till en början är de lätta att gilla, men efter ett tag sitter vi med en grå och färglös axelryckning. Som framför allt beror på tam dynamik.

Foto: Geir Gråbein Nordby

Lyckad kompromiss
Med gnistrande dynamik och levande ljud passar System Audio till det mesta.

Aahh, System Audios högtalare gör ingen besviken. Vi har tidigare testat både flaggskeppet och mindre modeller i Saxo-serien – och gillat det vi hört. Danska System Audio kan både ljud och design – det är få golvhögtalare som tar lika lite plats i vardagsrummet och samtidigt låter så dynamiskt, tufft och levande.
Uppgraderade Saxo 50 är inte stora. Men bara 13 cm på bredden är fotavtrycket minimalt och väljer man de vita så syns de nästan inte mot vita väggar.
Supersmala och lättplacerade, alltså, ändå har System Audio lyckats stoppa i fler element än någon annan i testet. De två nedersta är basar med basreflexport på baksidan. Och de tre översta tar hand om mellanregistret – och en är en helt ny diskant. De fem elementen tar upp merparten av platsen på fronten, och eftersom kabinetten är så smala så har de ett lysande stereoperspektiv.

Ljudkvalitet
Att lyssna på musik med Saxo 50 är rena ping-pong-effekten, för ljudbilden är både bred och djup. Detta är inte bara en ytterst välbalanserad högtalare, den har förvånansvärt stram och djup bas med tanke på dess ringa storlek.
Den går inte så våldsamt djupt i basen, men den bas som finns är både rytmisk och potent. Du känner bastrumman i David Bowies ”Lazarus” hamra i magen. Men som Geir påpekar låter det lite färgat. Kan hända att somliga uppfattar den nya diskanten som väl snäll, eller dämpad. För även om den är klockren så är den inte lika luftig eller distinkt som i DALI Opticon 5. Mellanregistret är däremot både fylligt och rikt på klanger, med bra fokus på röster och instrument.
Saxo 50 levererar generösa mängder dynamik och låter mycket större än den är. Väldigt positivt alltså, men vi hade velat ha mer finess och större tonal kontrast. Då skulle System Audio varit med och kämpat i den absoluta toppen. Pianomusik med Dena Piano Duo låter lite platt och faktiskt lite färgat, men lyckas ändå engagera tack vare lätta och dansande anslag, som Geir uttrycker saken. Audun berömmer – med rätta – detaljrikedomen.

Slutsats
System Audio Saxo 50 är ett bra val och en fin kompromiss mellan storlek och prestanda. Inte minst tack vare lekfullheten och dynamiken. Det klart bästa valet av testets minsta högtalare.

Klockren dansk
DALI lyckas smälta ihop två väldigt olika tekniker, men det finns grus i maskineriet.

De vita DALI-högtalarna ser bra ut i vardagsrummet. De är små och läckra. Byggkvaliteten är förtroendeingivande och DALI har kostat på sig det där lilla extra i Opticon 5. Det är ett av skälen till att de kostar lite mer. När man plockar loss grillen på framsidan så dyker det upp både en diskant och en banddiskant. Vilket kan verka vara som grädde på moset, men det fungerar faktiskt jättebra.
DALI kallar den för en hybriddiskant, eftersom den kombinerar ett tygmembran med en banddiskant. Tillsammans med ett enda baselement ger detta en väldigt öppen och upplöst ljudbild som är rik på detaljer. Röster har ett knivskarpt, men inte för hårt, fokus. Den runda diskanten spelar upp till 14 kHz, vilket är nästan lika högt som normala diskantelement, men den platta bandiskanten återger de allra högsta tonerna. Övertoner över 14 kHz, alltså.

Ljudkvalitet
Resultatet är att London Grammars ”Hey Now” låter tjusigt, och inte bara sångrösten. Som Geir påpekar är plockandet på gitarren mycket krispigt. Instrumenten i mellanregistret har skarpt fokus och är glasklara. Opticon 5 har en enastående upplösning och en luftigare diskant än de flesta högtalare vi har testat i den här prisklassen.
Basen är inte dum heller. Den är voluminös och i David Bowies ”Lazarus” är bastrumman fyllig och mäktig. Men allt är inte fröjd och gamman. Till exempel kunde virveltrumman faktiskt ha varit ännu skarpare. För det smäller inte lika bra i mellanbasen hos DALI-högtalarna. De låter långtifrån tunt, men saknar lite energi i övre basregistret.
Detta märks inte bara i de minsta trummorna – och virveltrumman – utan också i röster. Särskilt manliga, som tappar lite av sin fyllighet, värme och tyngd. Pianospåret med Dena Piano Duo låter helt enkelt tunt. Det har ett praktfullt fokus, men testpanelen efterlyser både klang och fundament i mellanbasen.

