Recension: The Batman

Det blev till slut Matt Reeves (War for the Planet of the Apes) som fick ansvaret för att regissera Batmans ”återuppståndelse”. Reeves står även bakom manuset som tar ett djupdyk ner i bakgrunden, och härkomsten, för Bruce Waynes alter ego.

Bruce Wayne/Batman är DC-universumets minst superhjältaktige superhjälte, och en stenhård protagonist som aldrig har kommit över det brutala mordet på sina föräldrar. Något som har gjort att han har svurit på att viga sitt liv (och den enorma förmögenheten) åt att bekämpa ondska och orättvisa i sitt älskade Gotham.

 

Men, efter hela 11 Batman-filmer, varav en fantastisk, spektakulär trilogi från mästaren Christopher Nolan (2005-2012), behövde verkligen denna franchise ännu en reboot?

Det korta svaret är ja; även om inte just The Batman tillför något chockerande nytt till genren, så är det en solid film som presenteras av Reeves och Pattinson, där huvudkaraktären ges mer djup och personlighet än i de föregående filmerna.

Men, för de som fortfarande förbinder den kappklädda vigilanten med fladdermusöron och svepande kappa, i den småkomiske Adam Wests 1960-tals-utgåva, kommer det nog vara problematiskt att känna igen det dystopiska universum som Matt Reeves presenterar i årets film.

Mörkret har sänkt sig över Gotham

Flera högtstående samhällstoppar blir brutalt mördade i Gotham, en smutsig stad både visuellt och mentalt. Här frodas korruptionen, gängkriminaliteten och det moraliska förfallet; och så väl fördärvade politiker som poliser säljer sina tjänster till högstbjudande.

Denna dystra, dystopiska version av Chicago har aldrig sett gråare och tristare ut – där det konstant regnar och himlen är mörk, i bästa fall illavarslande scharlakansröd. När man så – i likhögen som tornar upp sig – hittar klara meddelanden till ”The Batman” dras Bruce Waynes alter ego obönhörligen in i misären.

Den enda han kan lita på är den alltid lojale och renhårige polismannen James Gordon (Jeffrey Wright, Westworld).

De två herrarna anar konturerna av en gedigen konspiration, där trådarna för dem till stadens ledande kingpin, ägaren av den lugubra nattklubben «The Iceberg Lounge», Pingvinen (Colin Farrell, ganska så oigenkännlig efter ett omfattande arbete med sminkningen). Här träffar Batman även på den enigmatiske Selina Kyle (Zoë Kravitz), som gärna önskar bistå Batman, och som längtar efter att spinna förförande i en åtsittande catsuit… Mjau!

Spåren pekar tillbaka mot Waynes förflutna, där hans miljardärfar, och kreativa affärsliv, kan ha ett sammanhang med den totala kollaps som hotar Gotham.

Andy Serkis (Sagan om ringen) har tagit över rollen som Bruce’s lojala tjänare och själasörjare, Alfred (en roll som i många år gestaltats av gentlemannen Michael Caine). Men heller inte hos honom sitter de torra replikerna löst längre.

Visuellt bländande ful-vackert

Visuellt påminner Reeves’ version av Gotham mycket mer om Blade Runner 2049 än de föregående, mer lekfulla, filmversionerna som inspirerats av tecknade serier.

Kulisserna är mastodontiska, nedslitna skelett av förfallna betongbyggnader. Det finns fortfarande inslag från en tidigare blomstrande industristad, som nu osar av förfall och nedgångstid (á la verklighetens Detroit) – och med flera stadsdeler där polisen inte syns till alls.

Regnet dominerar, både vädermässigt och mentalt. Staden är överbefolkad av totalt desillusionerade invånare som så småningom totalt slutat bry sig och ger sig hän till hopplösheten.

Det hela underbyggs av en svart och orange ljusbild, som bär prägel av att domedag väntar precis runt hörnet, samt ett våldsamt, brutalt ljudspår från Michael Giacchino. Det svävande fotoarbetet i ledning av Greig Fraser (Zero Dark Thirty) drar oss in i det fördärvade universumet.

