Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

Travis är tillbaka

Vi har träffat bandet och pratat musik, Brexit och fotboll.

Av / 2016-07-01 - 09:11
Travis är tillbaka

Fredag 24 juni. En värld vaknade upp till chocknyheten att brittiska folket hade röstat för att kasta EU överbord och klara sig själva. David Cameron meddelade att han avgick. Samma kväll stod de skotska superstjärnorna i bandet Travis på scen under norska festivalen Over Oslo, men först hann jag träffa dem samma eftermiddag. De är nämligen albumaktuella igen. Fast det är klart, om du tänker album som i ”Long Play-skiva” så har du fel. ”Everything at Once” är nämligen bara 33 minuter lång, fördelat på tio låtar. Det betyder att Travis har skapat i genomsnitt 11 minuters musik om året sedan förra plattan ”Where You Stand” från 2013.

(Foto: Produsenten)
Geir Gråbein redo för intervju med Travis. Foto: Morten Bakke

Brexit
Jag träffade sångaren Fran Healy och basisten Dougie Payne på norska TV2:s huvudkontor och eftersom jag och resten av världen fortfarande var ganska så chockad av Storbritanniens beslut om EU-utträde så bara flög det ur mig:

So. Brexit, huh. Är ni nöjda med omröstningen?

– Nej, Extremt missnöjda, svarar Payne med bred och bedrövad skotsk accent. Jag är extremt deprimerad över den. Det är verkligen oroande, jag tror inte att de har förstått konsekvenserna av detta. Det kommer att få stora konsekvenser.

Tror du folk har röstat med känslorna i stället för med huvudet?

– Det var åtminstone inte med huvudet. Det var helt enkelt på grund av stort missnöje och känslan av att ha förlorat sin röst och inte bli hörda. Det var en protest. Men det är fel sak att protestera mot. Detta är verkligen en sorglig dag.

– Och det är inte ett beslut som ska fattas av folket, bryter Fran Healy in. Det här är ett politiskt beslut. Det är ren politik.

– Cameron var så säker på att Storbritannien skulle rösta för att stanna kvar i EU att han la upp Europa som ett offer. Han tänkte: ”Det finns ingen chans att detta kommer att hända, jag lägger fram det som en grej.” Det var för att försöka förena hans parti, som var så uppdelat, och för att försöka cementera grunden för sig själv som ledare. Och det slog tillbaka på honom ordentligt. Det var politiskt manövrerande, och han gjorde bort sig. Följderna av det här kommer att märkas i flera årtionden, och ingenting kommer av det kommer att vara bra. Det är trångsynta, konservativa små engelsmän så har röstat så här, och det är inte bra.

Det kan åtminstone vara en inspiration för framtida Travis-album? försöker jag.

– Eller så det kan vara upptakten till tredje världskriget! kontrar Payne.

Travis. Foto: Caroline International
Foto: Caroline International

Nytt album på eget skivbolag
Okej, nu räcker det med politik. Dags för musik. Albumet ”Everything at Once” är utgivet på ert eget skivbolag. Är det det första ni har släppt själva?

– Nej, det tredje, rättar Healy. Den första vi gav ut på Red Telephone Box var så länge sedan som 1996, maxisingeln ”All I Want To Do Is Rock”. Men sedan, när vi gjorde vårt sjätte album, ”Ode To J. Smith” (2008), hade vi precis avslutat ett avtal om fem album med Independiente. Vi tänkte att nu skulle det vara trevligt med lite självständighet och se hur det gick, så vi återupplivade Red Telephone Box.

– Det var Trexit, inflikade Dougie Payne och alla skrattar.

– Ja, haha. Det var trevligt, men mycket arbete med all logistik för distribution och så vidare. Men när det sedan blev dags för ”Where You Stand”, som vi faktiskt spelade in i Norge, så gjorde vi det på Red Telephone Box igen Men den här gången vi gick igenom ett serviceföretag som heter Kobalt. Och med den senaste plattan har vi gjort samma sak, fast med ett serviceföretag som heter Caroline. Så vi har alla fördelarna med att ha en slags skivbolag som ordnar med saker och ting, men vi behåller självständigheten.

