TEST: Marantz CD 60

Försäljningen av CD-skivor ökar, enligt siffror från Recording Industry Association of America (RIAA). Siffrorna är inte i närheten av storhetsåren från 1995 till 2005, och intressant nog är vinylförsäljningen större. Men poängen är att intresset för CD-skivor växer.

Dessutom har miljontals hushåll över hela världen CD-skivor liggande. En del av dem samlar nog damm på en mörk vind, men många av dem spelas fortfarande.

På en CD-spelare.

Tron på att marknaden finns där syns ofta på hyllorna i välsorterade hifi-butiker. Där hittar man CD-spelare i alla prisklasser, utom de allra billigaste som i stort sett har försvunnit från marknaden. Det kan tyda på att de som köper CD-spelare är intresserade av kvalitet – i första hand ljudkvalitet – och det är nog anledningen till att det även finns spelare för upp till både 300 000 och 500 000 kronor.

Med tanke på detta verkar Marantz CD 60 som ett fynd, vilket den också är. Anledningen är lika enkel som spelaren: den spelar fantastiskt bra för pengarna.

Det är kanske inte så konstigt. Marantz har länge varit kända för sina mycket välspelande CD-spelare. Ända sedan de förbättrade Philips original CD100 från 1982, med CD 63, till highend-spelare som SA-10.

Nya CD 60 kostar en bråkdel av SA-10 och är en enklare konstruktion utan SACD-uppspelning.

Faktum är att den ligger i den lägre prisklassen bland moderna CD-spelare, den kostar mindre än en tredjedel av den mer avancerade Marantz SACD 30n. Som dessutom har streaming och digitala ingångar för andra ljudkällor.

CD 60 har ingenting av detta. Inte ens digitala ingångar. Om man bortser från USB-porten på framsidan. Som kan användas för USB-minnen med högupplöst musik, upp till 24 bit/192 kHz. Den har dock digitala utgångar, om man vill koppla den till en extern D/A-omvandlare.

Marantz HDAM

Men den låter utmärkt genom de analoga utgångarna. Den digitala processen styrs av en ESS 9016 M2K D/A-omvandlare, och inte Marantz egen MMM-krets som vi hörde i SACD 30n. Den har också Marantz varumärke, diskreta HDAM- och HDAM SA2-moduler med op-ampar i den analoga utgångsdelen. HDAM SA2-modulen används även i hörlursuttaget, som har tre gain-inställningar för att den ska kunna fungera med ett brett urval av hörlurar.

Strömförsörjningen har bland Schottky-dioder och vad Marantz kallar för en förbättrad spänningsregulator, i kombination med generös kondensatorkapacitet som ska leverera stabil ström utan brus.

I övrigt är CD 60 en enkel, men förbaskat bra CD-spelare.

Ljudet av svart silke

När Keith Jarretts livealbum Up For It snurrade i spelaren slogs rytmerna från Jack DeJohnettes slagverk ut som hammarslag från Dynaudio-högtalarnas MSP-baselement. Kontrabasen återgavs distinkt och ljudet från pianot var inte lika varmt och romantiskt som vi har hört det från tidigare Marantz-spelare. Snarare mer neutralt, skulle jag vilja säga, utan att det låter iskallt och kliniskt, och så nära ljudet av den dyrare SACD 30n man kan komma.

Med andra ord levererar CD 60 ett ljud som inte på något sätt saknar vare sig värme eller insikt. Thomas Dybdahls One Day You’ll Dance For Me New York City börjar med ett kort saxofonsolo innan bandet sätter igång musiken. Marantz-spelaren får fram de mjuka tonerna och klangfärgen med enastående precision. Gitarrklangen är stabil, fyllig och dynamisk. Sången är nästan påträngande, men aldrig hård eller skarp, och ljudbilden presenteras som ett stort holografiskt landskap framför lyssnaren.

Med ett par Sennheiser HD660S2 kopplade till hörlursuttaget, och gain inställt till mellanläget, lät Dybdahls album som en varm kram, där man placerades mitt i ljudbilden med musikerna tätt intill. Det var en njutning – och förnyade mitt intresse för albumet, som kom ut 2004.

Sades röst i Soldier of Love har den omisskännliga klangen, och bastrumman på inspelningen återges med nästan chockerande kraft och djup. Det finns en auktoritet i sättet som spelaren hanterar på som jag är mer van att höra från CD-spelare i en mycket högre prisklass.

Spelaren har två digitala filterinställningar. Ett skarpt eller långsamt filter (sharp roll-off, slow roll-off), som ger antingen en mycket kort impulsrespons eller en långsam avrullning av impulser. Fjärrkontrollen har en knapp för de två alternativet, så att man kan trycka sig fram och tillbaka innan man bestämmer sig för vilket man föredrar. Skillnaden är ändå marginell.

Reference Recordings inspelning från 1990 av Coplands Outdoor Overture, med Pacific Symphony Orchestra, svänger från dundrande crescendo till så tysta passager att man nästan måste höja volymen. Marantz-spelaren visar att den har full kontroll över dynamiken och man kan spela högt utan att det låter vasst eller obehagligt.

Stråkarna återges vackert fokuserade utan att låta tunna och den öppna ljudbilden släpper ut mängder av små nyanser och detaljer i rummet. Jag måste medge att det är anmärkningsvärt med tanke på prislappen.

Slutsats

Marantz CD 60 är en enkel men oerhört lyckad CD-spelare utan krusiduller. Som får dina CD-skivor att glänsa igen. Den spelar i en betydligt högre viktklass och är helt enkelt en no-brainer för alla som har letat länge efter en bättre CD-spelare men inte vill belåna huset. Somliga kommer säkert att sakna digitala ingångar, men det är inte därför CD 60 finns. Den ska bara spela CD-skivor, och det gör den bättre än man skulle kunna tro när man ser vad den kostar.