TEST: DJI Air 3 Fly More Combo RC 2

De allra minsta drönarna är jätteroliga att filma från luften med. Så länge vädret är bra och tillåter flygning kan man få riktigt fina videor – och stillbilder – från ovan. Sådana är det svårt att åstadkomma med en mobiltelefon eller kamera.

Om drönaren väger under 250 gram får den flygas av de flesta utan att piloten måste göra ett prov först. De större drönarna kräver mer kunskap. Inte för att de är svårare att flyga, men drönare över 250 gram hamnar i en klass där man både måste ha klarat ett test som drönaroperatör plus behöver lite mer än grundläggande kunskaper om videoinspelning.

DJI Air 3 befinner sig i den senare kategorin. Den väger 720 gram, mer än dubbelt så mycket som en DJI Mini, och är betydligt mer avancerad.

Den ser ut lite som Mavic 3 Pro, som vi testade i somras, men har två i stället för tre kameror. Den tillhör alltså DJI:s mer avancerade drönare. Den har sensorer som ser till att den inte kraschar och DJI:s avancerade APAS 5.0-system för att undvika hinder.

Flygtiden har förbättrats jämfört med föregående generation Air, under optimala förhållanden kan man flyga oavbrutet i 46 minuter. Köper man det dyrare Fly More Combo-paketet får man tre batterier i en väska samt en laddare för alla tre. Combo-paketet innehåller även extra propeller – och väljer man RC 2 får man en fjärrkontroll med stor pekskärm.

Vidvinkel och tele

Mavic 3 Pro har en Hasselblad-kamera med en 4/3-tums CMOS-bildsensor, men ingen av de två kamerorna på Air 3 kommer från Hasselblad. Här används i stället två stycken 48-megapixlars 1/1,3-tums CMOS-sensorer. Den ena sitter bakom en 24 mm/f1,7-vidvinkel, den andra bakom en 70 mm/f2,8-tele. Båda har en pixelstorlek på 2,4 μm.

Stillbilderna kan lagras som platsbesparande JPEG-filer, eller som DNG, även känt som ett RAW-format för stillbilder. Bilder och video kan lagras internt i drönarens 8 GB-internminne eller på ett kompatibelt microSD-kort, samt laddas upp till användarens SkyPixel-konto och sedan överföras till mobilen.

Video kan spelas in i 4K UHD upp till 100 fps, HDR stöds upp till 60 fps och kameran sparar video med 10-bitars D-Log M-färgprofil, eller som 10-bitars HLG. Det finns med andra ord alla förutsättningar för bra bilddynamik i inspelningarna. Det är värt att notera att även om Air 3 är enklare än Mavic 3 Pro så kan video sparas i H.265, som är en nyare och bättre kodek med förlustfri komprimering. Laddar man ner DJI:s LightCut-app så kan videofilerna redigeras med nästan bara ett tryck på skärmen. Appen har till och med en tilt and shift-effekt som förskjuter perspektivet. Inte illa! Man kan också använda Mastershots för att skapa en färdigredigerad video, med effekter och musik.

Video kan faktiskt spelas in vertikalt från båda kamerorna, i 2,7K-upplösning.

Förprogrammerade flyglägen

Video kan strömmas i 1080p/60fps på ett maximalt avstånd av 20 km, med DJI:s O4-videoöverföring. Att jämföras med 15 km för Mavic 3 Pro, som använder DJI:s O3+-överföring.

Tack vare alla sensorer är säkerheten väl omhändertagen och funktioner som Auto Takeoff och Advanced Return to Home ser till att det är lätt att komma igång och återföra drönaren säkert till den plats den lyfte ifrån. Med ATH flyger drönaren den säkraste vägen tillbaka, inte nödvändigtvis samma rutt som den började på.

Precis som Mavic 3 Pro har Air 3 Waypoint Flight, som är en ruttplanering som drönaren sedan följer. Tänk till exempel att man ska filma en skidåkare som åker ner för en brant pist. Med Waypoint kan man lägga in en rutt som drönaren följer och som den upprepar när en ny åkare kommer, varje gång.

Som nästan alla DJI-drönare finns det flera färdiga flyglägen. Focustrack använder ett 70 mm teleobjektiv och har tre lägen som följer motivet med autofokus: Spotlight 2.0, Active Track 5.0 och Poi 3.0. Från tidigare tester känner vi igen Dronie-läget, där höjden ändras samtidigt som kameran fokuserar och filmar ett utvalt motiv.

Helix flyger runt motivet i en spiral och Circle cirklar motivet. Rocket gör precis vad det låter som, medan Asteroid filmar i ett extremt perspektiv som förvandlar motivet till en rund boll, eller planet om man så vill.

Air 3 kan även användas med DJI Goggles, för den som föredrar förstapersonsvideo med glasögon.

Hög bildkvalitet

Med mindre bildsensorer än i Mavic 3 Pro skulle man kunna tro att man inte kan räkna med samma höga bildkvalitet från kamerorna i Air 3. Men där hade vi fel. Visst, stillbilderna är inte lika skarpa i svagt ljus, förmodligen på grund av pixel-pitchen och små sensorer, men skärpan och detaljerna är bättre än med en DJI Mini-drönare.

Man kan flyga drönaren i ett Cine-läge, som ger väldigt mjuka rörelser, eller slow motion om man vill, och båda ser väldigt bra ut på en 27-tums Apple-skärm. Men flyger man snabbt, till exempel i Sport-läge, får man tydlig pixelering. Gräs flyter ihop till en gröt, konturer blir suddiga och detaljnivån sjunker som en sten.

Mitt tips är att vara försiktig med spakarna, för det är de långsamma överflygningarna som ger bäst bildkvalitet i 4K-video.

Det finns ett nattläge som sänker bildhastigheten för att dämpa så mycket bildbrus som möjligt. Jag rekommenderar att använda denna även i svagt ljus, då spelar kamerorna in i 4K/30 fps i stället för 4K/60 fps.

Slutsats

Proffsen tittar förmodligen närmare på den större DJI Mavic 3 Pro, eller DJI:s Inspire-serie, medan Air 3 passar bättre för entusiaster som inte behöver den allra häftigaste bildkvaliteten. För de flesta av dem räcker det definitivt med två kameror, dessutom sparar man många kronor jämfört med Mavic 3 Pro.

Ingen av DJI:s drönare är svåra att flyga. Inte den här heller. Och med alla sensorer som hjälper till kan man koncentrera sig på uppgiften att filma och ta bilder. Det gör Air 3 bättre än drönarna i Mini-serien, och med två kameror är Air 3 mer användbar än en Mini 4.