: Quad ESL-2905

De flesta av oss kan bara drömma om så här gudomligt ljud. Inte för att inträdesbiljetten är astronomiskt hög. Tvärtom, ESL-2905 är faktiskt värda varenda krona och på flera områden låter de bättre än många mer exklusiva högtalare. Hos få andra får man ett lika kristallklart och korrekt ljud i kombination med blixtsnabb dynamik och kirurgiskt precis detaljering. Den som hör Quad-högtalarna för första gången tappar både hakan och målföret. Och glömmer det aldrig. Därför var jag tvungen att ha ett par.

På mitten av 80-talet, efter att ha lekt med JBL, Advent och Cerwin-Vega (ja, man har väl varit ung) letade jag efter något som kunde få fram mer av det som jag var säker på försvann någonstans på vägen. Någonstans mellan Ortofon-pickupen på min Systemdek-skivspelare och när ljudet släpptes ut i andra änden. I högtalarna. Där var jag säker på att fanns mycket mer att hämta. Och jag hade rätt.

Två stora och platta kartonger och två mindre anlände så småningom och när de plundrats på innehåll efter en timme stod ett par spritt språngande nya Quad ESL-63 på tillhörande stativ och lät gudomligt. De högtalarna ägde jag i många år, tills platsbrist tvingade mig att sälja dem för att skaffa ett par kompakta tvåvägshögtalare i stället. Jag har ångrat det varje dag sedan dess.

Nya ESL-2905 är ännu större än ESL-63-modellen som Quad lanserade 1981. Och de tar mer plats. De dominerarhelt enkelt rummet. Inte bara för att höjden är 1 meter och 43 centimeter, utan för att 70 centimeters bredd kräver en del yta. Lägg därtill att de inte bara kan ställas där de får plats. Man måste nästan möblera om hela rummet efter högtalarna. Att få dem att låta optimalt är helvetisk process, med runtflyttande av möbler, högtalare, blomkrukor och mattor. Men belöningen är tiofaldig. Maken till superneutral och naturlig musikalitet får man leta länge efter. När allt stämmer finns det få högtalare – om ens någon – som kommer i närheten! Jag ska strax förklara mer ingående, men först en kort historielektion.

The beginning …
På 1920-talet ägnade sig två ingenjörer på teleföretaget Bell åt att utveckla en högtalare som var tillräckligt bra för att kunna återge musik. Chester Rice och Edward Kellogg förfogade över en enorm 200-wattsförstärkare och experimenterade sig fram till den första elektrostatiska högtalaren. Den var stor som en dörr men hade en klarhet och låg förvrängning som vida överträffade dåtida skorrande hornhögtalare.

På grund av den enorma komplexiteten, och behovet av en väldigt stor membranyta – eftersom membranet inte kunde röra sig särskilt långt – blev det aldrig något av denna högtalartyp.

Inte förrän 1957, när Peter Walker lanserade sin ESL-57. Det var den första kommersiellt gångbara elektrostaten. Den påminde mycket om ryggen på en soffa som stod lätt tillbakalutad på golvet på ett par lackade träfötter. De platta Quad-högtalarnas driftteknik byggde på den elektrostatiska princip som Rice och Kellogg uppfunnit 34 år tidigare.

I stället för att ha ett element med ett konformat pappersmembran i en metallkorg och en spole som rör sig i ett magnetfält, som de flesta andra högtalare har, använde sig Walker av en tunn ledande plastfilm som var placerad mellan två elektroder formade som metallplattor. Genom att ge metallplattorna olika laddningar rörde sig membranet och skapade ljudvågor som spreds ut i rummet.

Quad ESL-57 blev en stor framgång. Och fick ingen efterföljare förrän ESL-63 släpptes 1981. Den nya modellen blev omedelbart en favorit bland intresserade ljudtekniker, musiker och inte minst audiofiler. Frånvaron av färgningar och den synnerligen homogena ljudbilden samt dess kristallklara transparens, gick knappt att uppbringa med en vanlig högtalare. Att ESL-63 inte hade någon särskilt övertygande djupbas och att det fanns klarar brister på dynamikområdet var det inte många som bekymrade sig över.