(Foto: Produsenten)
Foto: Caroline International

Snyggt, rent ljud
Hifi-nörden i mig hör en ren och snygg ljudbild när jag lyssnar på era skivor. Är ni själva mycket inblandade i mixningen?

– Nej, det har vi aldrig varit, säger Healy. Vi har alltid haft turen att arbeta med några av de bästa människorna i världen. Steve Lillywhite gjorde vår första skiva. Nigel Godrich gjorde nästa tre, och sedan har vi arbetat med en svensk som heter Michael Ilbert. Michael är lika bra som Nigel när det gäller det tekniska. Han är mycket noggrann och medveten om alla detaljer.
Ända fram till det tredje albumet gjorde vi allt på analogt band. Men när sedan Pro Tools blev mycket bättre så använde vi det. På sjätte albumet gick vi tillbaka till band, och sedan det sjunde och åttonde digitalt. Men vi använder mycket gammal utrustning. Och vi spelar live. Jag vill höra bandet i rummet. Det är det viktigaste, att höra ljudet av fyra killar som nästan skiter på sig.

– Ja, för att fånga energin, lägger Payne till. Det som händer mellan oss fyra när vi spelar tillsammans. Och att man står och tänker: ”Ännu så länge går det bra, men jag kommer snart att göra bort mig.”

– Om du har bra tekniker som Michael och Nigel, som lyckas föreviga det ögonblicket, så låter alla lika bra, lugnar Healy.

– Och Michael har den svenska popkänslan och får allting att låta väldigt mycket hifi, vilket verkar vara en grej i den här delen av världen. Det är intressant, sammanfattar Payne.

(Foto: Produsenten)
Foto: Caroline International

Kort album
Ert senaste album är inte så väldigt långt. Har det något med streaming att göra? Att folk inte orkar hålla uppe intresset lika länge som förut?

– Nej. Det beror på två saker, protesterar Healy. Den ena är att för att den förra skivan skulle spelas på radio så var vi tvungna att redigera låtarna för att få dem tillräckligt korta. För om du hade en låt på fyra minuter så var du tvungen att förkorta den för att radiostationen skulle spela den, och det var svårt att göra. Så den här gången hade vi som enda begränsning att hålla dem under tre minuter. De bästa låtarna vi någonsin har skrivit är två och en halv minut långa, så låt oss bara hålla allt ”kort och gott”. Dessutom är det en protestgrej för mig, det finns band som gör låtar som är fyra, fem minuter långa och du bara känner: ”Ahh! Okej, jag fattar, vers, refräng och så vidare.” Jag är ändå klar efter två och en halv minut, så jag tycker det är ganska skönt att kunna säga: ”Detta är faktiskt ett bra sätt att göra det på.” Att hålla det kort och inte hålla på längre än vad folk orkar. Vi har ändå funnits för länge.

Nej, säg inte så.

– Det har gått mer än tjugo år. Det är länge.

Jag förstår hur du menar. Jag är själv med i ett band och när är färdig med en text så säger en del: ”Vi behöver en vers till.” Men jag är klar. Den är färdig. Jag har inget mer att säga.

– Så är det, säger Dougie Payne. Det är bra disciplin att faktiskt klara av att förkorta. Det finns så många låtar som är fem, sex minuterer långa, och för det mesta upprepar de bara sig själva. Om du inte skriver en jazz-odyssé som har olika delar, förstås. Men i stora drag är det versen igen, refrängen igen, kanske något i mitten.

– En minut in en låt inser du att den antingen är fantastisk eller ren skit, avbryter Healy. Jag vill gärna att du ska vilja höra den igen. Man du kan inte hålla på längre än vad folk vill höra.

Som en väldigt lugn punk-skiva.