En folkskygg, butter Batman

Efter att Michael Keaton, Val Kilmer (bevare mig väl!), George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck hade fått iklä sig Batman-kappan, föll denna runda det något oväntade valet på lättare anemiske Robert Pattinson, för en reboot av serien.

Pattinson är definitivt mest känd från de sirapslena vampyrungdomsfilmerna The Twilight Saga. En serie där vi inte helt kan säga att vi blev hänförda av hans skådespelarfärdigheter. Men efter att han lade vampyrkarriären på hyllan, har Pattinson gjort några kloka val och med detta vuxit som skådespelare. Något som kulminerade i den skakande The Lighthouse. Pattinsons skådespelarmångsidighet fick möjlighet att skina, som den cyniske, självgode skitstöveln av en pastor i det direkt obehagliga dramat The Devil All the Time.

Hans anemiska, lättare androgyna, yttre klär väl den nedtonade, buttra, folkskygga versionen av Batman. Fullständigt borta är den flamboyante playboy-versionen av rikemanssonen Bruce Wayne, porträtterad bland annat av Christian Bale. Vi kan föreställa oss att Pattinsons version spenderar åtskilliga flera timmar på en divan hos sin djupt bekymrade psykolog, än i svängom på nattklubbsgolvet.

Mordet på hans föräldrar, som han som ung pojke ofrivilligt blev vittne till, har alltid varit ett mycket centralt element i Batman-sägnen – det är ju precis det som har varit hans bärande drivkraft. Men i The Batman är det också just det som river honom (mentalt) nedåt. Han tyngs av ansvaret, rädslan, självförakt och betvivlar sig genom de val han utför.

Denna man är uppenbart djupt traumatiserad, kämpar med att komma vidare och strävar med mellanmänskliga relationer. I denna värld finns det inte utrymme för humor och skämt, inte ens av den beska sorten. Pattinson är ett lysande val för att porträttera en Batman i en sådant sårbart sinnestillstånd. Hans lite ömkliga, ”förlåt-att-jag-finns”-framtoning klär karaktären till fingerspetsarna.

Plotten man glömmer

Rollgalleriet, och deras bleka humör, återspeglar den dystra stämningen – något som emellanåt balanserer hårfint på kanten mot parodi. Vi har full förståelse för att Batman känner behov för att viska mitt inne på en polisstation, men när näst intill varje scen – till och med med endast två stycken på ett öde tak – äger rum med bitsk viskning, kan det tippa över i det parodiska och självhögtidliga.

Filmens svagaste punkt är faktiskt själva plotten. Att moraliskt fördärvade gängkriminella försöker ta kontroll över staden är varken originellt eller särskilt spännande. Faktiskt inte ens speciellt minnesvärt, och något vi har sett gång på gång i motsvarande filmer. Som tur är bidrar en eklatant avskyvärd Pingvinen med omfattande underhållning; garanterat en person Trump hade kallat ett geni!

Tempot sjunker något, för att sedan för allvar öka markant när en spritt, språngande ”tokig” The Riddler (Paul Dano) bidrar med en passande dos infam ”genialitet”. Samtidigt blir Catwoman Batmans livsviktiga anknytning till den mänskliga aspekten och tvingar honom att hålla fast vid sitt förnuft.

Den mänskliga aspekten

Filmen känns aldrig tråkig, men närmare tre timmars speltid är dock i överkant länge. Här borde Reeves & Co med fördel ha tagit några rundor till i klipprummet.

Det är det desillusionerade persongalleriet och all den inneboende ondska som fascinerar mest i denna Batman-utgåva; och på den nivån lever filmen upp till förväntan. Som oftast framstår filmen långt mer som en dystopisk thriller än en klassisk actionfilm med superhjältar.

The Batman har blivit en mycket mer annorlunda film än Nolans Dark Night-trilogi – men inte sämre. Mindre actionfylld och mer fokus på det mänskliga – men någon upplyftande film kan The Batman inte alls sägas vara. 5 stjärnor.

Filmen hade biopremiär den 4 mars och har streamingpremiär på HBO Max den 18 april.