TESTER GUIDER FILM & TV HÖGTALARE TV HÖRLURAR HI-FI FOTO SMART HEM HEMMABIO DATOR MOBIL GAMING

Vi utser: Årets bästa filmer och TV-serier 2020-2021

Ett annorlunda film- och serieår

Under året som gått sedan vår förra årskavalkad har vi tillbringat mer än 550 timmar (!) framför storskärmen och filmduken för att (försöka) guida dig rätt i djungeln av det rikliga utbudet av filmer och TV-serier.

Lockdown

Corona-krisen har lett till stängda biografer, uppskjutna premiärer och nedlagda film- och serieproduktioner. Och ett magert utbud av filmer på bio.

Så länge antalet smittade och avlidna i USA ökar (Trump om hanteringen av coronaviruset: ”I think we’ve done a great job”) kommer de amerikanska biograferna huvudsakligen att hålla stängt – och därför väntar Hollywood med internationella premiärer för storfilmer.

En av filmerna som den utsvultna biopubliken sett fram emot mest är återseendet av Maverick (Tom Cruise) i Top Gun: Maverick. Den skulle egentligen haft världspremiär 26 juni. Efter coronautbrottet sköts premiären upp till 23 december i år.

Tom Cruise i Top Gun: Maverick (Foto: Paramount)

Den senaste uppdateringen är nu att Top Gun: Maverick inte får premiär förrän 2 juli 2021! I väntan på Maverick har vi kunnat se Cruise & Co göra halsbrytande stunts i Norge (!) för kommande Mission Impossible 7.

Bond-filmen No Time to Die, med Daniel Craig i rollen som den världsberömda agenten, var ursprungligen tänkt att ha premiär 2 april. Den blev dock det första ”offret” för coronaviruset och sköts upp till 12 november. Nu visar det sig att vi får ha tålamod ända fram till april innan vi får höra den ikoniska kommentaren ”Shaken, not stirred” – allt beror dock på hur pandemin utvecklas.

No Time to Die (Foto: MGM/Universal)

Den enda storfilmen vi har kunnat se på bio sedan i sommar är Christopher Nolans enastående, men väldigt kaotiska, Tenet. Till och med inspelningen av Indiana Jones 5 har skjutits upp till ”någon gång nästa år”.

Biobranschen är så hårt drabbad att vissa nu ifrågasätter om Covid-19 kommer att ta livet av, eller åtminstone radikalt förändra, biomarknaden för alltid. En sak är säker, pandemin och den efterföljande lockdown har inneburit en guldgruva för streamingtjänster som Netflix och Disney+.

Strömningskrig

När hela världen hamnade i lockdown stängde folk in sig bakom husets fyra väggar, handlade hemelektronik som aldrig förr och slukade innehållet från strömningstjänster som Netflix, HBO och Amazon Prime.

Och som om utbudet inte redan var tillräckligt stort så fick vi ännu en strömningsjätte i Norden den 15:e september: Disney+.

Disney+ hade premiär 15 september.

I och med premiären för Disney+ kan du nu få hela Disney-katalogen, Pixar, Marvel-universum, Star Wars, Fox-katalogen och National Geographic direkt på mobilen eller smart-TV:n. Vi har tagit en titt på den nya tjänsten och funderat på om du behöver ännu ett strömningsabonnemang.

En av årets största seriereleaser kom från just Disney+: Star Wars: The Mandalorian, säsong 1.

Western-Stars_14-989x660 I-Know-This-Much-is-True-sesong-1_1-989x659 Exit_sesong_1_3-989x659 Westworld-sesong-3_1-989x659 Star-Wars-The-Mandalorian-sesong-1_1-989x622 Ragnarok-sesong-1_1-989x659 Lovecraft-Country-sesong-1_5-989x1484 Hustlers_1-989x659 Extraction_1-989x658 Joker_8-1-989x659 1917_1-989x659
<
>

Många godbitar

Att sammanfatta ett helt år med TV-serier och filmer är alltid en märklig upplevelse. Förvånansvärt många av filmerna/serierna har man glömt bort, en del pärlor blir man påmind om – och man får en mer enhetlig bild av året som gått.

Det har blivit många stunder med bra underhållning, överraskningar, nyskapande och briljanta skådespelare – men också mycket medelmåttighet och satsningar på säkra kort.

Netflix har satsat på mer lokalt producerat innehåll, som Ragnarok och tredje säsongen The Rain, samt kommande Kärlek & Anarki och Kadaver. Men serien som imponerade mest på oss under året som gått handlar om en härlig sjuksköterskepsykopat.

