Sonus faber Lilium

Gudomlig klang

En av världens dyraste högtalare är också en av de bästa vi har hört.
Ljud & Bild tycker
Praktfull design och en ljudkvalitet av en annan värld. Lilium sätter verkligen musiken i högsätet på ett sätt som få andra högtalare klarar av. Att lyssna på de här sätter varaktiga spår i själen.
De kräver mycket plats och en påkostad förstärkare – och kostar lika mycket som en hyfsad Mercedes.
Specifikationer
  • Diskant: 28 mm Arrow Point

  • Mellanregister: 18 cm
  • Baselement: 3 x 18 cm + 26-cm subbas
  • Omfång: 20–35 000 Hz
  • Känslighet: 92 dB
  • Impedans: 4 ohm
  • Utförande: Valnöt eller rödlack
  • Mått: 160 x 49 x 70 cm
  • Vikt: 103 kg
  • forfatter

    Livio Cucuzza skyndade sig att dra en duk över ett par högtalare, som ännu inte var en färdig produkt. Ingen skulle få se dem, eftersom deras existens var ytterst hemlig. Chefsdesignern hos Sonus faber i Italien ville helst vänta med debuten för sitt största projekt hittills: en stor, golvstående highend-högtalare.

    Skälet till lanseringen var i stället lilla Sonus faber Ex3ma, som skulle byggas i 30 exemplar för att markera att lika många år gått sedan Sonus faber lanserade deras hittills mest uppseendeväckande konstruktion.

    När Livio pratade vitt och brett om Ex3ma hade jag lust att slita bort duken från de supervackra, golvstående skönheterna och hellre ställa frågor om dem.

    Genus Lilium
    Sonus faber har byggt stora och dyra högtalare förut. Enorma Aida kostar nästan en miljon kronor och sätter sina spår i själen när man lyssnar på den. Fast den är inte lika vacker som den organiskt formade Lilium, döpt och formad efter en vacker blomma i Genus Lilium-släktet.

    Cucuzzas design är ovanlig för en högtalare för drygt en halvmiljon. Tittar man på högtalare från TAD, JBL eller Wilson Audio i samma prisklass så är det tydligt att Sonus faber Lilium inte är någon typisk highend-högtalare. Med sina 160 centimeter ståtar den som en välproportionerad skulptur på parketten och de insvängda sidorna gör att den ser slank ut när man tittar på den.

    Lilium finns i valnöt eller röd lack, men går också att beställa i snudd på vilket utförande som helst.

    Priset är avskräckande för vanligt folk och det är uppenbart för oss att man kan få nästan lika bra ljud för mindre pengar på annat håll. Men man hittar inte samma hantverk, samma fulländade kvalitet in i minsta detalj, eller den sällsynt vackra formen, i så våldsamt många andra högtalare i samma prisklass.

    Designen ska inte bara göra högtalarna vackra, så som italienarna vill ha det, den ska vara funktionell också. Därför är grundformen bestämd av chefskonstruktören Paolo Tezzons krav på hur högtalarna ska uppföra sig.

    Lilium_oppslag NY

    Egen subbas
    Grundprincipen är en 3,5-vägs konstruktion med inbyggd subbas, som också driver ett passivt membran. Subbasen är ett 26-centimeters element som är specialgjort för Lilium och som sitter diagonalt på ovansidan av högtalarna, medan slavbasen sitter i botten av kabinettet.

    Baselementen är monterade i en egen kammare och de fem elementen som är vända mot lyssnaren sitter i sitt eget dämpade och akustiskt avgränsade kabinett.

    Tezzon har valt att använda samma designprincip som i Aida, med ett anpassat 18-centimeters mellanregister från Aida som sitter på en egen frånkopplad frontbaffel och har en egen akustisk kammare.

    Med en nyutvecklad 28-millimeters diskant monterad ovanför. Den nya diskanten, med en klassisk kalottform i mitten och en ringradiator ytterst, drivs av en kraftig neodym-magnet och är monterad i ett eget träkabinett för att komprimeringen ska bli noll.

    Mellanregistret har membran av cellulosafibrer, kapok, malva och naturliga fibrer, medan de tre 18-centimeters baselementen har sandwich-membran med syntetisk skumkärna och två lager cellulosafiber.

    Lilium_basskontroll
    Med den här kan du anpassa basresponsen efter rummet.

    Det komplexa delningsfiltret som behövs i en sådan konstruktion är enligt Cucuzza optimerat för att hålla koll på fasvinklar och impedans – i synnerhet vid låga frekvenser – och består av bland annat Mundorf Supreme-kondensatorer med en kombination av silver, guld och olja. Delningsfrekvenserna anges vara 80, 250 och 2500 Hz.

