annons

Stereo­förstärkare 2.0

Den gamla hederliga stereon är på väg tillbaka – men den måste kunna alla moderna konster.

Under många år har stereoanläggningarna som vi hifi-fantaster växte upp med verkat vara en utrotningshotad art. I ena änden av spektrumet har surroundsystem med uppemot ett dussin högtalare erbjudit helt nya och stora upplevelser. Och i den andra har livsstils- och bekvämlighetshögtalare fyllt vardagsrummet med designat monoljud.

Men nu vädrar stereoanläggningarna morgonluft igen. I spåren av vinylskivornas återkomst har det blivit socialt acceptabelt, ja till och med åtråvärt, att göra musiklyssningen till en ritual. En ritual som gärna får synas i inredningen.

Förstärkaren är stereons hjärta

Hjärtat i stereoanläggningen är förstärkaren. Som namnet antyder är dess uppgift att förstärka de mycket svaga signalerna från exempelvis en skivspelare så att de orkar driva ett par högtalare. En annan uppgift är att vara ledningscentral för alla signalkällorna i anläggningen. I den klassiska stereoon fanns, förutom skivspelare, en radiodel (”tuner”), ett kassettdäck och en CD-spelare. Nu för tiden är utbudet mycket större och mer varierat.

Även om stereoformatet är välbekant så är nämligen kraven på en förstärkare av 2019 års årgång helt moderna. Syftet kan mycket väl vara att njuta av en mysig stund med LP-skivorna, men förstärkaren måste fortfarande ha koll på de digitala anslutningarna.

Digitalt ska det vara

I detta test har vi valt ut vad vi skulle vilja kalla för ”moderna stereoförstärkare”. I det här fallet betyder det sådana som har minst en digitalingång samt en möjlighet att ansluta till musiken trådlöst. En del av testdeltagarna går dock ett steg till och har streaming- och multiroom-funktioner. Det räknas som ett plus. På det analoga området har alla minst en gammaldags analog ingång, men finns det dessutom en skivspelaringång så är det en fördel. Under alla omständigheter måste man koppla in ett par gammaldags passiva högtalare för att få något ljud.

Även om vi ställer krav på anslutningarna så har vi inte brytt oss särskilt mycket om designen. Så på det området är startfältet delat. Hälften av deltagarna är klassiska stereoapparater av full storlek, med knappar på fronten, och resten är kompakta lådor som kan gömmas undan helt och hållet eftersom de enbart styrs från mobiltelefonen

Produkter i testet
Alle man på däck!

Om du vill ha allt från hemmabioreceivern men bara behöver bara två kanaler så heter lösningen Onkyo.

Om man påbörjade sin audiofila bana på 1970-talet eller bara håller på med vintage-hifi så tåras ögonen när man ser Onkyo TX-8270! Med sin silverglänsande front med stora inbjudande knappar skulle den kunna vara urklippt från en hifi-katalog från 1979.

Detta är inte bara en förstärkare, utan en receiver. Trogen mot sin förebild från sjuttiotalet domineras fronten av ett stort ”fönster” som nästan tar upp hela apparatens bredd. En knapp stor som en ishockeypuck sitter där radiokanalsinställningen brukade sitta, fast det är förstås volymratten eftersom alla frekvenser ställs in digitalt.

Fyra vridreglage styr ingång, bas, diskant och balans. Det passar den klassiska stilen helt perfekt. En knapp märkt Pure Audio stänger av tonkontroller och videokretsar så att ingenting kan störa de analoga kretsarna.

På den välfyllda baksidan av Onkyo TX-8270 finns ingångar så det räcker till en guldmedalj: tre vanliga linjeingångar samt till skivspelare (bara MM-pickup), tre digitalingångar (koaxial och två optiska) samt hela fem HDMI-ingångar om man räknar med ARC till TV:n! Det finns två uppsättningar högtalarterminaler och dessutom en linjeutgång till en extern förstärkare i en annan zon. Slutligen finns ett par RCA-kontakter som antingen kan användas till en separat effektförstärkare eller subwoofer.

