TEST: KEF Q11 Meta

I dessa tider, när allt verkar bli dyrare och dyrare, är det härligt att hitta produkter som ger mycket glädje för pengarna. Som de här KEF Q11 Meta-högtalarna. Här har budgeten satsats lagts på element och elektronik, och inte mycket mer än så.

Ingen tjusig utsmyckning, inget faner, inget som inte är nödvändigt för ljudet. Inte ens kabelterminaler för bi-wire finns det.

Även om högtalarna är relativt nedbantade rent kosmetiskt så har KEF inte snålat på bestyckningen i Q11 Meta. Som är flaggskeppet i den nya Q-serien de lanserade hösten 2025.

Hittills har vi bara testat en av medlemmarna i Q-serien: Q Concerto Meta, som är en liten trevägs stativhögtalare. De golvstående Q-modellerna bygger på samma teknik, med KEFs 12:e generationens Uni-Q koaxialelement, som även sitter i deras betydligt dyrare högtalare.

Q Concerto Meta är en trevägs stativhögtalare, men Q11 Meta är en trevägs golvhögtalare med fler element. Ytterligare två 16,5-centimeters baselement i ett större kabinett ger bättre räckvidd i basen, högre ljudtryck och en ännu större ljudbild. Elementen är likdana, det sitter bara fler av dem i Q11 Meta. I teorin ska allt annat vara i stort sett detsamma.

Kärnan i Q-serien är det speciella Uni-Q-elementet som vi känner igen från många KEF-högtalare, till exempel LS50, LSX II, Reference-serien och många andra som också har KEFs Metamaterial Absorption Technology (MAT) – som också kallas för Meta, kort och gott.

Absorberar resonanser

Uni-Q-elementet som används i Q Meta-serien är 10 cm i diameter, med en 19 mm diskant i mitten. Båda har talspolen på samma vertikala axel och en vågledare som kallas för Shadow Flare. Som dämpar oönskad diffraktion från fronten av kabinettet för att bevara fokus och nyanser i ljudbilden så gott som möjligt.

Man ser den inte, men bakom Uni-Q-elementet sitter det en rund platta med ett labyrintmönster infräst på ena sidan, som absorberar olika frekvenser och tar bort upp till 99 procent av oönskade resonanser.

Enligt vår erfarenhet fungerar det över all förväntan. När vi testade LS50 i Meta-utgåva slogs vi av hur mycket bättre balanserad och fokuserad ljudbilden var. MAT-tekniken gör ett unikt element ännu bättre, den höjer precisionen och öppnar upp ljudbilden som släpper ut fler nyanser och detaljer i rummet.

Q11 Meta

Vi märkte samma sak när vi testade Q Concerto Meta, som var så bra att vi passade på att utse den till Årets trevägs stativhögtalare 2026–2026. Bättre ljud för pengarna är det sannerligen inte säkert att man hittar.

Golvmodellen Q11 Meta har vissa egenskaper som Q Concerto Meta inte har. De når djupare ner i basen, KEF antyder en effektiv basrepons i rummet ända ner till 26–28 Hz. Med 4 dB högre känslighet är de också lättare att driva för förstärkaren, och med tre 16,5 cm baselement i ett mycket större kabinett så når de ett ljudtryck på öronbedövande 113 dB.

De tre baselementen är likadana som i Concerto-modellen och har hjälp av två basportar på baksidan. Det betyder inte bara mer bas och högre ljud, utan också en kraftfullare presentation av musiken. Både i basen och högre upp i frekvenserna. Mellanregistret påverkas i allra högsta grad av den extra tyngden som de två extra baselement i ett större kabinett ger.

Högtalaren levereras med en magnetisk grill och fyra utriggare som skruvas fast i bottenplattan. Fyra justerbara spikes med gummiskydd ger de drygt 110 cm höga högtalarna ett stabilt fundament på golvet. KEF ger dig valet mellan svarta eller vita kabinett, eller ett utförande i valnöt.

KEFs Q-serie går utmärkt att ha i ett surroundsystem. I samma serie finns bakhögtalare (Q8 Meta), en centerhögtalare (Q6 Meta) och Dolby Atmos-högtalare (Q4 Meta).

