TEST: WLM Diva

Det magiska mellanregistret

En del briljerar i diskantregistret. Andra med en massiv bas. WLM Diva påminner oss om hur oumbärligt det är med ett magiskt mellanregister.
forfatter

Det är inte alls säkert att ett par högtalare med världens mest korrekta frekvenskurva låter bäst i alla rum. En bra musikalitet beror på fler parametrar än så, och eftersom alla högtalare har sina kompromisser är det nästan alltid vissa kvaliteter som är viktigare än andra.

Diva är ett exempel på en högtalare som inte är linjär, men som däremot har kvaliteter som kurerar varje form av trött-het i öronen. Magin finns i mellanregistret. Musiken är lika inbjudande som en sandstrand en varm sommardag. Speciellt sångröster, såväl manliga som kvinnliga, befrias från högtalarkabinettet och släpps lösa i rummet. Och detta trots att högtalarna har sina klara brister. Hur kan det komma sig?

Konstruktiva fördelar
Kabinettet är byggt av 22 millimeter tjocka MDF-plattor och är förstärkt på insidan med massiva träbalkar som ger en bra stabilitet och dämpar vibrationer. En stor basreflexport sitter längst ned, och följaktligen ingår det långa spikes så att porten kan andas fritt.

Men det riktigt speciella med WLM Diva är koaxialelementet, där diskantelementet sitter på baksidan av den 10 tum stora mellanregisterbasen med membran av papper, och spelar genom en öppning i mitten av membranet. En sådan lösning ger en mycket jämn övergång mellan diskant- och mellanregistret, eftersom båda elementen spelar på samma axel. Det finns få saker som är så skadligt för musikåtergivningen som en dålig fasövergång mellan elementen, som orsakas av tidsförskjutning. Sådant förstör musikens timing och förhindrar en stabil ljudbild. WLM tillhör konstruktörerna som anser att ett koaxialelement fungerar bäst.

På köpet får man en högre känslighet, eftersom mellanregistermembranet fungerar som ett horn för diskanten, alltså som en akustisk förstärkare. Diva har en känslighet på hela 97 decibel, och klarar sig därför med en förstärkare som bara är en fjärdedel så stark som normalt.

Annons

Nackdelar
Men det finns ett par nackdelar. Hög känslighet kräver antingen att även baselementet sitter i ett horn, eller att basresponsen måste begränsas nedåt. Diva har inget bas-horn och går därför inte särskilt djupt, trots att specifikationerna hävdar en nedre gräns på 33 Hz. Detta innebär att högtalaren är ganska så lättplacerad, eftersom den kan stå nära bakväggen utan att orsaka några problem. Men den låter lite amputerad i djupbasregistret. Vi hörde faktiskt inga större skillnader när vi kopplade in ett högpassfilter som tog bort alla frekvenser under 100 Hz. Det betyder att Diva alltså börjar rulla av redan så högt upp.

En annan nackdel med koaxialelement är att mellanregisterbasen rör sig hela tiden och därför orsakar mer förvrängningar än ett helt stabilt horn. Detta behöver inte direkt vara hörbart, men helt korrekt blir det aldrig. Hornets form koncentrerar dessutom diskantens spridning åt ett enda håll, vilket innebär att högtalarna får en tydlig ”sweet spot”.  Det kan därför löna sig att vinkla dem ganska så mycket inåt mot lyssningsplatsen. En koaxialkonstruktion begränsar ofta diskantresponsen uppåt, och många liknande högtalare börjar rulla av gott och väl under den hörbara gränsen. WLM har en så pass bra superdiskant att de hävdar att den levererar toner hela vägen upp till 25 kHz, men vi kan redan nu avslöja att Diva rullar av tidigare än så.

Totalintrycket
Men man diskuterar inte ljudkvalitet genom att rabbla konstruktioner och tekniska data. Man måste lyssna! Och det måste jag säga: vilken musik man än spelar så blir man sittande i soffan mycket längre än man brukar! Ta till exempel Sarah McLachlans ”I Will Remember You”. Den är förförande vacker och Sarahs röst framträder med mycket mer substans i mellanregistret än jag kan minnas ha hört tidigare. Och utan att det låter tillgjort. I normala fall är det hennes ljusa falsett som fängslar mig och som framkallar gåshud. Men WLM-högtalarna får inte fram detta på samma sätt som en del andra. I stället flyttas fokus ner till klangen från bröstkorgen. Sarah har faktiskt en röst som innehåller en hel del information en bra bit nedåt i mellanregistret, vilket jag inte tänkt så mycket på tidigare.

Det saknas dock en del längst upp. På baksidan av högtalarna går det att justera diskantåtergivningen, men bara genom att dämpa den. Och det hjälper ju inte. Förutom att musiken tappar en del värdefulla övertoner så blir ljudbilden en aning mindre. Den sträcker sig inte så långt ut i rummet och omsluter inte lyssnaren fullständigt.

Lite bas
Dags för mer hårtslående rytmer, som pumpar på med bra dynamik och lite fart och fläkt i basregistret. På sådan musik får Diva bara delvis fram bastrummans och basgitarrens intensitet. Högtalarna rullar av lite väl tidigt för min personliga smak.

Annons

Då kommer min kollega in i testrummet med två relativt billiga subbasar, båda från SVS. Och även om de bara kostar mellan sju- och åttatusen kronor så förbättrar de ljudupplevelsen markant genom att tillföra de extra oktaver som saknas i basregistret. Plötsligt släpps basgitarren lös och musiken får rent allmänt ett mycket stabilare fundament att vila på. En djupare bas gör också att ljudbilden får en ”svartare” bakgrund, vilket ger en bättre känsla av dynamik och detaljering i hela frekvensregistret.

