Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

test: Yamaha NS-5000

Japansk ljudmagi

Yamaha-högtalaren är byggd med samma krav på fackmannamässig precision som deras konsertflyglar. Det både syns och hörs.

Skrivet av / 2018-06-23 - 07:32
Yamaha NS-5000
Lasse Svendsen

Du kan köpa en stor flygel för samma pengar som ett par Yamaha NS-5000. Det säger en del om hur avancerad högtalarkonstruktionen är – och bygger inte direkt upp små förväntningar på ljudkvaliteten.

För detta är ett par ovanliga högtalare, trots den relativt ordinära designen.

Det finns uppenbara släktdrag från NS-690 som kom 1972, via den större NS-1000M från 1974, och fram till dagens NS-5000.

Då är det inte bara utseendet jag tänker på, med den karakteristiska förskjutningen åt sidan av mellanregister och diskant, utan också att båda de gamla modellerna var de första som utnyttjade teknik som aldrig tidigare hade använts i högtalarsammanhang. 1974 använde sig Yamaha av beryllium som toppskikt på membranen. I dag är det ett nytt material som debuterar i NS-5000: Zylon.

Det är ett syntetiskt material som utvecklats i Japan och som påstås ha större bryttålighet och elasticitet än något organiskt material, såsom träfibrer. Materialet används i alla tre elementen, och Yamaha hävdar att det är överlägset beryllium när det gäller hårdhet, styvhet och vikt, och att det bland annat är därför som de nya högtalarna är mer neutrala än exempelvis NS-1000 och NS-2000 var.

Fun fact: En 1,5 mm tunn tråd av Zylon klarar 1 tons vikt!

De 40 cm breda och 70 cm höga högtalarna påminner om äldre JBL-modeller. Som var enormt populära i Japan på 70-talet, och det är kanske därför som Yamaha har valt samma design som på den tiden, med elementen förskjutna åt sidan på kabinettets front.

Kabinettet, ja. Det finns bara i flera lager svart lack, putsat och polerat på precis samma sätt som Yamaha gör med sina pianon. Högtalarna går för närvarande inte att köpa i andra utföranden, men det kan inte uteslutas att det kommer.

Men till dess är det svart som gäller. Yamaha hävdar att flera lager lack inte bara ger en fin och slät yta utan även dämpar resonanser bättre än träfaner. Så det så.

Zylon heter materialet som Yamaha valt till membranen, det starkare än det mesta och har en hållfasthet.

Hokkaido, Japan

Under lacken finns det utvalt trä från Hokkaido: vit björk, som torkats och monterats på samma sätt som Yamaha handbygger flyglar. Den 29,5 mm tjocka frontplattan och de övriga 20 mm tjocka plattorna skärs till och finjusteras innan de slipas, grundas och lackas i flera lager.

För att få en jämn glans poleras lacklagren innan ett sista skikt med polyesterbeläggning läggs på för att göra ytan hårdare.

Återigen, precis som Yamaha gör med sina handgjorda pianon och flyglar.

Ingenjörerna på Yamaha har använt ett laser-vibroskop och FEM-analyser (Finite Element Method) för att räkna fram hur de på bästa sätt kan dämpa energin i kabinettet för att hålla resonanser borta.

Resonanskontroll

På insidan har Yamaha därför satt förstärkningar och avstyvningar på exakt de ställen som mätningarna visar att de behövs mest. I varje högtalare finns dessutom J-formade, akustiska absorbenter som tar bort stående vågor inuti kabinettet.

Detta ger naturligtvis elementen bättre arbetsförhållanden. Det 30 cm stora baselementet – 12 tum, alltså – är kopplat till en basport på baksidan. Den mynnar ut i en lätt vriden öppning som dämpar blåsljud från porten. Två skumgummiproppar ingår. En stor och en liten, allt beroende på hur mycket dämpning som krävs. Till exempel om man måste dämpa basen eftersom högtalarna står tätt intill en vägg.

Baselementet har ett helgjutet och helt slätt Zylon-membran som sitter i en aluminiumkorg, men mellanregister- och diskantmembranen har en lätt strukturerad yta för bättre styvhet. Dessa två element är dessutom monterade i var sin rörformad kammare, som ser ut som något som kommer från ett mässingsblåsinstrument. Det eliminerar behovet av ytterligare dämpningsmaterial bakom elementen och minimerar samtidigt resonanser bakom membranen. Vilket enligt Yamaha ska ge en mer linjär frekvensrespons och bättre upplösning.

Delningsfiltret som delar vid 750 och 4500 Hz har komponenter från Mundorf, en 1,6-kilos (!) spole till baselementet och 140 mikron tunna kopparbanor på ett dubbeltryckt kretskort.

Stativ

Högtalarna väger 35 kg och levereras med specialgjorda, 8 kilo tunga stativ som heter SPS-5000. De är mattsvarta, gjorda av aluminium och har justerbara – rundade – piggar undertill, samt svarta skruvar som ger bättre kontakt med högtalarna. Som för övrigt kan fästas i de 30 cm höga socklarna med en skruv från undersidan.

Stativen ingår när man köper högtalarna.

Superupplösning och superskala

Efter ett par veckor med högtalarna tror jag att de kan få samma legendstatus som NS-1000M. Det kanske låter som en sliten klyscha, men många av kvaliteterna delar de med elektrostathögtalare. Det är åtminstone mitt intryck efter alla timmar i NS-5000.