Ratched, säsong 1 (Foto: Netflix)

Andra bra serier som vi vill rekommendera är The Crown, säsong 3, Watchmen, säsong 1, I Know This Much is True och Lovecraft Country, säsong 1. Katastrofer som Spenser Confidential och Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga låter vi passera i all tysthet.

Alla de dessa recensioner, och många hundratals andra, kan du läsa på vår hemsida. Gott nytt film- och serieår!

Årets regissör


Läs recensionen här Robert Eggers (The Lighthouse)

Robert Eggers (The Witch) har skrivit och regisserat ett intensivt drama som utspelar sig på en karg, öde klippö utanför den väderbitna kusten i New England på 1890-talet. Den gamla fyren drivs av den åldrande, grinige sjöbusen Thomas Wake (Willem Dafoe). Han känner den säregna fyren utan och innan, och har slitit ut många assistenter innan spolingen Thomas Howard (Robert Pattinson) anländer till ön. Eggers har gjort en ofattbart klaustrofobisk och intensiv film, där dramat utspelar sig mellan endast två personer fångade i ensamhet, desperation och tilltagande galenskap. Stämningen är pressad, osäker och märkligt hotfull från första sekunden. Det hela är filmat i kornigt svartvitt, med dunkel belysning i ett beskuret 4:3-format. Kameran är närgången och suger oss in i stämningen, under tiden rummet fylls av en ylande mistlur, svordomar, måsskrik och en tilltagande vind och sjöstänk. Eggers förmedlar galenskapen och irritationen mellan männen på ett subtilt och trovärdigt sätt, utan specialeffekter och kreativa klipp/filmning, mycket nära en dogmafilm.

Årets kvinnliga skådespelare


Läs recensionen här The Invisible Man (Elisabeth Moss)

Elisabeth Moss har imponerat stort med subtilt och trovärdigt mänskligt agerande i den komplexa rollen som den förtryckta Offred i TV-serien The Handmaid’s Tale. Förra året kunde vi se Moss i hennes skräckdebut i skrämmande Us. En film som måste ha gett mersmak, för i ”remaken” av Universal-klassikern om den osynliga mannen utmärker sig Moss på en gång! Löst baserad på 1897 års roman av H.G. Wells möter vi Cecila Kass (Elisabeth Moss) som lever i en skräck/rädsla-relation med den geniala psykopaten Adrian Griffin. I sin eleganta strandvilla utanför San Francisco håller mångmiljonären järnkoll på sin älskade – tills hon bestämmer sig för att fly från skräckväldet – ett avvisande Adrian inte precis tar lätt på. Moss är filmens obestridda stjärna där hon gradvis dras ned i helvetet, så småningom tvivlar på sitt eget psyke och behöver slåss mot allt och alla. En prestation värdig en Oscar, med en häftig inlevelse, och vilken genomträngande blick hon har!

Årets manliga skådespelare


Läs recensionen här Mark Ruffalo (I Know This Much is True, sesong 1)

Miniserien är nära baserad på romanen med samma namn av Wally Lambs och följer den italiensk-amerikanska familjen Birdsey/Tempesta från när de immigrerar USA på 1920-talet ända fram tills barnbarnen har det svårt med sina liv i början av 1990-talet. De två enäggstvillingarna Dominick (Mark Ruffalo) och Thomas (Mark Ruffalo) har varit oskiljaktiga ända sedan de var små. Utåt är bröderna väldigt lika, den ena är bara lite tjockare och mer kutryggig än den andra, men på insidan är de (uppenbarligen) väldigt olika. Tekniken är fulländad och imponerande, men det är det superba skådespeleriet från Ruffalo som blåser oss av banan. Ruffalo är inte lika stor och stark som hans mer berömda filmkaraktär, Hulken, men i I Know ... är han nästan lika sårbar, missförstådd och arg. Han spelar de två olika bröderna med uppriktighet, sårbarhet och passion av en annan värld. Det är så starkt att du vill gråta med honom. Det glider aldrig över och bli klyschigt och han spelar aldrig över, utan är bara ett mänskligt drama som han balanserar hårfint.

Årets familjedrama


Läs recensionen här The Crown, sesong 3, Regi: Benjamin Caron

Nya skådespelare kastar nytt ljus över den mytomspunna familjen Windsor i en storslagen tredjesäsong av The Crown. Att serien är en dyr produktion syns verkligen, här har det inte sparats in på något – även skådespelarna håller högsta klass. Serieskaparna gör ett elegant grepp när de presenterar Coleman i det första avsnittet, som en mer vuxen och mogen version av drottningen, i nådens år 1966. Avsnitten i den tredje säsongen står mer på egna ben, som fristående berättelser om de udda brittiska kungligheterna. The Crown är som bäst när den lyckas kombinera historier från kungafamiljen med viktiga historiska händelser. För de som är intresserade av politik och historia är serien en liten guldklimp, där vi får en unik (fast dramatiserad) inblick i det fascinerande samspelet mellan Downing Street och Buckingham Palace. Vårt största bestående intryck är medkänsla för en familj som tvingats in bisarra roller, som ständigt är i rampljuset och kritiseras. Serien i sig är en ambassadör för att lägga ner hela monarkin – befria dem!