TX-8270 har som sagt inbyggd radiomottagare – en av varje sort. FM, DAB+ och internetradio (TuneIn). Plus musikstreaming och multiroom via Play-Fi. Om det mot förmodan skulle gå att hitta en digital källa som inte finns inbyggd så kan signalen strömmas via Chromecast, AirPlay eller, om inget annat funkar,
Bluetooth.

Sammantaget har Onkyo TX-8270 så många funktioner att det skulle fyllt flera sidor att räkna upp allting, men bland höjdpunkterna finns 32 bit/384 kHz digital upplösning, uppspelning av DSD-filer och en uteffekt på 160 watt per kanal.

Onkyo TX-8270 har så många funktioner att det skulle fylla flera sidor att räkna upp allting. Foto: Onkyo

Så låter Onkyo TX-8270

Med så många funktioner och en snygg design skulle man kunna befara att det inte funnit några pengar kvar till själva ljudet. Men så är det inte. TX-8270 låter faktiskt helt rätt! Det finns en fin live-känsla i konsertinspelningar, med högt i tak och brett till väggarna om man tar med priset i beräkningen. Det saknas inte kraft längst ned och ljudbilden är behaglig på ett lätt avslappnat sätt. När man vrider upp volymen och musiken blir komplex försvinner en del av den akustiska översikten. Men vi befinner oss ju i en prisklass där man får betala lika mycket för en renodlad streaming-mottagare eller effektförstärkare – och fortfarande i budgetklassen.

Slutsats

Om du letar efter något diskret som bara ska leverera musik från streamingtjänster så är inte Onkyo TX-8270 lösningen. Den kan för mycket för det och då slutar det med att du betalar för funktioner som du inte behöver. Däremot är den fullständigt perfekt som centrum i ditt personliga stereotempel, där du kan gotta dig med både vinylskivor, radio, streaming och TV-ljud av hög kvalitet. Ljudet är det minsann inget fel på heller, så länge du inte ställer orimliga krav.

<
>
Foto: Onkyo
Bara det väsentliga

Om du kan undvara trådlös strömning och multiroom så blir det mer pengar över till ljudet.

Rotel A12 har en välbekant no-nonsense-design med front i svart metallfinish och en tunn grå text som är fullständigt osynlig i allt annat än perfekta ljusförhållanden. Skärmen är å andra sidan bländande klar (men ljusstyrkan kan ställas in).

Det finns bara en enkel vridknapp på fronten. Det styr volymen. Resten, inklusive tonkontroller, balans och nivåinställning för ingångarna, sköts med tre tryckknappar och en omfattande hierarki menyer. Att vridknappen inte används för att styra menyerna är överraskande eftersom den ändå är digital och faktiskt används till en av menyfunktionerna. Alla ingångar väljs med en lång rad knappar på fronten.

Rotel A12 känns först tyngre än den större Onkyon, men sinnena blir lurade. I själva verket väger den lite mindre, men eftersom lådan bara är drygt hälften så hög känns det som den väger mer.

Förstärkaren är välförsedd med in- och utgångar. Fyra linjeingångar, en skivspelaringång för MM-pickuper och så många som fem digital-
ingångar: två koaxiala, två optiska och en USB-host-port så att förstärkaren kan användas som externt ljudkort för uppspelning från dator. Tjusigt. Två uppsättningar högtalarutgångar gör det möjligt att använda bi-wiring. Eller att ha två uppsättningar favorithögtalare, som några av oss har.

Som enda testdeltagare har Rotel A12 ingen wifi-streaming. Man kan strömma i nästan-CD-kvalitet via Bluetooth-protokollet aptX, men det är allt.

Förstärkareffekten är rimliga 60 watt per kanal. Inte våldsamt mycket, men fullt tillräckligt för inte alltför tungdrivna högtalare. Och till skillnad från de flesta av testdeltagarna i prisklassen är effektsteget ett klassiskt klass AB. Det brukar betyda ett varmare ljud än de mer energieffektiva klass D-stegen.