Slutsats
DALI-högtalarna låter friskt och långtifrån tråkigt, framför allt för att de är så öppna och transparenta, däremot saknar de lite realism i mellanregister och bas. Frågan är om inte Opticon 6, med två baselement, är ett bättre alternativ.

(Foto: Produsenten)

Stora vänliga jättar
Yamaha-högtalarna är stora och mäktiga, men ljudet lever inte riktigt upp till förväntningarna.

Du får leta länge om du ska hitta en mer erfaren tillverkare än Yamaha när det handlar om ljud. Det japanska märket har ett finger med i spelet genom hela musikkedjan, från instrument och studioutrustning till hemelektronik och högtalare. På den sistnämnda fronten har Yamaha bland annat utmärkt sig med den kritikerrosade Soavo-serien, för att inte tala om strålande trådlösa högtalare.
NS-F350 är en stor trevägshögtalare med bas, mellanregister och diskant. Med en höjd på 116 cm är den också den högsta och mest dominerande av testdeltagarna. Vårt exemplar var i vitt, med en blank frontplatta och lite mattare vinyl på resten av kabinettet.

Ljudkvalitet
Storleken betyder normalt mycket för ljudet, så därför är det ingen överraskning att Yamaha-högtalarna målar upp en stor ljudbild med varm och fyllig klang. De får David Bowies röst att låta äkta, detaljerad och närvarande. Diskanten är mer distinkt än hos Elac, utan att det låter aggressivt på något sätt. Alla instrumenten får gott om plats och blåsarna spelar friskt. Det låter mycket mer underhållande än Scansonic.
Basen är däremot ganska så oexakt. Även om trumslagen serveras med häftigt tryck lyckas inte högtalarna stoppa och starta igen lika snabbt som de borde, så man tappar lite rytm. Basen är ganska så entonig och rullar av en bra bit innan de djupaste oktaverna. Syntbasen i ”Starboy” med The Weeknd blir därför ojämn.
Mellanregistret är varmt och behagligt att lyssna på, men inte det mest detaljerade. Flygeln i Dena Piano Duo ska i normala fall ha flera lager med olika klangstrukturer, men här låter det oöverskådligt och grötigt. Yamaha har inte den timing och precision som krävs för sådana kräsna inspelningar. Det hade lika gärna kunnat vara ett elpiano, säger Geir.

Slutsats
Yamaha-högtalarna klarar alltså att spela högt med bra tryck, men är inte tillräckligt raffinerade för all slags musik. Ska du ha högtalare som får allting att låta varmt och fylligt så fungerar det, men NS-F350 är långtifrån de mest spännande i den här församlingen.

(Foto: Produsenten)

Lågt pris, fantastiskt ljud
Cantons högtalare är billigast i det här testet, men är ändå en hårsmån från att vara allra bäst.

Canton GLE 496 är testets näst största högtalare men är ändå läcker att titta på, de aluminiumfärgade elementen står i stark kontrast mot den vita frontplattan. Canton har dessutom lyckats med ett genidrag med hålen till fronten. De sitter på den svarta ramen runt mellanregister- och baselementen, så att man knappt ser dem när fronten är av.
Detta är en äkta trevägskonstruktion, där mellanregistret sitter ovanför diskanten. Det betyder att även om högtalarna är ganska så höga så sitter diskanten ändå i öronhöjd när man sitter ner. Viktigt för att bra stereoperspektiv.
Längst ned sitter två häftiga 7-tums baselement som ser till att botten av frekvensregistret är kul.

Ljudkvalitet
Att GLE 496 är en av de billigaste i testet är ingen man tänker på alls när man hör hur de låter. Det som Canton har sparat in på ytbehandlingen av kabinettet har de lagt på toppkvalitet i de viktiga komponenterna på insidan.
Lyssna bara på London Grammars ”Hey Now”.  Canton har en betydligt stabilare bas än Yamaha, och en större och mycket mer dynamisk ljudbild än Scansonic. Hannah Reids röst är tydlig även när man spelar lågt, och Canton-ljudet har faktiskt större fysik än Monitor Audio Silver 6.
Det finns massor av tryck och dynamik i David Bowies ”Lazarus”, virveltrumman hade kanske kunnat ha lite mer botten, men det finns en strålande ljudkvalitet rakt igenom här.
Folk-artisten Jess Morgans gitarr klingar ut mycket finare än med Yamaha och B&W och rösten framträder väldigt fint. Det finns en helt annan dynamik. Basgitarren är också mer stabil, även om den inte går fullt lika djupt som med Monitor Audio.

