annons
annons
annons

Test av Leica M Monochrom

Anakronism i svartvitt

Less is more, brukar man ju säga, men det innebär också vissa begränsningar. Och det har Leicas svartvita kamera gott om.

Ljud & Bild tycker

  • Ytterst bra detaljåtergivning och tjusiga gråtoner. Tvingar dig att tänka innan du fyrar av.

  • Brant inlärningskurva och högt pris. Begränsat antal objektiv.

annons
Manuell fokus. Enbart. Kräver tillvänjning.

Manuell fokus. Enbart. Kräver tillvänjning.

Om man tänker efter är det egentligen vansinnigt. En kamera med manuell fokus, få objektiv – som dessutom är dyrare än guld – och ingen möjlighet att ta färgbilder. Men det är sant. Leica M Monochrom kan bara lagra bilder i svartvitt.
Och det beror inte på att det är något fel på den. Nej, kameran är byggd för att uteslutande ta svartvita bilder, inget annat. Den filmar video också. I svartvitt. Inte så konstigt att det verkar vara en väldigt dålig idé att hosta upp 75 000 kronor på en kamera som inte kan ta färgbilder. Men för vissa fotografer är det mitt i prick. Även om den är dyr. För det är den. Man kan köpa en systemkamera från Nikon, Canon eller Sony med fullformat för mindre pengar. Och samtidigt få både färg och svartvitt. För att inte tala om 4K-video för de som behöver det, plus ett stort urval optik. Med autofokus.

Tänk först – tryck sedan
Men det handlar aldrig mest om pengar med en Leica. Fotografer som gillar Leica gör det för att processen är annorlunda. Man måste tänka. Komponera, fokusera, kompensera och sedan ta bilden.
Man knäpper inte bara med en Leica M. Man fotograferar. Pretentiöst, ja visst, men har man använt en M ett tag så inser man varför Leica har en trofast kundkrets.
Det handlar om känslan av att hålla 100 års kamerahistoria i händerna, känslan av den silkeslena fokusringen, det dämpande klicket när slutaren slår till – och den knivskarpa bildkvaliteten.
För det är något visst med Leica-optiken som ger bilderna mer smäll, kontrast och skärpa.

Enkel skötsel med få knappar och skarp skärm, praktiskt när man ska fokusera själv.

Enkel skötsel med få knappar och skarp skärm, praktiskt när man ska fokusera själv.

Utan färgfilter
Det vore lätt att avsfärda Monochrom som en gimmick. En svartvit anakronism. Men det finns ett skäl till att kameran finns. Ett är att det finns fotografer – ett fåtal, men de finns – som vill ha en svartvit kamera. Ett annat är att den faktiskt kan ge bättre svartvita bilder. Än om man konverterar RGB-filer till svartvita.
Leica har för övrigt gjort de förut. Den första Leican med svartvit bildsensor kom 2012 och hade en 18-megapixlars CCD-sensor utan färgfilter. Vi testade den samma år.
Men det är inte bara bildsensorn som är ny. Skärmen är större och har högre upplösning och ett hårdare repfritt glas. Kameran känns snabbare också, även om hastigheten på tre bilder i sekunden inte är något att skryta över, med tanke på att processorn och bildbufferten (2 GB) är snabbare. I övrigt är allt annat klassiskt digital M.
Slutartiderna sträcker sig ner till 1/4000 s, ljuskänsligheten är utökad till ISO 25000 och det finns fokusmarkering med markeringslinjer när en elektronisk sökare är inkopplad. Eller när skärmen används som sökare i live-view-läge. Praktiskt. För det är inte så lätt att fokusera manuellt med en Leica M om man inte övar.
Det går förresten att koppla en mikrofon i tillbehörsskon, för att få bättre ljud i filmer, och kameran kan använda Leicas R-objektiv med en adapter.

Skärmmenyn är kortfattad och överskådlig.

Skärmmenyn är kortfattad och överskådlig.

Bildkvalitet
Nya Monochrom har en 24 Mp CMOS-bildsensor. Utan färgfilter eller lågpassfilter. Ljuset träffar fotosensorerna direkt, utan något filter, och de registrerar bara ljus, inte färger. En Maestro-processor tar hand om gråskalan och de svartvita bilderna lagras som okomprimerade DNG-filer eller färdigprocessade JPG-filer. Ingen interpolering av RGB-information behövs.
När alla filter har försvunnit blir det mer ljus och kameran kan få fram ännu mer detaljskärpa, vilket bilderna från Monochrom visar med all önskvärd tydlighet.
Ända sedan fotografiets barndom – och även efter färgfilmen kom på 30-talet – har svartvita bilder föredragits för porträtt och dokumentärfoto, gatubilder och till och med landskapsfoto. De har varit grumliga, oskarpa, felexponerade – haft fel utsnitt – men de har även varit knivskarpa, perfekta och ikoniska. De har också varit gripande. Det är något visst med en stark bild som inte har några färger.

Brus
Med Monochrom bestämmer du själv uttrycket. Så länge det är svartvitt. Om du vill kan du få skarpare bilder med detaljupplösning än från exempelvis en spegelreflex med 24 Mp som har färgfilter. Färgbrus behöver du inte oroa dig för. Kornbrus är inte synligt förrän efter ISO 6400, och över det är kornigheten bara klädsam. Försök knäppa en svartvit ISO 3200-film så får du gryniga bilder som ser ut som malt grus.
Kameran levererar så fint graderade gråtoner, med välkontrollerad kontrast, att jag inte sett på maken. I mina ögon är den så perfekt att bilderna nästan ser efterbehandlade ut. Bildfilerna är skarpare och renare än från den förra Monochromen, vilket bara visar att utvecklingen inte har stått stilla.

För särskilt intresserade
Det är ingen tvekan om att Leica M Mono har många begränsningar, men den har också en fördel. Man måste tänka innan man fotograferar, så bilderna har en tendens att bli bättre. Med uteslutande svartvita bilder blir målgruppen snävare och rymmer bara de allra mest hängivna fotograferna. De som har andra kameror också, men som vill ha det bästa som finns till svartvitt – och är villiga att betala för det. De hittar inget bättre än den här.

Fakta

Bildsensor: 24 Mp monokrom CMOS i fullformat
Optik: Leica M
Skärm: 7,6 cm LCD, 921 kp
Egenskaper: Monokrom bildsensor utan lågpassfilter, fokuspeaking, 1080p/24–25 HD-video, manuell fokus, max ISO 25 000
Pris: 75 500 kr
Web: leica-camera.se

Tillverkare:
Leica
Pris:
75.500,-
Importör:
annons
annons
annons
annons