Rotel A12 är en klassisk förstärkare med allt som Rotel har blivit kända för. Foto: Rotel

Så låter Rotel A12

Även om Rotel A12 kommer på sistaplats när det gäller digitala godsaker så finns det inget grus i maskineriet i det som allting handlar om i slutändan: att spela musik. Ljudbilden är stor och varm och klarar även komplicerade orkesterstycken med glans. Musiken är mer närvarande och längre fram framför högtalarna än med till exempelvis Onkyo TX-8270, men det betyder inte att djupet saknas. I ett stycke som orkesterversionen av ”Fishing Junks at Sunset” med Prags symfoniorkester hörs hela salen. Och man hoppar till i soffan när pukorna kommer in mot slutet. Även om effekten på papperet bara är en tredjedel av de flesta konkurrenternas så saknas det inget tryck längst ned.

Slutsats

Köper man Rotel A12 får man främst en klassisk förstärkare med de dygder som Rotel har blivit kända för: bra ljud och gott om muskler i en ren design utan onödigt krimskrams. Och ljudmässigt är den också bland testets bästa. Tack vare digitalingångarna och Bluetooth-anslutningen uppfyller den precis testkriterierna. Men om streaming och multiroom är obligatoriska krav får du leta någon annanstans.

<
>
Foto: Rotel
Vem sa liten?

SVS miniförstärkare låter stort och snyggt och är ett intressant alternativ till de etablerade märkena.

Amerikanska SVS är framför allt kända för sina subwoofrar som levererar dunder och brak för alla pengar i hemmabion. Men märket tillverkar även utrustning för stereobruk. Prime Wireless SoundBase är en kompakt integrerad förstärkare med en komplett uppsättning analoga och digitala ingångar. De är en smula större än Sonos och Bluesounds varianter men ändå inte större än en kartong choklad som funkar som gå-bort-present till någon man bara känner ytligt.

Till skillnad från de två andra ultrakompakta förstärkarna har SVS fysiska kontroller på fronten. Två vridknappar för ingång respektive volym/uppspelning. En display visar inställningen.

På baksidan hittar man två uppsättningar analoga ingångar (RCA och minijack), subwooferutgång, ett par Pre Out-utgångar samt billiga men rejäla banan/skruvterminaler för högtalarna. Det finns också ingång och utgång för trådbundet nätverk. Men ingen skivspelaringång (RIAA).

SVS försöker inte ta upp multiroom-kampen mot Sonos på egen hand, utan har anslutit sig till DTS Play-Fi. Det är ett utmärkt beslut, genom Play-Fi-appen får man tillgång till en lång rad streamingtjänster inklusive Spotify och Tidal.

Den trådlösa inställningen är egentligen simpel, och görs via appen, men trots att anläggnigen stod nästan bredvid routern behövdes det en del försök innan det gick att få Soundbase att samarbeta med nätverket och installera uppdateringen. Soundbase blev faktiskt aldrig riktig kompis med det trådlösa nätverket. Musik via Spotify Connect gick fint, men förlustfri streaming via Tidal HiFi drabbades av ständiga avbrott.

SVS Prime Wireless Soundbase kan gömmas undan i hyllan, men är tillräckligt snygg för att få stå framme. Foto: SVS

Så låter SVS Soundbase

SVS lever upp till sitt rykte när det gäller ljud. Lilla Soundbase gör allt den kan för att få mig att glömma sin storlek – och lyckas med det. Varken när det gäller kraft eller nyanser ligger den efter fullvuxna stereoförstärkare i samma prisklass.

Den målar upp en nära och direkt ljudbild som klär rytmisk musik. Feists ”When I Was a Young Girl” når ända fram i vardagsrummet och fötterna stampar takten av sig själva. Men det finns ändå gott om rymd bakom högtalarna. Kören i ”Koyaanisqatsi” är snyggt placerad i rummet samtidigt som orgeln får den tyngd i basen som den ska ha. Även med högtalare som inte är superlätta att driva.

