Årets bästa filmer och TV-serier

Kommunismens misslyckande

I år har det gått 33 år sedan en av reaktorerna i Tjernobyl-kärnkraftverket i Sovjetunionen (dagens Ukraina) bokstavligt talat sprängdes i luften. Tidernas värsta kärnkraftsolycka var ett faktum – och sovjetryssarna gjorde allt de kunde för att mörka katastrofen/skandalen.

Det är ett dystert scenario och scenografi vi presenteras för. Den lilla staden alldeles intill det stora kärnkraftverket är så arketypisk rysk som den kan bli, med gigantiska betongklossar till lägenhetskvarter, så grått, enformigt och dystert som bara en totalitär kommunistisk stat kan åstadkomma. Smutsbruna, mörkgröna och bruna färger dominerar.

Anläggningens ledning försöker i det längsta mörklägga katastrofen, med lögner, bluffar och hårdnackad förnekelse rapporterar de till Moskva att allting är under kontroll och att strålningen är försumbart farlig. Varken enskilda personer, eller staten, får tappa ansiktet.

Ordförande Gorbatjov beordrar Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård) att resa till ground zero och rapportera tillbaka till Kreml. Med sig får han landets främsta kärnfysiker, Valery Legasov (Jared Harris). Katastrofens omfattning uppdagas lager för lager i all sin fasa, och Shcherbina och Legasov får ansvaret att städa upp helvetet.

Den kommunistiska partieliten, med god hjälp av ett effektivt KGB, gjorde sitt yttersta för att tysta ner katastrofen. Regimen skulle, till varje pris, undvika att skadas – så mycket för glasnost …

Flera sekvenser domineras av tungt, teknisk facksnack men allt förklaras så att lekmän kan förstå, vilket gör Chernobyl både underhållande och lärorik.

Alla har i dag hört talas om olyckan och känner till det radioaktiva nedfallet som spred sig även till våra gränser. Desto mindre känt är att olyckan höll på att utvecklas till en fullständigt förödande katastrof som skulle ha gjort en halv världsdel obeboelig i århundraden.

”Fördelen” med en totalitär regim är att det inte ställs några frågor och att liv kan offras utan att folket gör uppror. Något som faktiskt hjälpte till att begränsa katastrofens omfattning. Seriens starkaste scen är när ”frivilliga” soldater kommenderas ut på reaktortaket för att knuffa ner extremt radioaktiv grafit i kratern. Stannar man längre än 2–3 minuter på taket dör man av strålningen.

Skarsgård är riktigt tung i serien och passar perfekt i rollen som partipampen som så småningom får en mer nyanserad syn på saken, katastrofen, regimen och mörkläggningen. Han har definitivt seriens mest fascinerande karaktärsutveckling. Harris är också helt perfekt castad som den lite torra kärnfysikern, med stor känsla för rättvisa och moral men också förmågan att offra ett par liv om ändamålet helgar medlen.

Trots några mindre svagheter är Chernobyl definitivt en av årets bästa serier. Ett skrämmande, verklighetstroget drama ackompanjerat av utmärkta skådespelare och en dramaturgi som hämtad direkt från helvetet gör detta till en omedelbar klassiker.

Kemin gnistrar

Bradley Cooper (regissör och huvudrollsinnehavare) ger oss den fjärde filmatiseringen av A Star is Born, en berättelse om mänskligt förfall, hopp, drömmar, kärlek och hur det otänkbara faktiskt kan hända: att en okänd sångerska på en nattklubb slår igenom som musikalisk superstjärna – only in America!

Den unga servitrisen Ally (Lady Gaga) bättrar på sin inkomst genom att sjunga på en burlesk bar en kväll i veckan. Hon drömmer om att uppträda för en stor publik och leva på musiken, men ännu så länge har ingen upptäckt henne, och inte heller passar hon in i mallen för hur en popsångerska av i dag ska vara.

En kväll när hon sjunger i baren har den populära country-stjärnan Jackson Maine (Bradley Cooper) en storslagen arenakonsert i staden. Trots osannolik konsumtion av alkohol och piller håller sig den aningen avdankade stjärnan på benen under konserten – men på vägen hem till hotellet behöver han en drink … Det oundvikliga händer, den gamla ringräven charmar Ally i sank, uppmuntrar henne att satsa på musiken och tar henne med direkt på sin pågående turné.

Alkoholiserade musiker med dalande karriärer är inte direkt någon originell handling, det är en karaktärstudie som bland annat Jeff Bridges gjorde perfekt i Crazy Heart för ett par år sedan. Man kan enkelt invända att handlingen är full av klichéer och osannolika händelser, men den berättas så bra och äkta att vi rycks med.

A Star is Born är Lady Gagas första huvudroll och det är första gången Cooper regisserar – och båda två gör det med glans!

Handlingen är både rörande, tårdrypande och full av klichéfällor, men Cooper navigerar med säker hand genom de uppenbara fallgroparna. Han gör filmen till ett starkt personligt drama som vi kan känna igen oss i (även om vi inte är riktigt lika törstiga …) och relatera till. Dessutom sjunger han som en fullfjädrad gammal countrysångare!

Att Lady Gaga inte har spelat huvudroller tidigare är synd och skam, för hon är som skapt för rollen som den frustrerade, osäkra Ally som varken lyckas med karriären eller kärleken och fortfarande bor hemma hos sin pappa.

Fotot är stilrent, vackert och nära och fångar paret på deras mest personliga plan, filmen är även elegant klippt och Cooper lyckas ända ut i fingerspetsarna ge den en ovanligt bra dramaturgi – det enda vi har att invända är att Allys karriär tar fart lite väl fort, plus att hennes unga manager är lite väl stereotypiskt överdriven.

Handlingens grundelement är lika gamla som mänsklighetens historia, men Cooper och Eric Roth (medförfattare) lyckas göra sin version både aktuell och relevant för vår tid. Lägg därtill en historia fylld med vardagsdramatik, omöjlig kärlek, relationer, häftig musik och en skådespelarensemble som levererar sitt yttersta, så har du ett recept på en klassiker.

<

>