Mäktigt ljudtryck

Det går utmärkt att driva högtalarna med en Rega Brio på 50 watt, men vår Yamaha A-S3200 med 100 watt effekt och en mycket större nätdel fick ett bättre grepp om de totalt sex baselementen ​​och drev högtalarna med lätthet även när jag spelade högt.

De inbjuder verkligen till att höja volymen. Inte för att de sätter fart på rummet som ett par Klipsch RF-7, utan för att ljudbilden förblir prydlig och fokuserad även på hög volym. KEF-högtalarnas klangbalans är varmare än i Klipsch-högtalarnas och de levererar bas med mer vikt och tyngd än vad de enastående Scansonic M20.2 klarar av. Å andra sidan kan Scansonic-högtalarna uppfattas som mer öppna och luftiga i diskanten.

Sonus Fabers välgjorda Lumina III har snarlika klangkvaliteter som Q11 Meta, men de klarar inte samma ljudtryck och spelar bas med en behärskad kontroll, medan KEF-högtalarna trycker till med ljudtryck i låga frekvenser som är häpnadsväckande.

Ta till exempel Khalids Angel Boy. Där ligger en bas längst ner som små högtalare inte klarar av att få fram lika bra som Q11 Meta. Både i Angel Boy och Medicine från samma album levererar högtalarna en djupbas som påminner om en subwoofer som har skruvats upp lite för högt. Mäktigt tufft. Om man tycker att det är för mycket kan man stoppa dämpskum i basportarna på baksidan (de ingår).

På mer raffinerad musik, som ECM:s inspelning av Keith Jarrett-trion från Juan-les-Pins 2002, saknar jag lite energi längst upp i diskanten, men pianoklangen, slagverket och kontrabasen återges med fina nyanser i en fyllig ljudbild som drar åt det varma, behagliga och – skulle nog många säga – naturliga ljudet man upplever live.

Det är behagligt, men inte tråkigt. Å andra sidan kan man sitta och lyssna länge innan man blir mätt och trött.

När vi ändå pratar om raffinerad musik och bra inspelningar så glöder det nästan om Vivaldis cellokonsert RV 398 med Mstislav Rostropovitj när den återges av KEF-högtalarna. Den djupa cellon är upplöst. Stråkarna låter som flera, och inte bara ett enda stort instrument, vilket visar att högtalarna lyckas separera instrumenten från varandra. Ljudbilden är återigen stor och fyllig, och detsamma gäller med Zara Larssons Crush. Det är ett litet musikstycke som är långt ifrån Vivaldi, men som har ett grundläggande beat som definitivt är gjort för vild dans. Inspelningen är tyvärr inte i klass med de bästa, men högtalarna återger rytmen med övertygande auktoritet. Utan att det någonsin blir obehagligt eller skär i öronen.

Sudan Archives Dead tål också att spelas högt. När takten kommer in hörs den, men känns inte. Tills den plötsligt gör det. Då känner man i kroppen att högtalarna går tillräckligt djupt för att man inte ska behöva en subwoofer – eller ännu större högtalare.

Inledningen till Alison Krauss Looks Like The End of The Road, med hennes änglalika sång och en akustisk gitarr, är vacker, inbjudande, upplöst och fokuserad. Återigen presenteras man för en stor ljudbild med mycket varm klang. Detsamma gäller Ambles Little White Chapel, där sången är skrämmande nära och gitarren låter större och mer nyanserad än den gör med ett par Sonus faber Lumina III eller Bowers & Wilkins 702 S3. I Espen Eriksen Trios 1974 är Andy Sheppards saxofon fri och fokuserad i den stora ljudbilden och man kan faktiskt höra de djupa tonerna från pianot med häpnadsväckande klarhet.

Slutsats

KEF Q11 Meta är flaggskeppet i den nya Q-serien, med ett 12:e generationens Uni-Q-koaxialelement och Metamaterial Absorption Technology (MAT). Högtalarna har en varm klangbalans, djup bas och en stor ljudbild, och kan driva upp volymen utan att bli obehagliga. Q11 Meta tar dig väldigt nära verkligheten, och för många är hela poängen med att välja högtalare att komma närmare musiken. KEF Q11 Meta är ett utmärkt val för de som vill ha bra ljudkvalitet från en större golvhögtalare och till ett rimligt pris.