Slutsats

SVS Prime Wireless Soundbase är en bra ultrakompakt streaming-förstärkare som kan gömmas undan i hyllan, men den är också tillräckligt snygg för att få stå framme. Ljudmässigt ger den Bluesound och Sonos en hård match, men blir omkörd när det gäller streaming och multiroom tack vare en mer välfungerande programvara. Om man är villig att bereda plats för en fullvuxen förstärkare i
stereohyllan så får man dessutom ännu mer för pengarna hos både NAD och Onkyo.

<
>
Foto: SVS
Trådlös jättedödare

Lägg till högtalare och en mobil så har du en stereo som låter mycket mer än den kostar.

NAD har nästan kultstatus när det gäller hifi-utrustning till överkomliga priser. Och så gott som allting har en design som skulle få en gråsparv att se prålig ut.

NAD C338 är minst i märkets ”New Classic”-
serie med förstärkare. Som man kan förvänta sig av en apparat som heter ”Classic” finns det en full uppsättning in- och utgångar: tre analoga ingångar, varav en till skivspelare, och fyra digitala (optiska och koaxiala). Dessutom finns trådlös anslutning med Bluetooth och Chromecast. Man kan alltså strömma musiken trådlöst i full kvalitet från exempelvis Tidal.

På utsidan är NAD C338 så minimalistisk man kan tänka sig. En display och en ratt, samt två tryckknappar som väljer källa. Baksidan är mer välfylld. Kontakterna är rejäla och av okej kvalitet utan att vara lyxiga. Högtalarterminalerna är av plast och ser ut som något från fysiksalen i skolan. Precis som man förväntar sig av NAD. Allt det fina ska ju sitta på insidan. Tre vridbara antenner ger förbindelse till Bluetooth och wifi.

Effekten levereras av ett par 50-watts klass D-förstärkarmoduler från holländska Hypex. Den mest intressanta funktionen är dock Chromecast. När C388 är införlivad i nätverket kan man strömma till den från de flesta musik-appar, mobil och dator.

Terminalerna är av plast och ser ut som något från fysiksalen i skolan. Precis som man förväntar sig av NAD. Foto: NAD

Så låter NAD C338

NAD C388 målar upp en öppen och sammanhängande bild av den akustiska scenen. Luften mellan instrumenten är av naturliga skäl inte lika ren och transparent som vad mycket större och dyrare förstärkare åstadkommer. Men helheten känns varm och helgjuten. Vi har kanske hört bättre djupperspektiv, men det kompenserar NAD tillfullo för med hinkvis av musikalitet och närhet. I ”I’m Confessin” från Jazz at the Pawnshop känner man verkligen spelglädjen och live-stämningen. På samma gång imponerar dynamiken. Även om effekten är begränsad så finns det tillräckligt med energi för utbrotten. C338 har våldsamma kraftresurser för att vara en så liten förstärkare. Så länge man inte försöker spela omöjligt högt finns det lugn och kontroll i ljudbilden.

På många sätt låter NADC338 som en mycket större och dyrare förstärkare. Det är när man spelar högt som den trots allt möter sin gräns. När volymkontrollen vrids åt höger gör sig verkligheten påmind igen: basen tappar kontroll och mellanregistret blir hårt och pressat. Men det sker alltså på en högre ljudnivå än vad vi är vana vid från en förhållandevis billig 50-wattsförstärkare.

Slutsats

Man får riktigt mycket för pengarna med NAD C338, som kombinerar Chromecast-strömning, behagligt ljud och väl valda funktioner i en välbekant minimalistisk NAD-förpackning. Även om det handlar om en
fullutrustad förstärkare med massor av ingångar så ligger priset i startfältets lägre ände. NAD får dock se sig omkörda av Onkyo, som trumfar med radio, multiroom och inbyggda streamingtjänster.

