test: Sony IER-Z1R

När jag hörde att Sony i all tysthet hade släppt ett par öronproppar för tjugotusen kronor visste jag att jag var tvungen att testa dem. Ja, det var faktiskt prislappen som fick mig intresserad. Men även namnet, för kusinen MDR-Z1R är kanske det häftigaste paret slutna hörlurar jag har hört hittills.

Läs också: Svindyr hörlursmagi – Vi testar Stax 009s

Åtminstone när det gäller bas! För att utöver ett vara en öppen och musikalisk förmedlare så har den fräckt nog en riktig ”partypuckel” i basen som gör att rytmen formligen smäller in i skallen och masserar hörselgången. Så när jag fick reda på att EIR-Z1R var på väg så förväntade jag mig samma sorts ljud i en öronproppsversion. Det hade man kunnat gilla!

Läs också: Skön idioti – Vi testar 3 highend-hörlurar

Tre högtalarelement

I varje öronpropp sitter hela tre högtalarelement: två dynamiska, där det största på 12 millimeter spelar bas och mellanregister och det andra är en superdiskant som påstås spela övertoner ända upp till 100 kHz. Huvuddiskanten är däremot en så kallad balanserad armatur, som har fördelen av ultralåg massa och låg distorsion i just detta frekvensregister.

Att dela upp frekvensregistret i flera områden har fördelen att varje element får mindre arbetsuppgifter och därför mindre förvrängning och bättre dynamik. Nackdelen kan vara att timingen mellan elementen inte blir 100-procentig. Då rasar ljudbildens sammanhållning ihop och dynamiken uppfattas som mycket plattare. Sony har ägnat mycket möda åt att justera bredden och längden på signalvägen från varje element så att all återgivning möts i mynningen exakt samtidigt.

Tunga

Öronpropparna är tunga, jag tror nog att de är de tyngsta jag har testat. Utan kabel väger de sammanlagt 26 gram, vilket gör dem tre gånger tyngre än Beyerdynamic Xelento Remote, mina nuvarande favoritproppar som kostar mindre än hälften så mycket som Sony.

Vikten är en kombination av tre högtalarelementen och ett hus i kraftig metall. Huset tar en hel del plats också för att rymma de tre elementen. Så ja, de sticker ut ur öronen. Sony har passat på att putsa utsidan i runda mönster så att det ser lagom ”bling-bling” ut, och det är på gränsen till att jag skulle kalla det överdrivet. Men det ser åtminstone dyrt ut, och det är ju bra med tanke på att man trots allt lägger hela familjens semesterbudget på ett par öronproppar.

Känsligheten specas till 103 dB i 40 ohm, vilket verkar högt för de som vana vid vanliga hörlurar, men för öronproppar är detta faktiskt ganska tungdrivet och något som ligger precis innanför gränsen för att det ska gå att använda mobiltelefonen som ljudkälla utan en extern DAC eller förstärkare. Det är till exempel 7 dB lägre än ovan nämnda Beyerdynamic Xelento Remote och ännu lägre än Sennheiser IE 800 S, som är en annan öronpropp vi kan rekommendera om du vill spendera mycket pengar.

Komfort

Sony skickar med hela 13 olika toppar, fördelade på sju storlekar och två material – varav ett är i en speciell ”Triple-comfort”-silikonblandning – så det är inget problem att hitta toppar som passar. För mig passar silikonblandningen i storlek M bäst, de sitter verkligen skönt i örat. Nära men inte svettigt.

Så låter en semesterbudget

Jag hade alltså stora förhoppningar om att Sonys dyraste öronproppar skulle ha samma klangkaraktär som sina större over-ear-kusiner. Men tänka sig, så är det inte alls. För vad hände med den svulstiga och galna basen? Den stora hörluren har en överdriven (men underbar!) bas, men i öronproppsmodellen är den perfekt balanserad. Här får man en distinkt och tonalt korrekt bas som inte favoriserar några toner från kontrabasen före andra.