– Ja, på sätt och vis var det det, bekräftar Healy. Varenda singel vi har släppt i Storbritannien, för första gången på tio år med Travis, har blivit A-listade på alla radiostationer i Storbritannien. Det har inte hänt oss på många år. Så om du gör något kort, och uppenbarligen för radio, för det är ett sådant band vi är … Jag vet inte, ibland tänker jag: ”Är vi ett band som folk ska höra på skiva, eller är vi ett band som …” Innerst inne, om jag ska vara helt ärlig, gillar jag att vi finns på radio mer än något annat. Vi är ett radioband. Radio är gratis, det finns inget olagligt med det. Det är inte streaming, det är inte piratkopiering …

– Du snyltar inte på artisten rent ekonomiskt, flikar Payne in.

– Och radio är fortfarande kungen, avslutar Healy.

– Radio var mediet som gav oss en chans från början, minns Dougie Payne. 1999 gav Radio 1 i Storbritannien oss en chans. En kille sa: ”Vet du vad? Det här ska vi spela.” Och så började han spela våra låtar, och överlät allt åt lyssnarna. Och vi fick chansen. Och jag tror att radio har fortfarande en viktig roll, för med alla algoritmerna i Spotify och andra streamingtjänster så är radio det enda musikaliska stället som inte är skräddarsytt efter din egen smak.

– Ja, du kan faktiskt upptäcka något, säger Fran Healy så syrligt han kan.

Videor
Jag upptäckte er genom MTV, på den gamla goda tiden.

– Ja, videor är viktiga för oss, svarar Healy lite matt.

Är videor fortfarande viktiga?

– Ja, det är en konstform som har blivit bortglömd. Och till det här albumet gjorde vi en film som hör till hela skivan. Vi tänkte ”Låt oss gå hela vägen” och resultatet är ett av de mest kompletta albumen som vi någonsin har gjort när det gäller video och musik. Videorna är väldigt roliga och välgjorda. Det är fantastiskt.

Jag kan knappt vänta på att få se videorna. Hur lång är den här filmen?

– 30 minuter. Det är som en film som täcker hela albumet, bortsett från två låtar som vi hoppade över för att det blev för dyrt (haha). Vi hade bara en viss budget. Men alla låtar glider in i varandra och det är ett mycket löst berättarperspektiv som går igenom alltihop. Det börjar på en nattklubb i Berlin, där någon stoppar något i min drink. Sedan försvinner jag iväg på en tripp, och allt är bara galet. Allt på en gång …

Det låter som en film jag måste se …

Favoritlåt
Så vilken är favoritlåten på ert nya album?

– Just nu gillar jag ”Animals” väldigt mycket, säger Haley – och det är för övrigt också den låten som undertecknad tycker är bäst.

– Det är en bra låt att sjunga, för den ligger precis på gränsen för min räckvidd. Det är svårt att få låtar att passa och få en känsla av att de passar helt perfekt. Men den gör det och jag får sjunga den varje kväll och det är en stor befrielse.

Dougie Payne hakar på:

– Jag gillar den också just nu, för jag hörde den på radio.

– Hur lät den på radio? frågar Healey.

– Den lät helt jävla fantastiskt. Och den lät som ingenting annat. Jag stod i köket, jag hörde på Radio 2 och de spelade ”Single of the Week” och de spelade låtar med Adele och allt möjligt. Sedan kom vår och det lät annorlunda än allt annat. Det var märkligt, och det lät fantastiskt.

Gamla rävar, fortfarande inspirerade
Är det lika lätt att hitta inspiration till att skriva låtar som det varit tidigare?

– Det är lika svårt att skriva en låt nu som när vi började. För det finns inga regler för låtskrivande, och det ska det inte finnas heller. Det finns ingen vägkarta. Det är så slumpmässigt. Du måste gå in i mörkret och leta efter låten: ”Var är den?” Då hittar du den.  Men just nu tycker jag att vi aldrig har varit i en lika bra form och i så bra mentalt tillstånd som vi befinner oss i just nu. Jag vet inte varför eller hur det gick till. Vi är fyra killar, förälskade i bandet, vi har hängt ihop i 26 år och det är fortfarande fantastiskt.

