Test: Panasonic Leica Lumix DG Vario-Summilux 10-25mm f1.7 ASPH

Videofotografer älskar ljusstark optik eftersom den kan användas utan massiva ljusriggar plus ger ett smalt skärpedjup. Det är effektfullt och skapar video med en distinkt karaktär och bidrar till att bygga upp stämningen.

Om man kan kombinera ljusstyrka med en bred bildvinkel är det lättare att få ett större utsnitt, som bland annat kan beskäras under efterbehandlingen av 4K-inspelningen.

Ur den synvinkeln är Panasonic Leica Lumix DG Vario-Summilux 10-25mm f1.7 ASPH (puh!) det perfekta objektivet. Det är gjort för Micro Four Thirds-formatet – som Panasonic och Olympus är de främsta representanterna för – och är som skapt för en videorigg med Panasonic Lumix GH5 eller Olympus OMD EM1 Mark II.

De små MFT-kamerorna är så kompakta och potenta att de ofta används till både video och stillbilder, och utbudet av ljusstark optik med MFT-fattning är mycket stort.

Panasonics Leica-märkta 10–25 mm-vidvinkelzoom, med ljusstyrka f1,7 i hela brännvidden (som motsvarar 20–50 mm), ser enorm ut på en MFT-kamera. Det beror på att den är enorm.

Silkeslen användning

Vikt tippar över 700 gram med motljusskydd, trots omfattande användning av magnesium, och den vädertätade zoomen sticker ut 13 cm från kameran, plus motljusskydd.

Eftersom den täcker allt från 20 till 50 mm är den mycket praktisk för landskap, nattbilder eller där man behöver bredare bildvinklar med smalare skärpedjup. Videofotografer kommer att uppskatta den steglösa – och ljudlösa – bländarringen och den silkeslena manuella fokuseringen. Objektivet har naturligtvis autofokus också, med en tyst fokusmotor, men bara manuell fokus genom att knäppa fokusringen bakåt ett steg.

Det har inte inbyggd bildstabilisator och bländarringen fungerar – fortfarande – inte på Olympus-kameror. Bara på Panasonics egna. Olympus-användare måste använda kamerans inställningsratt för att ändra bländarvärdet.

Perfekt för naturfotografer

Panasonic-zoomen är inte uteslutande gjord för video, även om bländarringen är steglös. Den är ett förträffligt stillbildsobjektiv, och för landskap är den nästan perfekt. Särskilt i mörker. Man kan nämligen öppna bländaren och få kortare exponeringstider utan att behöva vrida upp ISO-värdet – och därmed bildbruset – för högt. Stjärnhimlen och norrsken blir särskilt bra med ett ljusstarkt objektiv som ger kortare slutartider. Då undviker man att stjärnorna blir avlånga i bilderna.

I den tekniska disciplinen klarar sig Leica-zoom utmärkt. Skärpan i centrum är oklanderlig med nästan alla bländare, men den avtar något vid f1,7 och 10 mm (20 mm) i hörnen. Fast det ser man nästan bara i råfilerna, där även förvrängningen (tunnformig) och vinjetteringen vid full öppning märks. I JPEG-filerna syns det naturligtvis mindre.

Förvrängningen följer alla brännvidder och råfilerna måste korrigeras för den efteråt. Vinjetteringen är mer måttlig, särskilt från bländare 2 där även skärpan i hörnen blir bättre.

Objektivet har bara måttlig till marginell kromatisk felbrytning, oavsett brännvidd. Det har fin kontroll över sfäriska avvikelser och knappt någon koma över huvud taget.

Den tysta autofokusen är snabb och exakt, och det är ett sant nöje att fokusera manuellt med den mjuka och precisa fokusringen. Det finns en del focus breathing, vilket värt att känna till, framför allt med video.

Slutsats

Det finns inte maken till Panasonics Vario-Summilux 10-25mm f1.7 till de små MFT-kamerorna. Objektivet är ljusstarkt, solitt byggt och ger nästan häpnadsväckande hög bildkvalitet. Det är sällan vi ser en zoom med motsvarande brännvidd som fungerar så bra i de tekniska disciplinerna. Brännvidden är ypperlig för naturfotografer, som också kan glädja sig åt en närgräns på 28 cm. För att inte tala om vädertätningen. Videofotografer kommer att uppskatta den steglösa bländarringen och den mjuka fokusringen, det enda som egentligen är dåligt är det höga priset.