: Sony Cyber-Shot DSC-HX400V

På papperet verkar 50x zoom lockande. För då når man över ett vansinnigt stort område. Från bred vidvinkel för landskap till extrem zoom så kraftfull att erfarna spioner säkert skulle ha dreglat och fnissat av glädje. Med så mycket zoom kör man om andra kameror fullständigt. Det finns 30x och 40x zoom, men bara 50x täcker brännvidder hela vägen från 24 till 1200 mm.

Som en illustration av hur lång räckvidd det handlar om man kan tänka sig en bild som föreställer en grupp människor på 100 meters avstånd, taget med 24 mm vidvinkel. Zoomar man in till 1200 mm kan man ta en bild på ena ögat på en av dem. Fast det är inte säkert att bilden blir skarp. Skälet är enkelt. På 1200 mm är avståndet så stort att det nästan är omöjligt att hålla kameran tillräckligt stadigt för att bilden ska bli skarp. Det är ungefär som att försöka rita en perfekt cirkel på en vägg med en penna som sitter fast i änden på ett kvastskaft.

Nödvändig bildstabilisator
Med så stora problem att hålla kameran stadigt när motivet befinner sig långt borta behöver kameran en effektiv bildstabilisator. Till HX400V har Sony därför valt en optisk bildstabilisator, men kameran har dessutom en lång rad andra funktioner.

Elektroniska sökare är vanliga på kameror av den här typen, men just denna är dessvärre trång, lågupplöst, har bitvis mycket brus och är inte heller särskilt skarp. Låter man blicken vandra runt på kameran hittar man en vridbar skärm – fast ingen pekskärm – och en multifunktions-blixtsko.

Kameran är trådlös också, med wifi för överföring av bilder och NFC för enkel parkoppling. Den kan filma video i full 1080-HD-kvalitet i upp till 50p och med 28 Mbit/s hastighet, så att filmerna blir jämnare och inte hackar. Till historien hör också att HX400V är en av Sonys nyare modeller som man kan ladda ner appar till för att utöka antalet funktioner. GPS-taggning av bilderna får man också.

Kameran är relativt lätt, ligger fint i handen och är snabb och enkel att använda. En större sökare och pekskärm skulle ha gjort den ännu bättre, och om vi ändå håller på: större buffertminne och snabbare fokusspårning, så att det är enklare att ta bildserier med autofokus mellan varje bild. Detta fungerar dåligt som det är nu, detta är inte alls någon actionkamera, med 10 bilder/s och en buffert som klarar max 10 bilder …

På pluskontot finns en praktisk fokus- och zoomring runt objektivet, vilket gör kameran mer användarvänlig.

Bildkvalitet
Sony-kamerans Zeiss-zoom är förvånansvärt skarptecknande, med god hjälp av 20 Mp-upplösningen. Det ger en god detaljeringsförmåga vid låg ljuskänslighet och skärpan är bra även ut mot hörnen, men sjunker markant när man zoomar in över 300 mm. Vid 1200 mm är den måttlig, och då dyker ett annat problem upp. Då ändrar förvrängningen karaktär till synligt kuddformig. Och då finns inte heller mycket kvar av upplösningen.

Färgåtergivningen och bilddynamiken är synligt bättre än i Olympus SP-100EE. Detsamma gäller brusreduceringen som inte är lika aggressiv hos Sony och som ger användbara bilder vid ISO 1600 och delvis 3200. Vilket ger acceptabel bildkvalitet i motiv som förevigas inomhus i dåligt ljus. Men bildkvaliteten är långtifrån Sonys RX-10 (8 800 kr) med 28–200 mm/f2,8.

Slutsats
Sony HX400V och Olympus SP-100EE bekräftar att ultrazoomkamerorna är fulla av kompromisser, och att man måste offra något för att få så extrem zoom. Bildkvaliteten lider av kombinationen av liten bildsensor och komplex optik. HX500V levererar fullt användbara bilder under de flesta förhållanden, men vårt råd är att välja en kamera med mindre zoom, gärna tillsammans med en större bildsensor. Det ger en högre kvalitet än vad de här kamerorna är kapabla att ha.