stativ. Fördelen är en större volym på insidan, vilket är bra att ha när man ska dra på lite.

Den billiga fjärrkontrollen av svart plast i kreditkortsstorlek kommer förmodligen att leva en pensionerad tillvaro mellan soffkuddarna. Dessutom saknar högtalaren en display som visar vilken ingång som är vald. I stället anges det med hjälp av olika färger på en lysdiod. Grönt betyder till exempel optisk ingång. Blått är naturligtvis bluetooth.

Subbaskanalen kan vridas upp och ner i plus minus sex steg, men man vet aldrig vilken nivå den är på. Här har amerikanerna ett och annat att lära om användarvänlighet!

Det mesta är förlåtet när SB120 får återge filmljudet (vilket måste göras via optisk kabel eftersom HDMI saknas). Detta är nämligen den kraftigaste ljudsockeln undertecknad någonsin har hört. Klipsch låter stentufft när man spelar högt, med bra grepp om ljudeffekterna, och subbaskanalen är också kraftig och mer välkontrollerad än de övriga. Ljudet är lite grövre i kanterna än med Canton och har lite hårdare och kallare dialog.

Surroundeffekten i film är inte enorm, vi får aldrig någon känsla av att ljudet kommer bakifrån. Men det hjälper en del med film. Musik bör däremot återges i ren stereo. Det finns bra sammanhållning mellan mellanregister och basregister, som är fylligt och hårtslående med tanke på att detta är en ljudsockel utan separat subbas. Det är bara lite upplösning som saknas.

Också i detta test:

11 soundbar-högtalare