TEST: Philips Fidelio T1

Med de helt trådlösa hörsnäckorna Fidelio T1 tar Philips upp kampen med de klassledande premium-öronpropparna. Det är en frisk satsning, för i den här prisklassen hittar vi både Bowers & Wilkins PI7, Devialet Gemini och Bang & Olufsen Beoplay EQ. Faktum är att Philips pluggar kostar 20 procent mer än Sonys senaste toppmodell, WF-1000XM4. Sådant förpliktigar!

Seriös brusreducering

Ett av de största försäljningsargumenten är att Philips har jobbat hårt och länge med brusreduceringen, som också har ett läge som minskar vindbrus. Detta är det mest krävande en sådan brusreduceringsteknik få i uppdrag att fixa, eftersom det kräver att den ständigt är i fas, beredd på att reagera på minsta lilla snabba förändring i ljudtryck. Om den inte gör det riskerar den att förstärka bruset i stället! Något som bland andra min kollega John Hvidlykke råkade ut för med de kostsamma hörlurarna B&O Beoplay HX.

Allt är stort

Det är inte bara prislappen som är väl tilltagen med Fidelio T1. Fodralet är enormt, bland de största jag har sett, det buktar ut tydligt i byxfickan. Storleken är inte bara negativ, eftersom den gör att det finns plats för ett stort batteri, som ger upp till 35 timmars extra speltid. Själva öronpropparna är också inrymda i välvuxna hus, antagligen för att få plats med avancerad elektronik och ha tillräckligt med innervolym för att ge en kraftfull basåtergivning. Även där sitter det ganska stora batterier, så att propparna kan spela musik kontinuerligt i upp till 13 timmar innan de måste laddas i fodralet.

Det ingår ett stort urval av örontoppar, bland annat memory foam i tre storlekar och silikonkuddar i så många som sex storlekar. Det finns med andra ord goda möjligheter att något av paren passar dina öron perfekt – för mig var det minnesskum i storlek M som gjorde susen. Men husen sticker ut rejält ur öronen och jag måste erkänna att det här är ganska långt ifrån mitt förstahandsval om jag skulle bestämma mig för att ta en löprunda.

Skapad för välljud

Philips har satsat på ljudkvalitet med Fidelio T1, som förutom ljudkodekarna AAC och SBC även är utrustad med LDAC. Den är utvecklad av Sony, gjord för att få ut extra stor bandbredd av Bluetooth-anslutningen och därmed ge tämligen nära förlustfri kvalitet upp till ”CD-kvalitet” (16 bit/44,1 kHz), plus ge stöd för högupplöst ljud upp till 96 kHz. Inte förlustfritt, märk väl. LDAC kräver en Android-telefon, iPhone-användare får vanligt AAC-ljud. Som inte heller är dåligt på något sätt.

Laddar du ner Philips Headphones-appen kan du välja mellan brusreducering, vindreducering och omgivningsljud (kan även göras genom att knyta runt med fingret på själva öronpropparna), det finns även olika klanginställningar. Bass, Powerful, Voice och Treble gör precis vad man tror att de gör, och hela funktionen stängs av med neutralt ljud. Tyvärr finns det inga manuella EQ-inställningar – om Philips läser detta test: vi önskar oss det i en framtida uppdatering.

Så låter Philips Fidelio T1

Philips har uppenbarligen satsat på fyllig bas och distinkt diskant i de här öronproppar. Trum- och basrytmerna i Bea Millers Playground från den lysande animerade serien Arcane dundrar in i hörselgången – här finns det djupa bastoner!

Ljudbilden sträcker ut sig fint på bredden, syntar är krispiga och bestämda och Beas röst är klar och tydlig. Eller rättare sagt: den kunde ha haft mer kött på benen i nedre mellanregistret, som blir en smula tunt. Med Voice-läget aktiverat får jag vad jag behöver, detta är faktiskt ljudläget som låter mest linjärt eftersom de andra har ett lite för dämpat mellanregister i förhållande till basen och diskanten.

Djupbasregistret är tungt och slår hårt, men mellanbasen är det värre med. Jag skulle vilja ha mer attack i mellanregistret på bastrumman och pukorna, även tonerna i basgitarren är lite baktunga. Slutligen finns det lite för mycket energi i mitten av det nedre diskantregistret runt 5 kHz. Emellanåt låter det lite hårt och grovt.

Klassisk musik

Klassisk musik låter definitivt bättre med LDAC än med både AAC och SBC, vilket Android-användare verkligen kommer att uppskatta. Det är mer luft i fiolerna i Mozarts konsert nr 21 i C-dur, rummet är större och musiken genomgående mer livlig och har längre efterklang.

Ändå får Philips se sig besegrad av både Bowers & Wilkins PI7 och Devialet Demini, som båda har ett varmare ljud. Och bannemig om jag inte gillar Sony WF-1000XM4 bättre också. Vill du komma billigare undan är Nura NuraTrue ett fynd, med minst lika tung bas men ändå ännu klarare ljud.

Foto: Philips

Klassledande brusdämpning

Det som Philips däremot slår de flesta på är brusreduceringen. Den fungerar effektivt och vindbyar dämpas faktiskt riktigt väl. Dessutom kan man ställa in så kallad sidetone, som gör att man hör sin egen röst under telefonsamtal och digitala möten (medhörning).

Röståtergivningen under samtalet är också mycket bra, bland det bästa jag hört i öronproppar. Fidelio T1 förtjänar med andra ord att finnas, även om ljudkvaliteten som rena musikproppar på egen hand kanske inte motiverar prislappen.

Slutsats

Philips Fidelio T1 är ett par väldigt påkostade, och väldigt stora, öronproppar. Laddfodralet är i största laget för att få plats i byxfickan, men går ner i en jackficka. Själva propparna är också stora, och kommer förmodligen inte att passa alla. Även om det ingår ett stort urval av toppar för att ge optimal passform.

Samtalskvaliteten är imponerande bra och brusreduceringen fungerar som bara den. Till och med vindbrus dämpas.

Ljudkvaliteten med musik är bra, allra bäst med Android-telefon och LDAC aktiverat. Renast mellanregister får man i Voice-läge. Men det låter lite hårt och kallt, och det saknas lite tryck i mellanbasregistret för att balansera den tunga djupbasen. Bra ljud hade kunnat bli ännu bättre om man kunde göra manuella EQ-inställningar.