Filmen – som är två timmar och tjugo minuter lång – sträcker sig visserligen över lång tid, från tidig mellankrigstid och Hitlers makttagande i Tyskland och via Japans kapitulation 1945, som är händelser som vi mest får höra talas om på radio i bakgrunden. Men filmen håller ändå inte som drama. Vi får följa en liten flicka som tillsammans med sin syster blir såld av föräldrarna. Den ena av dem, som vi får följa genom hela filmen med hjälp av en berättarröst, får lära sig att bli geisha. Geisha betyder konstnär och innebär att flickan får lära sig dans, artisteri, traditionell kultur och konversation, allt för att tillfredsställa rika män som betalar dyrt för att underhållas. Redan från barnsben blir vår geisha djupt förälskad i en man som ger henne glass på gatan – en kärlek som vara livet ut. I filmen händer det mycket, men historien fängslar oss aldrig riktigt, kanske beroende på att människorna är för avlägsna. Men den är osedvanligt vacker att titta på, med hela den gamla kejsarstaden Kyoto återskapad i en studio. Dessutom får vi se stora dansnummer och underhålls av virvlande kimonos och fläktande solfjädrar. John Williams musik är strålande, så man kan kanske inte förvänta sig något annat när Hollywood goes to Japan? Extramaterialet är rikligt: vi får veta hur dekoren byggdes, kimonons hemlighet och – kanske bäst av allt – hur arbetet med musiken gick till. PBHRegi: Rob MarshallMed: Ziyi Zhang, Suzuka Ohgo, Ken Watanabe, Zoe Weizenbaum, Paul AdelsteinLand: USA År: 2005 Längd: 2:25 t.FILM:
Lyd:Ekstra:Bilde
En geishas memoarer
De största amerikanska bästsäljarna blir ofta filmatiserade, och den här gången är det Arthur Goldens bok om en geisha som har blivit en alldeles för lång film.