Större och bättre
Senare kom två nya utgåvor, ESL-988 och den betydligt större ESL-989. Storebror hade två extra paneler (4+2) som gav en mycket större membranyta och djupare och mer potent bas. ESL-2905 är ersättaren till 989:an och här är såväl det mekaniska som det elektriska förbättrat. Principen är dock densamma. En strömförsörjning i sockeln laddar elektroderna med ström som sedan sätter igång membranets rörelser med hjälp av det ledande materialet som är pålagt på det tunna membranet. Eftersom ett enda membran återger hela frekvensregistret (28–21 000 Hz) behövs det inget delningsfilter i signalvägen. Noll förluster, alltså.

Men tillbaka till processen som alla som packar upp ett par ESL-2905 måste genomlida. Storleken allena gör att högtalarna kräver sin plats, och de dominerar de flesta rum som inte är enorma. Eftersom högtalarna är dipoler kommer inte bara ljud från hela membranet, de spelar också bakåt lika mycket. ESL-2905 har nämligen inte något kabinett, bara en kraftig metallram som elektrostatpanelerna är monterade i och som membranet av Mylar är uppspänt på. Kabinettresonanser är i princip noll.

Ett stag med spännskruv är placerat på baksidan och ger stöd åt alltihop. Det ingår två 8-kilos järnplattor, en till varje högtalare, som skruvas fast under sockeln för att ge dem ett bastant fundament och se till att inte barn kan välta dem. Justerbara fötter ingår också, de måste skruvas fast för att högtalarna ska vinklas i rätt läge. Vilket innebär att man ständigt växlar mellan att stå på knä vid högtalarna och att sitta på lyssningsplatsen i soffan. Efter ett par dagar fram och tillbaka med vattenpass och måttband fick jag sent omsider den vertikala och horisontella vinkeln att sitta helt perfekt. Resultatet var knappa 3–4 graders lutning bakåt och en aning invinkling mot mitten.

Nästan rakt upprätta alltså. Fast med exakt samma avstånd till bakväggen, som för övrigt är täckt med tjockt scenmoltontyg. Högtalarna är nämligen kräsna när det gäller vilket material som väggarna har bakom dem, ljudet som läcker ut på baksidan reflekteras ju trots allt tillbaka mot lyssnaren. Mitt råd är att aldrig ställa ESL-2905 framför ett fönster, utan se till att det finns något som dämpar ljud bakom dem. Då, och bara då, sitter allt. Och herre min skapare en sådan belöning!

Hör dem och dö …
Utan en noggrann installation låter ESL-2905 aldrig bättre än bra. Men om allt görs rätt knackar de på pärleporten till ljudhimlen, och när allt stämmer med elektroniken som förser dem med musik så har man kommit in.

Glöm allt du hört om att elektrostater spelar lite bas. De här skiljer sig markant från de allra flesta elektrostatiska högtalare – sina föregångare också – genom att de levererar en massiv djupbas. Med explosiv kraft som gör att dammråttorna får huggtänder och att byxbenen fladdrar som en flagga i styv kuling.

Quad-högtalarna är inte tungdrivna. De fungerar utmärkt med Quads nya effektförstärkare Elite Stereo som lämnar 90 watt. Men de är sparsmakade. Övergången till McIntoshs 450-wattare MC450 gjorde ljudbilden mycket fylligare och mer organisk. Då fick klangen från Jerry Douglas dobrogitarr vingar. Där jag förut bara hade hört knivskarp definition fick jag ut hela klangen från instrumentet. Plus definitionen.