ÅÅrets 4K UHD BD-utgåva


Läs recensionen här The Shining, Regi: Stanley Kubrick

Filmen bygger på Stephen Kings (som för övrigt avskyr filmen!) roman där vi möter den spirande författaren Jack Torrance (Jack Nicholson) som tar med sig sin unga fru och lillgrabben Danny (fantastiskt spelad av Danny Lloyd) för att övervintra på The Overlook Hotel i den amerikanska fjällvärlden. The Shining har alla element som en bra rysare ska ha: en skum historia, ensamhet, synska personer, stora övergivna byggnader, isolering från omvärlden, hysteriskt skrikande kvinnor, en konstant psykologisk underton och sist men inte minst Nicholson i hans livs roll: ”Heeeere’s Johnny!” Shelley Duvall är också en fullträff som den livrädda hustrun med ögon som lyser av skräck och osäkerhet. Många av scenerna framkallar rysningar längs ryggen, inte bara på grund av spänningen utan av Nicholsons fantastiska roll! En film du kommer att vilja se igen och igen – om du vågar! Det är fascinerande hur väl man har restaurerat filmen. Formatet är återskapat i utmärkt 16:9 och färgerna och skärpan är vansinnigt bra, med exceptionellt lite brus i bilden. Ljudspåret är remixat (från mono!) till DTS-MA 5.1-ljud.

Årets specialfilm


Läs recensionen här Western Stars, Regi: Thom Zimny

I Western Stars reser Bruce Springsteens karaktärer ut i öknen, ut i det varma solskenet – på jakt efter någon form av förlösning och frälsning, på flykt undan hjärtesorg, ett ofullständigt liv, brustna illusioner och djupa depressioner. Som location valdes den hundra år gamla ladan på hans ranch i Colts Neck, NJ, som plats för inspelningen. Men Springsteen ville mer – ut i vildmarken i det karga westernlandskapet åkte de, till Joshua Tree National Park, där Springsteen får sätta ord och bilder på sina känslomässiga texter, sitt eget liv, samliv, misslyckanden, den skräckinjagande och allomfattande ålderdomen, rädsla, demoner och hopp. Fotot (Joe DeSalvo) är enastående, sobert och bländande vackert i det unika landskapet – ett landskap för evighet och stora tankar. I den intima, katedralliknande ladan fångar Zimny ​​honom oerhört personligt och närgånget. Du har aldrig sett en musikdokumentär som Western Stars. När Springsteen kopplar ihop låtarna med sitt personliga liv och sina upplevelser uppstår magi. Lägg sedan till ett tjusigt musikaliskt framförande så får du ett pièce de résistance!

VINNERE AV Årets bästa filmer och TV-serier 2020-2021
Årets bästa film 2020-2021
The Irishman

Scorseses mästerliga maffiaepos

77-årige Martin Scorseses vackra maffiaepos kretsar kring det tämligen tvivelaktiga förhållandet mellan fackföreningar, politiker och maffia på USA:s östkust under 60- och 70-talet. I ett samhälle som befinner sig i brytningstid uppstår ett hårresande samröre som kulminerar i ett av USA:s mest omtalade och olösta mordfall: avrättningen av den mytomspunne fackföreningspampen Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro i sin 9:e Scorsese-film!) återvänder medtagen från blodbadet i Europa efter andra världskriget. Han är desillusionerad och mentalt tilltygad efter oändligt, meningslöst dödande och får jobb som lastbilschaufför i Philly, där han snabbt börjar utöka sina inkomster genom att sälja delar av lasten. Det ena leder till det andra och Sheeran presenteras för maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) – sedan går det snabbt utför med moraliskt fördärv à la Dantes Inferno.

På många sätt kan The Irishman betraktas som en uppföljare till Scorseses klassiker Maffiabröder (1990) och Casino (1995), båda dessa bygger på verkliga berättelser om maffians skoningslösa kamp om makt, inflytande och oändligt begär efter pengar. Här återförenas nästan hela det gamla gänget.

I The Irishman är inte Sheeran ute efter våld, ett glamoröst gangsterliv eller action, han är helt enkelt en väldigt pragmatisk man som försöker hitta ett sätt att försörja sin växande familj, men på samma gång är han så känslomässigt avtrubbad att våldet inte påverkar honom nämnvärt.