<
>
Foto: NAD
Förklädd som dvärg

Bluesound levererar högupplöst ljud och musikalitet från en kompakt förpackning.

Bluesound skriver på sin hemsida att varumärket är skapat av en grupp hifi-entusiaster. Det stämmer visserligen, men det är inte vilket gäng som helst. I själva verket utvecklas produkterna av NADs ingenjörer och båda varumärkena är en del av Lenbrook-koncernen – och använder sig av NADs distributionsnät. Och det är ju inte dåligt, med tanke på NADs långa och fina rykte om att utveckla produkter som förenar kraft och musikalitet till rimliga priser.

Bluesound Powernode 2i är en diskret liten ”set top box” (ett begrepp som är lite förlegat eftersom man inte kan balanasera så mycket som en tändsticksask ovanpå en modern TV). Lådan delas av en horisontell rand som löper hela vägen runt och bortsett från ett hörlursuttag är fronten helt ren. En touch-panel på ovansidan används för att ändra byta låt och justera volym, annars görs allting från mobilen.

Baksidan är i stort sett lika enkel men visar sig ha alla nödvändiga anslutningar eftersom de långa raderna av RCA- och Toslink-kontaker är utbytta mot 3,5 mm-portar som klarar både minijack och optiska kablar. Högtalarterminalerna är billiga men stabila.

Bluesounds gränssnitt är riktigt bra och intuitivt. Appen är snabb och smidig och det är inte mycket hokus-pokus i den dagliga skötseln. Det enda vi saknar är en fysisk fjärrkontroll för när man ska använda förstärkaren med TV:n eller andra inkopplade ljudkällor.

Baksidan är lika enkel som framsidan, men visar sig ha alla kontakter som behövs. Foto: Bluesound

Så låter Powernode 2i

Man ska inte låta sig luras av Powernodes beskedliga storlek. I den lilla lådan bor massor av musikalitet. Ljudbilden är stor och exakt, med en horisont som försvinner längre bakåt än hos konkurrenterna, på samma gång som nära ljud kommer längre fram. Och även om vi befinner oss i cigarrklassen rent fysiskt så är det tryck i bastrummorna och basen i Ginger Bakers och Jonas Hellborgs ”Time be Time”. Och Leonard Cohns röst är lika mäktig som i en förstärkare av full storlek. Så länge orken räcker. Man måste fortfarande tänka på högtalarnas effektivitet. När man skruvar upp och närmar sig gränsen så blir ljudet lite mer ansträngt och hårt. Det är inte konstigt alls eftersom 55 watt fortfarande är en relativt liten förstärkare och en del av konkurrenterna har mer än dubbelt så mycket.

Slutsats

Bluesound Powernode 2i är en gedigen och lyckad vidareutveckling av Powernode och Powernode 2. Men man märker att Sonos också har lagt in en högre växel. Powernode 2i levererar en musikalisk återgivning som tål att jämföras med fullvuxna stereoförstärkare, och klarar dessutom alla HD-format du kan tänkas vilja spela. Även de omdiskuterade MQA-filerna. Sonos har å andra sidan fortfarande det bästa användargränssnittet och ett stort ekosystem av enheter. Och båda konkurrerar med fullvuxna förstärkare som har både stil och funktioner.

<
>
Foto: Bluesound
Äntligen en stark Sonos

Sonos Amp är tillräckligt kraftig för att driva riktiga högtalare på ett övertygande sätt – och har komplett multiroom-funktion.

Sonos har mer än någon annan varit drivkraften bakom multiroom. I mer än 10 år har de gett oss trådlösa högtalare som är enkla att använda till husets alla rum. Det förändrade hifi-marknaden för alltid, och varje budgetanläggning får finna sig i att jämföras med Sonos.

För de av oss som fortfarande älskar musik genom fullvuxna högtalare har Sonos alternativ varit Connect:Amp, som även blev populär som installationsförstärkare, men om sanningen ska fram så var den lite för svag för seriös hifi.