Gitarrtonernas dynamik exploderade i rummet, komplexiteten i klangen från en dobro framträdde bättre i ljudbilden. Och de väsentligt tydligare vokalharmonierna i mellanregistret förstärkte livekänslan markant med den stora McIntosh-förstärkaren.

I sällskap med Keith Jarretts ”Still Live” på LP hade jag våldsamt mysigt. Grammofonljudets svala lättsamhet gick nästan upp i en högre helhet med Quadarna. Det fanns en lätthet i musiken som tillsammans med en förträfflig känsla av akustik gjorde framförandet av ”When I Fall In Love” till en skön upplevelse. Klangen från flygeln lät som om den kom från en scen längre bort, och inte lika nära som med CD-versionen. Högtalarnas nästan totala transparens gav nästan konsertinspelningen ett större djup på LP än på CD.

ESL-2905 låter dig höra mycket fler nyanser och släpper igenom fler klangfärger än man tror är möjligt. Jag plockade fram Mozarts ”Requiem” med Cecilia Bartoli och Sir Georg Solti (Decca), och fick en sublim upplevelse av sorg och fruktan – och gåshud över hela kroppen. Inspelningen är gjord live och man hör djupt in i ljudbilden, som svämmar över av klanger och harmonier som man måste ha en väldig kör för att få stora dimensioner av. Detta är en av få högtalare som har diktion, där man faktisk kan följa med i texten genom hela verket, inte bara när solisterna sjunger.

Det finns något varmt och närvarande med diskanten. Kanske är den bara mer naturlig än i andra högtalare, men jag lägger inte märke till den förrän ett instrument rör sig de sfärerna.

Dynamiken från Wienerfilharmonikerna är mäktig och våldsam. Högtalarna skyfflar ut bas i rummet med fart och precision som man bara förväntar sig av stora högtalare med konventionella baselement. Och inte en endaste gång hör jag att de missar med tempot eller transienter. De startar och stannar med fullständig precision. Jag har aldrig hört på maken. Basen i ”Hedonism” med Skunk Anansie kunde lika väl ha kommit från en stor subbas. Den satte nämligen hela soffan i gungning när jag vred upp lite.

Med en precision jag sällan hör i någon högtalare, och djupbas jag aldrig hört från en elektrostathögtalare.

Klockspelet i början på Holly Coles ”Train Song” har en förmåga att låta malplacerad i ljudbilden. Eller nästan drunkna helt och hållet. Men här kunde jag nästan ta på tonerna, som var knivskarpt fokuserade i ljudbilden. Till och med risiga inspelningar lät tungt. Jag plockade på mig skivor som en narkoman i ett apotek. Vilket man gärna gör när något låter exceptionellt. Gamla plattor med Neil Young och Ulf Lundell fick speltid igen. Hårt, tufft och massivt lät det. Vilket man knappast skulle ha sagt om en Quad-elektrostat för ett par år sedan.

Magiskt är ordet.
Men allt har sina begränsningar. Ställ högtalarna lite snett, så låter de vasst och hårt. Vrid upp volymen till deras maximala gräns (50 volt) eller någonstans i närheten, så börjar övre mellanregistret och diskantregistret att flyta ut. Då tar det slut direkt. ESL-2905 kan aldrig spela lika högt som JBL Array 1400 eller Klipsch P39, men under denna osynliga, men ack så hörbara, gräns finns det få högtalare som klarar av vad ESL-2905 mäktar med.

Om vår Herre hade fått välja
Hårdare, tuffare, djupare och högre går det alltid att komma med andra högtalare. Men det lättflytande, silkeslena och naturliga ljudet från ett par Quad ESL-2905 är det få som matchar. Åtminstone inte för det här priset, som får dem att verka som rena rama fyndet. Närmare musikens innersta själ kommer du inte. Med gnistrande dynamisk kontrast, seriös djupbas och extremt låg förvrängning står sig Quadarna bra i klassen Världens bästa högtalare. Har man plats och råd är det inget att tveka om. Bättre lär det knappast bli för de här pengarna.