TEST: Sennheiser HD 660 S2

Egentligen var det aldrig något fel på Sennheiser HD660S. När vi testade hörlurarna för tre år sedan ville vi bara ha lite bättre djupbas och mer tryck. Annars var vi väldigt nöjda med en ovanligt silkeslen och detaljrik ljudbild. Den varma klangbalansen kanske inte passade allas smak, men det var aldrig tröttande att lyssna på musik genom ett par HD660S.

Men allt kan som bekant förbättras och det tycker Sennheiser också. De frågade helt enkelt kunderna om de var nöjda med sina HD660S – och om inte, vad de skulle kunna tänka sig att förbättra.

Resultatet är HD660S2, en uppdaterad men inte ny version. Med ett par subtila förändringar som har gett ett subjektivt bättre ljud, åtminstone i våra öron.

Hörlurarna är fortfarande öppna och täcker örat väl med ovala – löstagbara och tvättbara – öronkuddar som är överdragna med mikrofiber.

Passformen är densamma som tidigare, men vi tycker att de nya hörlurarna klämmer lite bättre/hårdare (stryk det som inte passar) och det kan hända att någon tycker att passformen är lite för tight.

Sennheiser HD600S2

De stora förändringarna finns på insidan av HD660S2. Enligt Jermo Koehnke, Sennheisers produktionschef för audiofila produkter, har de ändrat elementen i hörlurarna för att få bättre dynamik i ett utökat frekvensområde längre ner i basen.

Frekvensomfånget har utökats från 10 till 8 Hz i basen och hörlurarna ska vara ännu känsligare i basregistret. Ända upp till 500 Hz. Sennheiser har också höjt frekvensresponsen i diskanten för att få ett mer linjärt frekvensområde.

Känsligheten anges till 104 dB, samma som för HD660S.

Motståndet har höjts från 150 till 300 ohm och det innebär att du behöver en hörlursförstärkare. Eller åtminstone ett riktigt bra hörlursuttag på förstärkaren.

Till HD660S2 ingår en kortare löstagbar kabel på 1,8 meter med en 6,3 mm jack-kontakt samt en lika lång med balanserad 4,4 mm-kontakt. Man får också en adapter från 6,3 till 3,5 mm och en liten väska att ha hörlurarna i.

Hörbart bättre ljud

De som tackat nej till ett par HD660S för att de tyckte att ljudet var för varmt och fylligt, eller de som funderar på den dyrare HD800S men inte slagit till just på grund av priset, bör definitivt lyssna på HD660S2.

Man behöver inte heller ha en dyr hörlursförstärkare, som vi först trodde, även om det naturligtvis hjälper. Med HD660S2 kopplade direkt till Yamaha R-N2000A var det ganska uppenbart att nykomlingarna levererade en öppnare ljudbild, med tightare och bättre definierad bas än HD660S.

De senare kan låta lite för tydligt längst upp i diskanten, med markerade sibilanter och en lite skarpare återgivning av exempelvis cymbaler. I S2-versionen är diskanten bättre upplöst, mer raffinerad och mer linjär. Du kan spela högt utan att S2 sticker i öronen ibland. De återger också klangen med större klarhet.

Konsertinspelningen Up For It med Keith Jarrett trio låter varmt och nära med HD660S, men ljudbilden öppnar sig och fler detaljer flödar in i öronen med HD660S2. Kontrabasen är alltid varm och låter fyllig och fet med HD660S, men blir stramare och bättre definierad med S2. Som också går lite djupare och får fram mer av den lägsta oktaven, både från kontrabas, slagverk och piano.

Skillnaden blir ännu större när jag kopplar hörlurarna till Naims enastående och synnerligen välljudande Uniti Atom Headphone Edition. En hörlursförstärkare som kostar många gånger mer än ett par HD660S2.

Uniti Atom HE är mer lämpad för att driva ett par 300-ohms hörlurar än Yamaha-förstärkaren, och det märks. Ljudbilden öppnas upp ytterligare, fokus stramas till och basen blir så fysisk att det vibrerar i hörlurarna.

En snabb jämförelse med de öppna Audeze MM-500, som ställer upp i highend-klassen, visade att HD660S2 har mer gemensamt med MM-500 än med HD660S.

Sennheiser HD660S2 briljerade med Al Jarreaus Cold Duck, som har en ganska markant diskantåtergivning och energisk bas. Det kan lätt bli för mycket av det goda, men HD660S2 lyckas både spela högt med auktoritet och att sålla agnarna från vetet. Den lite aggressiva inspelningen låter perfekt kontrollerad och balanserad. Gitarrsolot är väldefinierat, saxofonklangen är både skarp och mjuk på samma gång och man kan enkelt följa rytmen i basgitarren genom hela låten.

På många sätt påminner HD660S2 mer om HD800S, men de uppfattas inte som lika tunna. Klangbalansen i HD660S2 är fylligare, utan att det går ut över öppenheten. Närmaste konkurrent är kanske de planmagnetiska Hifiman Sundara, HD660S2 kommer nära Sundaras välbalanserade och öppna ljudbild.

Slutsats

Sennheiser HD660S2 är en oerhört lyckad uppdatering av en av våra hörlursfavoriter. De har en öppnare och mer transparent ljudbild än HD660S, utan att ljudsignaturen har förändras radikalt. Man får fortfarande en behaglig och balanserad ljudbild, med silkeslen klang och behaglig värme, men här är allt tightare, bättre definierat och luftigare. Basåtergivningen är mer dynamisk och går djupare, mellanregistret är öppnare och mer transparent, och diskanten är mer finmaskig och raffinerad. Det finns med andra ord inget nämnvärt att sätta fingret på.  Sennheiser HD660S2 är en fullträff i sin klass.