    Subbasen spelar alltså frekvenser under 80 Hz och basnivån kan anpassas efter rummet med hjälp av en potentiometer i aluminium på högtalarens baksida.

    En mer detaljerad teknisk beskrivning finns på Sonus fabers webbsida.

    Gudomlig
    Jag har haft flera tillfällen att beundra den vackra formen och den överdådiga kvaliteten Sonus faber har kostat på Lilium-högtalarna. Men det var inte förrän jag fick hem dem som jag verkligen tappade hakan.

    Inte för att de spelar vansinnigt högt, med en kraftfull förstärkare, utan för att de skalar bort allt överflödigt och lämnar kvar musiken nästan hudlös, opåverkad av färgningar och begränsningar i dynamik eller klangbotten.

    Man kan komma ganska så nära för halva priset, men det sista steget in genom pärleporten har jag sällan hört från andra högtalare än de här.

    Med ljudkällor som en MacBook Air med musik via USB-porten, en Rega RP8-skivspelare och en McIntosh MCD500-CD-spelare hade jag en bra utgångspunkt för att komma in under huden på högtalarna. I stället var det de som kröp in under huden på mig.

    Lilium_toppbass

    Merparten av tiden spelade jag på McIntosh kompetenta MA8000-förstärkare med DAC, och Mark Levinsons nya integrerade No 535. Även den med DAC.

    Högtalarna är stora och tunga, och krävande att placera rätt. Tre man är ett minimum för att få dem behörigt utplacerade. Efter noggrann mätning och lite invinkling, montering av fötter och anslutning av förstärkare är allt klart för Det Stora Ögonblicket. När man träder in i en annan värld och vet att ingenting kommer att bli sig likt efteråt.

    Lilium låter fantastiskt, gudomligt och mäktigt!

    Originalinspelningen från 1943 av ”One For My Baby” med en ung Frank Sinatra ljöd så fräscht och modernt att man skulle kunna tro att den var inspelad igår. Bortsett från komprimeringen i den gamla mikrofonen lät den förvånansvärt klar och kusligt levande.

    Beiruts ”Payne’s Bay” satte högtalarnas dynamik på prov. Trummor och orgel i skön förening dundrade ut i rummet med en jumbojets tryck, jag var tvungen att vrida ner volymen många snäpp. Det är märkligt, man tror att man spelar lågt men eftersom ljudet är så klockrent och befriat från förvrängningar så märker man inte hur högt det är egentligen.

    Djupbasen från orgeln blev nästan i mesta laget, men som tur är går det att dämpa subbasen ett snäpp och få de allra djupaste tonerna under kontroll. Den dynamiska kontrasten har jag bara hört lika bra från Magicos och TADs större högtalare, men ingen av dem ger musiken samma skala.

    Lilium_utsnitt
    Vackert utförande och praktfull kvalitet, precis som man förväntar sig i den här prisklassen.

    Till exempel på Jevgenij Kissins pianotolkningar av Chopin. Där fick jag en extra oktav i basen som gjorde flygeln ännu större i rummet, och jag har aldrig hört ett sådant djup i ett pianostycke. Någonsin. Inte bara på grund av den stora skalan musiken får, utan också eftersom djupet från inspelningssalens akustik blir så framträdande med de stora Lilium-högtalarna.

    Live-inspelningen med Keith Jarrett, Gary Peacock och Jack DeJohnette från Montreux 2001 har jag hört otaliga gånger genom många högtalare. Men detta är första gången jag har hört en lika enormt tredimensionell ljudbild med så mycket luft och dynamik i.

    Klangnyanser och smådetaljer jag inte hade hört förut kom fram kristallklart. Den komplexa låten ”Four”, på CD 1, har ett par snabba synkoperingar som är svåra att följa, men här svävade de lätt ut i rummet. Fullständigt utan ansträngning.

    Precis som många andra Sonus faber-högtalare återger Lilium röster vackert. Stora elektrostater är de enda jag kan komma på som kommer i närheten. För maken till ofärgat och transparent mellanregister har jag aldrig hört från någon konventionell (!) membrankonstruktion.

    Sälj själen
    Man kan måla upp en oändligt stor bild av Lilium-högtalarnas förträffliga förmåga att återge musik så skoningslöst ärligt och neutralt att man måste nypa sig i armen. Att de är några av de allra bästa vi har testat är höjt över varje tvivel. De är definitivt de mest attraktiva highend-högtalarna vi har testat hittills, och är en sällsamt lyckad kombination av kvalitet, design och prestanda. Priset är naturligtvis galet, men det är sannerligen upplevelsen man får från de här högtalarna också.

    Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

    Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
    Ingen bindningstid
    Redan prenumerant?

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

     

    forfatter

    Lasse Svendsen

    Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.