– Vi är hungriga på att göra saker. Och det är en kreativ hunger att göra det tillsammans, säger Payne. Det är ett trevligt ställe att vara på, för det var så vi hade det i början. Det var så det var 1996, när vi flyttade till London. Det fanns en passion för att göra det här tillsammans som ett team. Och det känns så nu också.

Så hur dyker en låt upp?

– Du sitter med gitarren och leker. Och du försöker att inte tänka. För låtar dyker upp från känslor. Det är konstigt, men du måste kunna stänga av hjärnan helt. Då går du igenom en process där du sliter bort ditt ego: ”Fan, jag kan inte.” Sedan försöker du igen: ”Fan, jag fick inte till det den här gången heller.”. Och till sist, när du nästan inte orkar fortsätta, så har du fått ihop något pyttelitet. Om du kör på lite till så ligger allt oftast och väntar runt hörnet. Sedan dyker en liten grej upp, som du förvandlar till en låt. Men det handlar väldigt mycket om tålamod.

Vilken sorts musik lyssnar ni på när ni inte skriver er egen?

– Jag lyssnar inte så mycket på musik, erkänner Healey. Men den måste vara melodisk. Det gäller inte bara musik, utan om film, konst och allt som har det där lilla extra. Jag vet inte vad det är, men något är det. Det som berör dig, vad det nu är. Jag försökar alltid att tänka att jag hellre skulle ha varit en svamp än en sten. Att suga upp saker. Du fortsätter suga upp saker i stället för att allt rinner av dig. Ofta är det så folk säger: ”Jag gillar inte det här. Och inte det där.” Men jag är mer: ”Kom igen! Ge mig alltihop, jag klarar allt.”

Aldrig filmmusik
Har ni skrivit filmmusik?

– Nej, jag skulle jag aldrig göra.

– Det är ganska mycket att ta på sig, säger Payne.

– Ja, och det är skitsvårt. Jag känner ett par stycken som har gjort det, och det är inte särskilt tillfredsställande.

– Det är enorma mängder kompromissande. Många personer har åsikter om vad du gör. Producenter och regissörer. Att göra en film är en sådant enormt arbete jämfört med att göra ett album. Så många människor är inblandade. Tio personer kan säga: ”Vi gillar den delen, men inte den. Kan du göra den delen lite mer sådan och sådan, lägg in lite bjällror. Det är svårt. ”

Känsliga låtar
Hur lång tid tar det från det att du gjort ramen till en låt tills den är förvandlad till en inspelning?

– Jag skulle säga att det är tvärtom, svarar Payne. Först gör du målningen, inspelningsprocessen är ramen. Men det varierar. Grejen är att låtar är sköra. De kan rasa ihop när som helst. Du kan ha något som du tycker är fantastiskt, men sedan plötsligt: ”Jag tappade det. Jag klantade till det”. Det kan hända under skrivandet, med texterna, under tiden man försöker snickra ihop en melodi, det kan hända under inspelningen eller mixningen. Du har denna här lilla låten som du försöker lotsa fram till mållinjen, för att få ut den till folket.

Healy:

– Som att försöka tända en cigarett utomhus. Du har en enda tändsticka, och du tänder den. Kompisen med ciggen står långt borta och du måste försöka få lågan till honom. ”Låt den inte slockna.” Och om du lyckas få låten till studion och den fortfarande inte slocknar, hamnar den lilla låten på inspelningen. För alltid. Du har lyckats! Herregud, det är så coolt. Ibland går det, ibland inte.

När ni har spelat in ett album, känner ni att alla låtar har fått lika mycket uppmärksamhet?

– Det är en bra fråga, gratulerar Healy mig. Vissa låtar behöver mer omsorg än andra. Du ger dem precis vad de behöver. Du måste alltid låta låten berätta vad den vill för dig, och om du lyssnar tillräckligt noga så gör den det. Du kan klä en låt med vilka kläder du vill. Du kan ta en Neil Young-låt och förvandla den till en EDM [Electronic Dance Music] om du vill. Men skulle det verkligen låta bra? Nej, för hans röst har en distinkt klang, och det låter bra på det sättet. Ja, du låter bara låten berätta för dig.

