På många sätt och vis hade Sony en oerhört underhållande hörlursmodell i MDR-Z7. Den saknade inte underhållningsfaktor, men man var tvungen att ha en ordentlig hörlursförstärkare för att få fram det. Från mobiltelefonen lät det för tamt. Sony är inte alls ensamma om detta, men den punchiga basen och den sköna komforten gjorde dem lockande att ta med sig ut. Sony hade också lösningar på allt, i form av både bärbara musikspelare och DAC-förstärkare.

Den nya M2-versionen är mer än en liten uppgradering. Utseendet är snarlikt men inte helt likadant. Det är framför allt de tjockare öronkuddarna som skiljer dem från varandra, men även att hela hörluren nu är svart. Föregångaren hade detaljer i neutral aluminium.

Z7M2 har ärvt teknik från flaggskeppet Z1R, bland annat har grillarna på insidan det så kallade Fibonacci-mönstret. Detta är ett spiralformat mönster som ofta förekommer i naturen, där en maska är lika stor som två av maskorna bredvid, och så vidare. Jag måste erkänna att storlekarna på maskorna hos Sony inte ser riktigt ut så, men det kan vara en optisk illusion. Hur som helst ska mönstret ge en jämnare diskantspridning. Vilket är en utmaning, särskilt med så stora högtalarelement som här (70 mm).

Neodym-magneterna är också dubbelt så starka som tidigare, för att förbättra dynamiken och kontrollen.

I lådan ligger en 3 meter lång kabel med 3,5 mm-kontakt och 6,3 mm-adapter. Dessutom ingår en 1,2 meter kabel med 4,4 mm Pentaconn-kontakt för balanserad anslutning till kompatibla spelare.

Sony MDR-Z7M2 i praktiken

MDR-Z7M2 har en komfort som är bland det bästa jag kan tänka mig i en sluten hörlur. Åtminstone till en början, för kuddarna är så tjocka att de sitter som sammet. Men de är också helt täta, så det blir ganska svettigt efter ett tag. Däremot är den mekaniska brusdämpningen oklanderlig.

Ljudmässigt är M2-versionen en tydlig förbättring mot föregångaren. Basen är stramare, det finns bättre kontroll överallt. Och den högre impedansen gör inte hörlurarna särskilt mycket svårare att driva. Det går faktiskt utmärkt att använda dem direkt med mobiltelefonen utan att det känns som en kompromiss. Bortsett från den sista växeln i ljudtrycket, som saknas.

Underhållningsfaktorn är inte bortglömd. Basen trycker till som tusan, vilket är extra kul med elektronisk popmusik och rap, och utan att det låter vasst.

 

Diskanten är inte alls lika hård och grov som hos Neumann. På samma gång får diskanten spela andrafiol efter basen, som ibland tar överhanden en smula. En flygel har en lite matt övertonstruktur och en mörkare klang än jag föredrar. Det är inga problem att lyssna på klassisk musik, orkestern trycker till fint och låter samtidigt behagligt. Men det blir lite tråkigt också, när inte mellanregistret och diskanten smäller till i samma stil som basen.

Popmusik får däremot ett liv som vi inte är bortskämda med, och vi gillar att platt producerad musik får lite ”extra hår på bröstet”.

Vi provade inte med 4,4 mm balanserad kabel på grund av att vi inte hade någon kompatibel spelare, men vi försökte med att byta ut kabeln till en 4-stifts XLR-kabel som passade. Och ljudet öppnade sig faktiskt en del, med tydligare dynamik och fler detaljer.

Slutsats

Sony MDR-Z7M2 är ett par mycket underhållande hörlurar. De fungerar fint med mobilen men som alla andra förtjänar de en riktig förstärkare. Gärna en med en balanserad 4,4 mm-kontakt, en sådan kabel ingår nämligen. Då får du ut ännu mer dynamik och detaljer.

Basresponsen har förbättrats sedan sist och ljudet är genomgående bättre kontrollerat. Men det är fortfarande pop, rock och rap som funkar bäst, eftersom vi helst vill ha fler detaljer från diskanten när det är dags för klassisk och akustisk musik.

Priset är högre än föregångarens och konkurrensen i prisklassen har hårdnat. Därför får M2 en stjärna färre än vi gav föregångaren, även om den alltså är bättre.

Också i detta test:

9 hörlurar i premiumklassen