Recension: Django, säsong 1

Vi medger villigt att vi har en liten förkärlek för klassiska westerns. Men då får det inte vara vilda västern-klyschor med schablonmässiga, stereotypa karaktärer, osammanhängande handling och platt dramaturgi.

En av våra absoluta favoritfilmer är faktiskt en western, Clint Eastwoods suveräna och bländande vackra Unforgiven (1992).

Den något slitna genren har gjort en rejäl comeback de senaste åren – inte minst med god hjälp av Taylor Sheridans megasuccé Yellowstone och de efterföljande spinoff-serierna 1883 och 1923.

Senast förra året kunde vi njuta av Emily Blunt i den starka, innovativa westernserien The English och 2017 kom Antoine Fuqua med en riktigt lyckad remake av The Magnificent Seven. Ja, till och med tekniktunga Westworld var till en början starkt western-influerad.

Även Prime Video försökte förra året med en (inte helt lyckad) westernserie, Billy The Kid. Så då är det inte så konstigt att Sky har blivit frestade att producera en nyinspelning av den klassiska spagettiwesternfilmen Django (Sergio Corbucci, 1966). Låt oss bara hoppas att de har vett nog att sluta efter en säsong …

 

Vi befinner oss mitt i Texas, ungefär sju år efter det blodiga inbördeskrigets slut. I en liten stad som heter New Babylon har några före detta slavar skapat ett slags fristad, ledd av den kompromisslöse John Ellis (Nicholas Pinnock).

Dit kommer den buttre, gåtfulla ”Främlingen”, även känd som Django (Matthias Schoenaerts, Far from the Madding Crowd). Hans enda ägodel är en tobakslåda, som han har fått av sin familj. Han har förgäves letat efter sin försvunna dotter i flera år men är övertygad om att hon fortfarande lever. I New Babylon anar han en möjlighet till strimma av hopp och försoning.

I staden lever afroamerikaner (till största delen) i fred och harmoni, delvis med vapenförbud och snäva tyglar. Till och med multietniska äktenskap är inte ovanliga i denna utopiska småstad, ett sådant äktenskap är Ellis är på väg att fullborda med Djangos dotter (!), Sarah (Lisa Vicari).

Både Ellis och Sarah vill först att Django ska dra dit pepparn växer, men ändrar sig när staden blir allt mer terroriserad och attackerad av ett skandalöst gäng som leds av den spritt språngande galna Thurman (Noomi Rapace, Prometheus).

För att ta den mest uppenbara svagheten först så sitter vi och gapar i soffan, helt häpna över den ena mer patetiska, löjligt dåliga sydstatsaccenten än den andra – men det är ingen som kommer ens i närheten av Rapaces förolämpande miserabla försök att prata en bred sydstatsdialekt.

Det brokiga persongalleriet har ett sammelsurium av förvrängda dialekter, där de flesta försöker låta som texasbor – men praktiskt taget ingen lyckas. Väldigt störande för tittarupplevelsen.

Dessutom ser hela serien genomgående billig ut, med dålig ljussättning, klippning och foto – allt påminner om en löpande bandet-produktion från 1980-talet. Och då har vi inte ens nämnt det imponerande malplacerade musikspåret.

Django försöker bitvis framställa sig själv som djup, subtil och sökande, men begår tyvärr den största seriesynden av dem alla: den är rent ut sagt tråkig. Väldigt tråkig!

Det är helt ofattbart att slutprodukten har undgått producenternas vanligtvis vaksamma ögon. Att man har kunnat tänja ut den tunna historien till mer än sju och en halv timme är i sig en bedrift – för det händer nästan ingenting – men att ingen har tryckt på den stora röda knappen och skickat tillbaka serien till klipprummet är och förblir ett mysterium på nivå med Area 51.

Och har ingen under inspelningsperioden visat Rapace några färdiga klipp? Hon brukar göra stabila roller, inte minst i Millennium-trilogin, Prometheus och Passion, men här blir hon ett fullständigt offer för töntig, intetsägande dialog, en ohygglig accent och en överkarikerad karaktär. Visst kan ett lite udda persongalleri fungera fint även i en western, titta bara på The Harder They Fall. Men i Django faller försöket på originalitet helt platt.

Och apropå tal om tråkigt, det är ingen av karaktärerna som faktiskt är mindre intressant, och som vi är totalt likgiltiga för, än huvudpersonen Django. Som en lite försoffad version av Viggo Mortensens Aragorn traskar han runt med långt, smutsigt hår (som i stort sett täcker de ständigt tårfyllda ögonen), mumlande och vacklande under tiden har stirrar tomt ut i luften. Upprepade tillbakablickar till lyckligare dagar gör inte karaktären mer intressant eller ”hel”, bara mer irriterande som den knasboll till person han har blivit.

Summa summarum är det imponerande hur så stora resurser och så skickliga personer framför kameran har blivit ett så tandlöst och fullständigt långtråkigt westerndrama.

Handlingen segar sig fram, det känns som att se sirap rinna nerför en varm, nysmetad ladugårdsvägg. Karaktärernas motiv är i bästa fall luddiga och dramaturgin lyser med sin frånvaro. Django är faktiskt mest fascinerande som en studie i hur illa det faktiskt kan gå för en storproduktion.

Recensionen är baserad på de första fem (av nio) avsnitten – vi orkade helt enkelt inte mer, eller så somnade vi av tristess. Premiären på SkyShowtime är den 3 juli.