– Tiden du ägnar en låt är egentligen inte relevant, kontrar Payne. ”Strangers on a Train” krävde till exempel mycket uppmärksamhet. Det var en stormig dag med tändstickan, där man tänker ”Herregud, det här är en jävla tornado! Jag behöver tre tändstickor!” Det var svårt, men vi kom fram så småningom. Men det är som Fran säger, låtarna måste få vad de behöver.

– Och du får inte tänka, säger Healey. Du måste klara av att inte kunna inte tänka. För tankar är fienden till all konst. Tanken kommer i vägen, för den är egot. Och egot är bara en åsikt. Men konsten pratar. Allt har en röst, om du lyssnar noga kommer den att berätta för dig vad den behöver. Du kan inte lyssna när din hjärna går på högvarv.

Baby One More Time
Var det vad som hände med Britney Spears-covern ”Baby One More Time?”

Healey:
– Det var en slump. Vi var på en bar kvällen innan vi skulle göra ett radiouppträdande för Radio 1. Vi hade gitarren framme och spelade för alla i baren. Vi sjöng covers och jag spelade början på den låten. Ingen kände igen den. En del trodde att det var ”Hotel California”. Sedan började jag sjunga och alla blev som galna. Alla gillade det. Då kom producenten till radioprogrammet fram och sa: ”Den här måste ni spela i morgon på radio.” Men fram till dess var det inget seriöst band som hade gjort något sådant. Att ta en sockersöt poplåt och spela in den seriöst. Men själva låten är fantastisk. Det var därför jag spelade den på baren den kvällen. Men nu för tiden gör alla så. Det har blivit en grej.

– Nu har det blivit industristandard att en popgrupp gör en indielåt och ett indieband gör en poplåt, bekräftar basisten Payne. Men vi var först.

Healey:
– Och vi skulle aldrig ha gjort det, det var producenten som hörde hela grejen med låten.

Payne:
– Och låten blev en stor sak för oss, ett annat stort ögonblick i karriären. Den blev ännu ett sätt för oss folk att veta om att vi finna.

Ni blev virala!

– Ja, nu för tiden säger man ju så. Som den isländska kommentatorn när de slog Österrike i sista sekunden. Metall-låten de gjorde om honom på YouTube.

Fotboll
Följer ni fotbolls-EM?

– Ja. Island är förbannat bra! utbryter Healey. Och Italien. Åhhh! Bara att se Martin O’Neill [tränare för Irland, red. anm.] tappa greppet. Och alla i Irland blir som tokiga!

Så tror ni England kommer till final till slut? [Intervjun gjordes innan England slogs ut av Island.]

– Vem spelar de mot? Island? Som skotte håller jag på Island i den matchen, säger Healey [som säkert är glad nu!]. Det måste jag ju.

– Min pappa är engelsman, så jag satsar på dem, kontrar Payne.

Att först förlora EU och sedan förlora mot Island, snacka om att ha det tufft!

– Det skulle vara riktigt tufft för dem. Men det är precis så skiten träffar fläkten, säger Healey.

– Jag har faktiskt satsat pengar på att England vinner alltihop, säger Payne optimistisk [utan att veta vilket slags öde som väntar honom].

– Det har jag gjort för att jag inte vill att de ska vinna!

Geir Gråbein Nordby
(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Apple: Mixa i Dolby Atmos, få mer betalt!

Nu kan du mixa in Volvoljud i din musik

Spotify-appen förnyad

The Boss kommer tillbaka!

U2 intog Vegas med stor framgång

Väcker Elvis till liv

Vill skanna din hjärna med Atmos-ljud

The Sphere: Världens största LED-display - mitt i Las Vegas

The Boss är i Sverige nu!

Äntligen bättre ljud från Spotify?

Sommarlåt i full surround

Lyssna på vår senaste podd!

0
Rulla till toppen