iBasso DX50 är lite större och klumpigare än FiiO X3. Den har vassare kanter och är inte lika polerad. Men den får plats fint i fickan och vi gillar pekskärmen. DX50 kan inte användas som USB-DAC till datorn, men har koaxial digitalutgång och både hörlurs- och linjeutgång.

Även DX50 har ett begränsat internminne på 8 GB, men det går att utöka med SDXC-kort. iBasso garanterar att spelaren klarar upp till 2 TB extra minne, den dagen sådana kort kommer. I dagsläget rymmer det största minneskortet 128 GB.

Batteritiden anges till 14 timmar och batteriet går att byta ut. Det betyder att man kan fylla fickorna med extrabatterier om man reser bort. Puh! Batteriet är detsamma som i Samsung Galaxy S3.

iBasso har ingen skandinavisk distribution men det går att beställa DX50 från ibasso.com. Svenskt pris har vi kommit fram till genom att utgå från dollarkursen och lägga på 25 procent moms.

Användning
Den beröringskänsliga skärmen gör iBasso lite enklare att använda än FiiO och det finns en fysisk gain-omkopplare med lägena låg, medel och hög som kan väljas beroende på hur tungdrivna hörlurarna är. Bäst signal/brus-förhållande får man med hög gain, men jag tycker att kontrollen är lite bättre med låg gain.

När det gäller avspelning är inte heller DX50 lika intuitiv som en smartmobil, men den katalogiserar åtminstone albumen under varje artist, vilket gör det enklare att lyssna på favoritmusiken. Dessutom kan du lagra spellistor och lägga till låtar direkt i spelaren – fast inte ändra ordningsföljden. Även denna spelare vinner på att få spellistorna direkt från datorn. En annan sak jag inte gillar är att play/paus-knappen har en alldeles för lång fördröjning innan det händer något.

Däremot gillar jag att spelaren visar låtens upplösning i teckenfönstret.

Ljudkvalitet
Det mesta är förlåtet när musiken sätter igång. I likhet med FiiO lyfter spelaren ljudet från min iPhone 5 och målar upp en både luftig och saftig ljudbild. Men det är minsann inga stora skillnader på iBasso och FiiO. Och det är inte så konstigt, de har ju samma DAC-chip. Ändå upplever jag att iBasso har en något varmare och mer kontrollerad basåtergivning, samtidigt som den är lite mjukare och luftigare i övertonregistret. Den är aningen kraftigare, den håller kontrollen bättre när man spelar högt, vilket kan vara viktigt om man har mer krävande hörlurar än Klipscharna jag testar med.

När det gäller högupplöst musik finns det små nyanser som skiljer den från lägre upplösningar. Enklast hörs det när man går från högupplöst tillbaka till lågupplöst efter att ha lyssnat ett tag. iBasso får fram det där lilla extra på ett övertygande sätt och kan spela både klassisk och häftig elektronisk musik utan att blinka.

Jämfört med den dyrare Astell & Kern AK100 har iBasso också en liten bit kvar. AK100 är ännu mer avslappnad och stabil i häftiga basrytmer och har mer rymd.  Och tur är väl det när den kostar dubbelt så mycket!

Slutsats
iBasso DX50 är större och klumpigare än FiiO X3. Den kan inte heller användas som USB-DAC. I likhet med sin rival finns det utrymme för förbättringar i hanteringen av spellistor även om iBasso är stråt vassare. Inte minst tack vare pekskärmen. Men allra viktigast är att den låter lite bättre. Den är ännu något kraftigare och presenterar musiken på ett lite lugnare och mer upplöst sätt.

Också i detta test:

Bärbara musikspelare