Medan andra filmer har enskilda scener med föryngrade skådespelare så får vi här se mer än två timmar med De Niro och kompani i 40–50 år yngre versioner av sig själva – och det fungerar väl.

Pesci överraskar med en härligt subtil tolkning av en av de mest hänsynslösa brottslingarna i amerikansk historia. Mild och rund i framtoningen, men samtidigt, med minsta mimik, hjärtskärande brutal och hänsynslös – utan att smutsa ner sina egna händer. En man utan minsta spår av empati.

Tre och en halv timme håller hela härligheten på, och det känns inte som en minut för länge. Scorsese tar god tid på sig att bygga upp de komplexa karaktärerna och deras förflutna, familjeliv, cynism, hederskodex och samhällssyn.

Vi kan inte tänka oss många andra regissörer som skulle ha bemästrat det här materialet på ett lika tillfredsställande sätt. Scorsese är en klassisk filmregissör i ordets rätta bemärkelse, som lyckas bäst när han berättar stora, episka berättelser om människor som lever i gränslandet – allra helst utsträckt över en längre tid. I typisk stil levererar han ett tillbakadraget foto, utan yviga gester eller rörelser, vi blir nästan som en fluga på väggen. Allt ackompanjeras av en förträfflig klippning och en dramaturgi som får timmarna att flyga.

Vi kommer förmodligen, tyvärr, aldrig att få uppleva samma stjärngalleri samlat i en enda film igen. 6 stjärnor.

Årets bästa TV-serie 2020-2021
Ratched

Briljant, starkt skakande mentaldrama

Alla har vi väl vaknat med ett ryck, dyngvåta av svett en mörk och kulen natt, plågade av en hemsk mardröm om syster Ratched?

Inte? Ringer det inga klockor alls? Syster Ratched är en av filmhistoriens mest ikoniska karaktärer. Den iskalla, cyniska och oerhört sadistiska sjuksköterskan gjorde allt hon kunde för att göra livet surt för smågalne R.P. McMurphy (legendaren Jack Nicholson) i Milos Formans One Flew Over the Cuckoos Nest (Gökboet).

Netflix-serien Ratched ger oss bakgrunden till ”Syster Helvete”. Ryan Murphy (American Horror Story) och Ian Brennan ligger bakom serien som berättar om syster Ratched och vad som hände henne innan hon kom till mentalsjukhuset i San Francisco.

Handlingen utspelas strax efter kriget (1947) och följer Mildred Ratched (Sarah Paulson) när hon söker jobb på ett sanatorium i norra Kalifornien. Institutionen drivs av den otroligt hängivne Dr. Hanover – en man med ett brokigt förflutet.

Med elegans, slug intelligens, sexig kvinnlig list och ett leende lyckas Ratched manipulera Hannover – och hamnar omedelbart i konflikt med den strikta översjuksköterskan Betsy (Judy Davis). Hennes korrekta och ordentliga yttre döljer en helt annan och mörk personlighet. Utåt framstår hon som en stark kvinna, verbal och med full kontroll, men när hon är ensam i nattens mörker kommer demonerna.

Serien återskapar 1940-talets USA på ett föredömligt sätt. Detaljrikedom och rekvisita är spot on och den sociala samhällsordningen präglas av de vitas makt och en värdesyn där eliten ser ner på allt och alla som är ”annorlunda”.

På ytan är det mesta rosenskimrande, med härliga pastellfärger och solsken, men de flesta karaktärerna har en dold agenda och ett förflutet som de försöker dölja efter bästa förmåga. Vi sitter nästan och skruvar på oss medan vi väntar på att allt ska explodera.

Stjärnteamet med skådespelare (som förutom Paulson består av Cynthia ”Sex and the City” Nixon, Finn Wittrock, Charlie Carver, vackra femme fatale Alice Englert, Amanda Plummer och Rosanna Arquette) är enastående rakt igenom och den läckra scenografin är som hämtad direkt ur en Stanley Kubrick-film. Stämningen är så creepy och intensiv att den nästan går att ta på.

Ratched är exceptionellt välgjord, snyggt filmad och klippt och balanserar perfekt mixen av sadism, krypande spänning, ”galna” vetenskapsmän och ett starkt personligt, mänskligt drama som utspelas i vårt nära förflutna.

Det bakomliggande temat är starka självständiga kvinnor, en människosyn där man ska acceptera alla som de är samt kritik av ett mansdominerat samhälle.

En serie du inte kan låta bli att binge-titta på.

Ratched är definitivt en av årets bästa, mest spännande, intelligenta och intressanta serier. 6 solklara stjärnor till detta enastående drama.

Lämna en kommentar

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.