Slutsats
GLE 496 är en stor högtalare, men den är ändå snygg att titta på. Den lite billiga finishen syns inte på håll och ljudet är allt annat än billigt!
Canton-högtalarna har en stor ljudbild, alla klanglager framträder fint och allting låter klockrent. Vi var faktiskt tvungna att köra en extra omgång mellan de här och Monitor Audio Silver 6, eftersom vi vid ett tillfälle tyckte Canton var bäst av alla. Monitor Audio var trots allt ett litet snäpp bättre, men ingen slår GLE 496 när man tar med priset i beräkningen.

(Foto: Produsenten)

Med öra för detaljer
Monitor Audio tvingar konkurrenterna av banan med en av klassens allra bästa högtalare.

Engelska Monitor Audio har en meritlista full av lyckade och prisvänliga högtalare. Silver 6 präglas av fin utformning och påkostade lösningar. Själva kabinetten levereras i äkta träfaner, vilket är ganska så sällsynt i den här prisklassen. Elementen är belagda med keramik och tygfronten sätts fast med dolda magneter. Högglanslack i svart eller vitt finns också mot extrakostnad.

Ljudkvalitet
Ljudet från Silver 6 är av den sorten som får håren att resa sig och hjärtat att slå snabbare. Vi hade inte kommit många sekunder in i Bowies ”Lazarus” förrän testpanelen började kasta menande blickar mot varandra. Silver 6 målar upp en betydligt större och mer precis ljudbild än konkurrenterna. Bowies röst framträder tydligt, blåsarna har massor av energi och bastrumman hamrar på stramt och bestämt utan eftersläpningar.
Dena Piano Duos pianospel har visat sig vara extra krävande för många högtalare, men Monitor Audio klarar sig med äran i behåll. Silver 6 har en väldigt neutral, homogen och ”hifi-korrekt” klangbalans med lite egenljud, som låter oss höra mer av det som finns i inspelningen.
London Grammars ”Hey Now” är också övertygande. Till och med på låg volym lyckas Silver 6 få fram detaljerna i kvinnoröster, och när vi vrider upp så blir det bara bättre. Här finns inga förvrängningar eller ojämnheter, inte ens när vi spelar väldigt högt.
Silver 6 har inte fullt lika mycket slagkraft som Elac och Yamaha i djupbasen, men är väsentligt stramare och bättre definierad. Vi jämförde också med de otroligt lyckade Canton-högtalarna, och trots att de är ett ”skonummer” större rent fysiskt så har Monitor Audio väsentligt mer tyngd i de djupaste frekvenserna. Geir är påtagligt imponerad:
– De här hade jag faktiskt kunnat leva med fint hemma i vardagsrummet.

Slutsats
Silver 6 är en lagom stor golvhögtalare som bör pricka rätt hos de som vill ha en lättplacerad stereo av hög kvalitet. Byggkvaliteten är mycket läcker och ljudkvaliteten är om möjligt ännu mer imponerande. Monitor Audio Silver 6 är helt enkelt en oförskämt bra högtalare för pengarna!

(Foto: Produsenten)

    Läs också

    Harman Kardon Citation One

    Harman Kardon Citation One

    Harman Kardon Citation One är ett basmonster. På ett dåligt sätt.

    Lägg till som favorit
    Pannkaksplatt soundbar med allt, tack

    Pannkaksplatt soundbar med allt, tack

    DALI lanserar trådlös soundbar på München-mässan.Lägg till som favorit
    Dynaudio Confidence har fått prislapp

    Dynaudio Confidence har fått prislapp

    Ett år efter lanseringen vet vi vad Confidence-högtalarna kostar. Lägg till som favorit
    Focal fyller 40

    Focal fyller 40

    Födelsedagsfesten firas med nya högtalare – och bilstereo!Lägg till som favorit
    Tårdrypande vackert från Sonus faber

    Tårdrypande vackert från Sonus faber

    Minima Amator är en av de glömda legenderna, nu kommer den i en ny version.Lägg till som favorit
    Fler av Magicos billigaste

    Fler av Magicos billigaste

    A-serien är highend så det räcker, fast lite billigareLägg till som favorit
    Den bästa har blivit bättre

    Den bästa har blivit bättre

    Naim Mu-so 2 utlovar ännu bättre ljud.Lägg till som favorit
    Marshall hits the road

    Marshall hits the road

    En ny serie potenta högtalare ska fixa sommarens soundtrack.Lägg till som favorit
    Stäng meny

    LJUD & BILD
    Läsarundersökning
    SVARA OCH VINN
    KYGO Hörlurar

    Vi vill alltid bli bättre – och nu vill vi veta vad
    DU tycker om oss!
    Klicka här för att vara med
    close-link