Detta experiment vittnar inte bara om att högtalarna saknar bas, utan också om att det inte behövs mycket för att de ska låta ännu bättre och mer förförande. Den som köper högtalare för 40 000 kronor har säkerligen råd att lägga ett par extra tusenlappar för att få dem att göra bättre ifrån sig?

Ny förstärkare
I samma veva fick vi tag på en integrerad rörförstärkare från JJ Electronics. Modellen heter 322 och väger gott och väl över 40 kilo, trots att den bara lämnar 2 x 20 watt. Den är så kallad ”single ended”, vilket innebär att rören arbetar parallellt, i stället för i så kallad ”push-pull”-konfiguration. Tekniken ger mindre effekt, men ett renare ljud.

Och när vi kopplar in den här förstärkaren förbättras högtalarnas mellanregister ytterligare. Det blir sött som honung, men utan att det går ut över dynamiken! En del musik låter helt enkelt magisk. Ta till exempel ”Silke” med Unni Wilhelmsen. Här är rösten nästan naken och får bara stöd av ett par lågmälda instrument. Och med WLM-högtalarna och JJ-förstärkaren så får jag gåshud direkt. Rösten är så nära och återges så vackert att den nästan är tårdrypande. Samma sak händer med Hanne McBrides och hennes låt ”IOU”. Hon har en ganska så mörk röst som verkligen är en utmaning för mellanregistret. WLM Diva återger röster på ett avsevärt bättre sätt än mycket annat i den här prisklassen, det är ett som är säkert.

En högtalare för alla?
Det bör ännu en gång påpekas att jag anser att man ska ha en subbas till de här högtalarna, så länge man inte uteslutande lyssnar på lågmäld vismusik och jazz. Det mesta annat behöver nämligen mer bas än vad Diva kan prestera om de stora upplevelserna inte ska utebli. Spä på med subbas för 10 000 kronor, så blir ljudet betydligt bättre.

Annons

Men då är vi uppe i 50 000 kronor och WLM stöter på motstånd från en majestätisk konkurrent, nämligen Tannoy Glenair. Den har samma brister i diskanten som Diva, men är på det stora hela en mer komplett högtalare, med en potent och hårtslående bas och en tämligen lik tonstruktur. Totalt sett en bättre högtalare än vad Diva blir med en 10 000-kronors subbas vid sidan av. Man kan naturligtvis satsa på ännu mer kostsamma subbasar, men faktum är att WLM Diva är en högtalare för särskilt intresserade.

Slutsats
WLM Diva är en högtalare med både starka och svaga sidor. Svagheterna överskuggas i hög grad av ett av de mest förförande mellanregistren vi har hört i prisklassen. Akustisk musik och i synnerhet sångröster svävar ut i rummet och öppnar sina ömtåliga själar för lyssnaren. Vi blev aldrig trötta i öronen och sällan har undertecknad suttit kvar så länge i soffan i testrummet och lyssnat på låt efter låt. Både manliga och kvinnliga vokalister låter i det närmaste magiska! Och det blir särskilt tydligt med en påkostad rörförstärkare som exempelvis JJ Electronics 322.

Längst upp i diskantregistret händer det inte så mycket. Men timingen mellan diskant- och mellanregistret sitter som gjuten, så man upplever ändå helheten som väldig bra. Efter att ha lyssnat på ett par låtar så tänker man inte på att det saknas en aning i toppen. Basen är en annan historia. Diva har inte så mycket att erbjuda i basregistret, och kan därför påminna lite grann om en förvuxen stativhögtalare. Den börjar rulla av hörbart redan vid 80–100 Hz, och det finns gott om musik som kräver lite tyngd i basen för att vara fängslande. En bra subbas löser många problem. Men om en sådan tas med i beräkningen – och budgeten – så börjar WLM få hård konkurrens. Så man skulle kunna säga att Diva en högtalare för särskilt intresserade.

Bang & Olufsen Beoplay H9 3rd Gen.

Välbeprövat recept

Bang & Olufsens lyx-ANC har kommit i sin tredje generation. Förändringarna är små – nästan för små.

Fantastisk byggkvalitet, bra brusreducering och behagligt ljud. Nu även med Google Assistant.
Bara en enda inställning för brusreducering – och den äter upp en del av ljudkvaliteten. Högt pris.

Bowers & Wilkins PX7

B&W-lurar med lyxkänsla

Bowers & Wilkins slarvar inte med byggkvaliteten när de introducerar sin nya trådlösa toppmodell PX7. Med trådlös brusreducering.

Stor och tung bas och finmaskiga övertoner, särskilt med Android-mobil och USB från PC. Bra brusreducering. Och riktig premiumkänsla!
Mörk klang, tunt mellanregister och grov diskant med iPhone. Dåligt samtalsljud.

MSi GE62VR-7RF 651NE Camo Edition

Rustad för strid

MSi ställer upp med ett festligt inslag i form av en kamouflagemålad specialutgåva.

Fräsch design. Gedigen byggkvalitet. Och till och med en optisk enhet!
Långsam processor. Störst i testet rent fysiskt – utan att man får mer.
Har du den här produkten?
Sätt ditt betyg.
0 / 6

Your page rank:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.
Annons
Annons

Läs också