anmeldelse: The I-Land, säsong 1

I ett slags genremix mellan Flugornas herre, 12 Monkeys, The Island och Lost försöker Netflix krampaktigt konstruera en modern science fiction-thrillerserie – men allt slutar som en ofrivilligt komisk ”flygkrasch”.

Premissen är att tio ungdomar, fem av varje kön, vaknar på en öde ö. De är likadant klädda, har var sitt enda föremål med sig och lider av fullständig minnesförlust, men plågas av svåra flashbacks. Ännu konstigare blir det när de upptäcker att de låg exakt 39 meter från varandra på den exotiska stranden – låt förvirringen, och konflikterna, börja!

https://www.youtube.com/watch?v=GxpwiwOdMHk

Här gnisslar det något så in i helv … redan från start, inte minst för att dialogen är så konstlat konstruerad att vi retar oss, handlingen är mer ihålig än en svettig, halvgammal schweizerost och karaktärerna så fullständigt befriade från all form av trovärdighet att de är helt hjälplösa när de ska försöka fånga vårt intresse. Allt känns som en illa castad, halvfärdig reality-serie à la Ex on the Beach, fast utan de ”saftiga” intrigerna och allt sex. Konflikterna mellan ”deltagarna” verkar inte det minsta trovärdiga och serien (trots bara 5 timmars speltid) är osannolikt seg och chockerande tråkig.

Hur i hela friden de höga damerna på Netflix kunde släppa det här skräpet genom nålsögat är det största mysteriet med The I-Land.

När de tio främlingarna vaknar upp på en öde ö, utan att ha någon aning om vem de är eller hur de hamnade där, är det första de gör att börja munhuggas med varandra, ledda av besserwissern Chase (Natalie Martinez) och ”bitchy” KC (Kate Bosworth) – helt tanklöst.

Här finns alla raser, färger och sexuella läggningar representerade i hela stereotyp-alfabetet, vilket inte direkt bidrar till att få bort ”konstruerat”-klisterlappen från projektet.

De enda skådespelarna som klarar sig någorlunda i eländet är Natalie Martinez (den enda på stranden som är utrustad med hjärna) och Bruce McGill som störig fängelsedirektör. Martinez syns visserligen främst i en liten topp, ofta lagom våt och precis ”tillräckligt” urringad, men hon gör åtminstone en anständig rollprestation, trots den så töntiga dialogen. Och dialogen, den är det regissör och manusförfattare Neil LaBute som ligger bakom, så här kan han inte skylla ifrån sig.

Alla inser att den öde ön och handlingen bär på fler hemligheter än vad som syns till en början, synd bara att när handlingen vecklar ut sig och karaktärerna ges mer djup så blir allt bara ännu mer hårresande korkat och osannolikt. Nej, The I-Land dryper av amatörmässighet, genomsyrad av en stank av hjälplöshet och inkompetens – faktiskt på gränsen till att vi blir intellektuellt förolämpade/kränkta. En ynka stjärna. Håll dig långt borta!