Efterträdaren heter Amp, och har exakt samma stöd för streaming-tjänster och digital musik som Sonos trådlösa högtalare. Och kan givetvis integreras i ett Sonos-system.

Sonos Amp har en komplett uppsättning ingångar: HDMI och optisk (kräver en adapter), samt en uppsättning riktiga RCA-ingångar för analogt ljud. Det finns också en subwoofer-utgång. Högtalarterminalerna är fiffiga: banankontakter går att trycka in direkt i fyra hål i bakplattan. Vill man hellre använda avskalad kabel eller spadkontakter så ingår adaptrar att sticka in.

Högtalarterminalerna är fiffiga: banankontakterna går att trycka in direkt i fyra hål i bakplattan. Foto: Sonos

Så låter Sonos Amp

Det finns mycket gott att säga om ljudet från Sonos Amp. För det första är det uppenbart att den är starkare än föregångaren. Amp driver numera riktiga högtalare. Sonos Amps begränsningar ligger främst i dynamiken. Det finns inte samma tryck i basen i ”Right Hand Man” från Hamilton som med Rotel och SVS. Och fönstret är inte lika putsat in mot jazzvärdshuset Stampen i ”I’m Confessin”. Det är egentligen inget fel, man lägger bara märke till det genom direkta jämförelser. Men man kan få bättre perspektiv för samma pengar.

En akilleshäl hos Sonos är högupplöst ljud. Inga Sonos-produkter stöder det. Jag håller med om att få multiroom-högtalare kan förmedla skillnaden. Men med fullvuxna
stereohögtalare inkopplade är det en helt annan sak. Och – hörbart eller inte – då är det irriterande att Sonos hoppar över stora delar av musiksamlingen under uppspelning!

Slutsats

Med dubbelt så mycket förstärkareffekt som sin föregångare har Sonos Amp blivit en riktigt modern förstärkare som driver även tunga golvhögtalare på ett övertygande sätt. På det stora hela är ljudet fint och balanserat. Visst, det här är inte världens mest dynamiska förstärkare (och inte den dyraste heller!). Men om du redan har överlämnat dig till Sonos i husets andra rum så blir den en gåva till vardagsrummet. När det gäller användargränssnitt och antalet streaming-tjänster saknar Sonos konkurrens. Men det är på tiden att de stöder högupplöst ljud!

<
>
Foto: Sonos

    Läs också

    Monsterförstärkare från Dan D'Agostino

    Monsterförstärkare från Dan D’Agostino

    Integrerade Progression Integrated Amplifier kan utrustas med DAC och phono-steg.Lägg till som favorit
    Geneva Touring S+

    Geneva Touring S+

    Geneva utmärker sig med en riktigt potent reseradio.

    Lägg till som favorit
    Yamaha M-5000 och C-5000

    Yamaha M-5000 och C-5000

    Trött på hifi? Yamahas highend-förstärkare kommer att få dig på andra tankar.

    Lägg till som favorit
    Gold Note IS-1000

    Gold Note IS-1000

    Gold Note charmar och imponerar.

    Lägg till som favorit
    Tivoli Audio PAL+ BT

    Tivoli Audio PAL+ BT

    Tivolis reseradio har just förbättrats, räcker det för att hålla undan för konkurrenterna?

    Lägg till som favorit
    Ruark Audio R1 Mk3

    Ruark Audio R1 Mk3

    Bättre ljud kan du inte få i den här klassen, men batteriet är skrattretande dyrt.

    Lägg till som favorit
    Pure Evoke H4

    Pure Evoke H4

    Pure är ett bra val för dig som vill ha ett handtag – men kom ihåg att köpa batterier.

    Lägg till som favorit
    Geneva Acustica Lounge Radio

    Geneva Acustica Lounge Radio

    Det Genevas lilla radio saknar i funktioner tar den igen med ljud.

    Lägg till som favorit
    annons
    Stäng meny