Och den går djupt också, lyssna bara på Billie Eilishs melankoliska indie-elektronika-låt Bury a Friend. Basen masserar hörselgången. Speciellt den djupa, monotona basen som kommer en minut in i låten. Strålande! På samma gång är Billies röst klar som dagen från mitten av stereobilden och detaljerna i toppen är något helt annorlunda mot vad jag är van vid.

Iris luftiga röst i låten From Inside a Car är lika upplöst som jag minns att jag någonsin har hört den, och hela ljudbilden hänger ihop från topp till tå.

Stor ljudbild

Ljudbilden är större, bredare och luftigare än från i princip allting annat. Inklusive min favorit från Beyerdynamic. Beyerdynamic har en varmare och fylligare framtoning i basen. På gränsen till överdriven, precis som Sonys största over-ear-lurar MDR-Z1R. Ungefär som jag hade förväntat att Sony-propparna skulle låta. Eftersom de också är mycket känsligare blev jag först besviken när jag bytte från Xelento till IER-Z1R. Ljudet var mycket lägre och basen tamare. Men det låter mer korrekt, och det är väl bara att vrida upp volymen?

Behöver förstärkare

Nja, det krävs lite kraft för få ut det mesta ur Sony-lurarna. Om du har en vanlig mobiltelefon är det inte säkert att du kan vrida upp ljudet lika mycket som du vill. Vid flera tillfällen satt jag med min Motorola-mobil på fullt ös och saknade en förstärkare. Till exempel Chord Mojo.

Därför fick jag låna Sonys musikspelare NW-ZX300 (7 000 kronor), som är gjord för tungdrivna hörlurar. Den har dessutom en balanserad 4,4 mm-utgång som passar till extrakabeln som ingår.

När Sony-spelaren är inkopplad balanserat får den fram fler lager i ljudbilden från mellanregistret och uppåt än vad jag har upplevt med några andra obalanserade förstärkare. Men ZX300 lägger för mycket tonvikt på vad som händer i övertonerna, det känns nästan som om jag bara sitter och lyssnar på diskanten.

Måste tämjas

Det är inte så konstigt. Sony-propparna har en kraftig förstärkning från 3 kHz upp till 12 kHz. Nästan 20 dB! Det är förmodligen för att ge ett intryck av att superdiskanten gör mer nytta än den faktiskt gör, genom att tvinga fram fler detaljer i det hörbara området. Men det blir för tunt och kallt om man inte balanserar det med en varm klangbalans i förstärkaren. Vilket Sony-spelaren inte har.

Det är inte ovanligt att lägga till och dra ifrån i frekvensregistret, inga öronproppar eller hörlurar är helt neutrala. Inte ens de som är gjorda för studiobruk. Till och med Beyerdynamic Xelento, som jag gillar så mycket, höjer diskanten från 3 kHz till 10 kHz med 10 dB. Men den har en varm klangkaraktär i bas och mellanregister som uppväger för det. Det har inte Sony-propparna och då blir elektroniken viktig.

Mitt egen stationära förstärkare Auralic Taurus fungerar briljant. Den skönmålar pyttelite, tillräckligt för att flytta bort fokus från övertonerna över till hela ljudbilden. Och då blir det vansinnigt bra. En stor orkester får vansinnig dynamik, med gott om plats runt varje instrument och basgången kommer fram bättre än med en mer analytisk förstärkare. Den bärbara DAC/förstärkaren Chord Mojo levererar också varorna på det här området och är nog den bästa matchningen med de här öronpropparna.

Slutsats

Bara att hålla Sony IER-Z1R i handen gör nästan att man fylls av vördnad. Husen av metall vilar tungt i handen. Ljudet är lika detaljerat och öppet som någonting annat, och ljudbilden är stor. Speciellt med balanserad anslutning växer rymden mellan instrumenten.

Kombinationen av ett oerhört linjärt bas- och mellanregister och en ganska så starkt förstärkt diskant kan bli lite för mycket av det goda. De här öronpropparna behöver en förstärkare med varm klang för att lugna ner sig lite. Gärna en stark sådan.

Är de då värda sin prislapp? Det kan vi faktiskt inte riktigt bestämma oss för.