De kan placeras som jag gjorde, med mellanregister och diskant vända mot mitten för ett tydligare fokus, eller tvärtom för ett lite bredare stereoperspektiv. Hur som helst har högtalarna samma egenskaper: en superupplöst ljudbild med sällsynt djup och skala, av det slag som gör musikupplevelserna till en uppenbarelse.

Högtalarna kan uppfattas som en smula tunna, trots att de sträcker sig en bra bit ner i den lägsta oktaven, för även om klangbalansen framkallar en fin värme i mellanregistret är diskanten en smula framfusig. Samtidigt som basen, trots 12 tum, faktiskt kan upplevas som väl kontrollerad.

Det betyder att högtalarna kräver en del av förstärkaren. Impedansen sjunker inte under 3,5 ohm, men det var uppenbart att McIntosh MC611 med 600 watt per kanal definitivt lyfte ljudet från högtalarna många snäpp.

Det oansträngda sättet att styra en högtalare som NS-5000 på gav till exempel opera en förförande magi där ordet tredimensionalitet fick en ny betydelse. Luciano Pavarotti och Mirelli Frenis samspel i Puccinis La Boheme på Decca, med von Karajan som dirigent, återgavs med många av de egenskaper som bra elektrostater från Martin Logan och Quad har. Alltså ett enastående neutralt, upplöst och fokuserat mellanregister. Personligen tycker jag att diskanten gott kunde ha dämpats med ungefär 1 dB. För sångröster och stråkar kunde ibland sticka ut väl mycket i ljudbildens högsta register.

Grillarna är bara för skydd och ska tas bort innan musiken börjar spela

Orkesterns bassektion framträdde mycket bra med högtalarnas hjälp. De har nämligen en förmåga att återge chockerande välnyanserad bas. Kanske beror det på den massiva inre dämpningen, under alla omständigheter får Gary Peacocks eller Eberhard Webers bas fritt fram, befriad från betoningar, i vad som är en av de mest precisa och samtidigt mest dynamiska basåtergivningarna jag har hört från någon högtalare upp till den här storleken.

Yamaha-högtalarna är måhända inte lika uppsluppna och engagerande som ett par enorma Klipsch-högtalare, de förmedlar musiken på ett helt annat sätt. Ett par bra Klipschare närmar sig live-stämning även med en liten NAD-förstärkare, men Yamahaerna fungerar bäst med muskler som driver ut musiken ur högtalarna. Klangmässigt påminner de snarare om stora studiomonitorer än om PA-högtalare.

De har ett par kvaliteter som är svåra att ogilla. Röster, till exempel. Oavsett om det är Luciano Pavarotti, Ryan Adams eller Radka Toneff så återges klangen gripande vackert. Man kan få rysningar av The Moon’s a Harsh Mistress och Che Gelida Manina.

Man kan inte prata om en Yamaha-högtalare utan att nämna pianoklangen. Keith Jarretts Köln-konsert, trio-inspelningarna eller Roy Bittan elpiano på några av Bruce Springsteens låtar, klingar med ett djup och med klangnyanser som jag inte har hört sedan Sonus faber-högtalare för halvmiljonen.

Det finns inte många högtalare i den här prisklassen som liknar Yamaha NS-5000. KEF Reference 5 är en av mina personliga favoriter, men trots alla dess kvaliteter har de inte samma superfokuserade upplösning som NS-5000. Martin Logan Impression 11A saknar Yamahaernas utsträckta diskant och dynamik, och ett par Focal Sopra No.2 låter fetare i basen och är kanske mer allround, men klarar inte att skapa samma djup i ljudbilden.

(Foto: Tillverkare)

Slutsats

Yamaha NS-5000 är en sensationell comeback för en tillverkare som inte har byggt highend på över 30 år. Högtalarna visar vad japansk ingenjörskonst kan göra när de vill, och har gett oss mersmak. Mer highend från Yamaha skulle garanterat ge dem en helt annan status bland finsmakarna, som kanske har sett ner på den ensidiga satsningen på hemmabioreceivrar. Yamaha NS-5000 kan få samma legendstatus som NS-1000M, för den har många av dess kvaliteter men är en ännu bättre högtalare på alla områden. En högtalare som definitivt utmanar många etablerade högtalartillverkare i highend-segmentet.

Karakter
Yamaha NS-5000

Ljud & Bild tycker

En teknisk tour de force. Detaljrikedomen och dynamiken får dig att tappa hakan. Förmågan att förmedla inspelningens skala och djup håller världsklass. Kan låta en smula framfusigt i toppen. Gillar förstärkare med muskler. Finns bara i svart lack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du läsa hela artikeln?

Med LB+ Total får du tillgång till ALLT innehåll på Ljud & Bild och LB Home

Redan prenumerant? Logga inn.

Vill du ha tillgång till enbart Ljud & Bild eller LB Home?

Klicka här för att beställa Ljud & Bild

Klicka här för att beställa LB Home

Låter lika bra som de ser ut

Trådlös retrohögtalare

Säger inget som stör

Bärbar retro-fullträff

Toppljud till lågpris

Speldosan

Trådlösa guldpokaler

Är detta Samsungs ”Sonos-killer”?

Klassens bästa kompakthögtalare

Stort ljud – men vi saknar något

Vi testar billiga soundbar-högtalare

Vacker på både in- och utsidan

Ljud & Bild
Rulla till toppen