Varför ska man försöka förbättra bilderna i datorn? Har inte alla kameror numera väldigt bra automatik som ger perfekta bilder? Åtminstone står det ju så i reklamen.
Svaret är – naturligtvis – att hur bra och intelligent kameran än är, så är du intelligentare. Och framför allt vet du mera precis vad du vill med bilden. Du kanske vill att bilden ska vara lite mörk, lite ljus, lite blå, lite suddig här och skarp där och så vidare i all oändlighet och på många fler sätt än kameras automatik har tänkt sig.
Dessutom är inte automatiken perfekt, vad än specifikationerna säger.
Och därför finns det anledning att behandla bilderna. Sådan bildbehandling kan snabbt gå över till missbruk om man vill att alla bilder ska vara helt perfekta. För den som inte är proffs som vill ha maximalt betalt för alla bilder, så kan det vara klokt att begränsa insatserna. Men med några grundläggande bearbetningar kan bildens intryck ändå snabbt och enkelt förbättras radikalt.
Vi inleder därför en serie om bildbehandling från grunden. Även mycket enkla bildprogram kan göra mycket avancerade saker, och framför allt göra dem på olika sätt.
Det komplicerar de enkla tipsen en del. Somliga användare vill göra si och andra vill göra så, men resultatet kan bli detsamma. Om jag alltså föreslår att en viss förbättring kan göras på ett visst sätt så finns det säkert många läsare som skakar upprört på huvudet och menar att det absolut är fel sätt, och att deras sätt är mycket bättre.
Kontakta mig då och berätta om det bättre sättet, så ska jag berätta om det också. På det viset kan läsarna få välja vad som passar de egna ambitionerna och sätten att tänka.
Oändliga förändringar
Och jag kommer bara att skriva om en del möjliga förbättringar, eller förändringar om man så vill. Det finns ju oändligt många sätt att påverka en bild, och så mycket plats (oändligt) finns inte i alla världens tidningar. Men kom gärna med pekpinnar och tala om hur det ska vara!
Eller med frågor om vad man ska ta sig till om lutande tornet i Pisa lutar åt fel håll, har blivit knallgrönt och oskarpt och hamnat bakom mössan på en annan turist samtidigt som batteriet i kameran tagit slut och bara halva bilden har sparats så att ingenting blivit som man tänkt sig.
Jag har svaren, förhoppningsvis med hjälp från läsarna.
Men låt mig börja med ett eget svar: Spara gärna de bearbetade bilderna med ett nytt namn eller i en annan mapp. Då finns originalen kvar om du plötsligt inser att den där bearbetningen inte var så lyckad, eller inte passar för all användning.
Det går att ångra nästan allt man gör under bearbetningen, men när bilden väl är sparad i det vanliga jpg-formatet så är den låst och klar. Mycket avancerade användare kan spara bilden i ett format med flera lager och justeringslager, men här börjar vi från början och får se hur långt vi orkar klättra.
Ljuset bestämmer mest
En absolut grundläggande egenskap hos bilderna är exponeringen. Den sköts ofta bra med kamerans funktioner, men lika ofta kan den behöva justeras efteråt. Det finns många olika funktioner för sådana justeringar.
De ser olika ut i olika program, men de grundläggande funktionerna finns hos nästan alla. Vi har valt att använda Photoshop Elements som utgångspunkt. Det är ett utmärkt och prismässigt överkomligt program, men det finns massor av alternativ från gratisprogram upp till professionella svindyra program. Dessutom går det att justera bilder direkt på internet. Då behövs bara en webbläsare i datorn.
Men Photoshop i proffsversion och konsumentversionen Elements är så vanliga att det har blivit standard för många.
Ljus och kontrast
Den inställning för bildens ljus många hittar först, och som låter enkel och begriplig är det som oftast heter ljusstyrka och kontrast (brightness/contrast) eller intensitet och kontrast i Elements. Många funktioner heter lite olika i olika program, så exakt vad som händer vet man inte alltid.
Med ljusstyrka och kontrast gör man ungefär samma inställningar som på en tv-skärm, men man är helt beroende av hur datorns skärm är inställd. Någon annan kontroll över resultatet har man inte.
För att det ska bli invändningsfritt måste skärmen vara helt korrekt inställd, och till det krävs en noggrann, professionell kalibrering. Det finns enklare sätt, och dem ska vi återkomma till i ett annat avsnitt. Likaså är en del skärmar (speciellt på bärbara datorer) väldigt riktningskänsliga och ger olika ljus och färger beroende på i vilken vinkel de ses.
Dessutom måste ljuset i rummet vara så snällt att det inte stör synintrycket från skärmen.
I praktiken har man dessutom bäst nytta av att kunna definiera de mörkaste och ljusaste delarna av bilden, och det är rätt slirigt att göra med den här typen av inställningar.
Automatiska nivåer
Därför är den bästa funktionen för justering av bilderna i stället den som kallas nivåer (levels) i de flesta program. Den är alltid kopplad till ett diagram som gör att inställningarna kan göras väldigt exakt.
Diagrammet kallas histogram och visar hur mycket ljusa och mörka delar som finns i bilden. Digitala bilder består i regel av tre olika delar i färgerna rött, grönt och blått. Histogrammet kan visa varje färg för sig eller den sammanlagda ljusheten i bilden, här kallad RGB.
Till vänster visas de mörkaste delarna och till höger de ljusaste. Om de ljusaste delarna inte ligger längst till höger så är de inte maximalt ljusa, och om de mörkaste inte ligger längst till vänster så är de inte maximalt mörka.
Genom att dra reglagen under diagrammet kan man ändra de ljusa och mörka delarna.
Om de ljusa eller mörka delarna går över värdet 255 eller under 0, så betyder det att bilden är klippt så att de allra ljusaste och mörkaste delarna i originalet är bortklippta.
Tuppen Johannes är lite mörk och dyster i originalbilden. Det syns också på histogrammet att de ljusaste delarna inte är maximalt ljusa.
Enklaste sättet att förbättra bilden är då att klicka på funktionen auto i rutan som hör till nivåinställningarna. Vips blir då bilden ljusare och mer levande. Om det är optimalt är förstås en smaksak, men jämfört med originalet blir bilden mycket fräschare.
Nere till höger i programmets fönster syns också ett histogram i bildens tre färger. Det visar ungefär detsamma som i nivå-rutan, men alltså med varje färg för sig.
Och den justeringen går att göra ännu enklare. Photoshop Elements och många andra program har en direkt funktion som kallas autonivåer (auto levels). Resultatet blir dock inte alltid riktigt detsamma i alla program.
För många bilder ger autofunktionen ändå en ganska optimal bild, men långtifrån för alla.
Över- och underexponera!
Bilden på Oscar med maskros i motljus är väldigt dimmig därför att motljuset har belyst objektivet, trots monterat motljusskydd. Om den dimmiga bilden är optimal eller ej är även här subjektivt, men oftast vill man nog ha lite mer stuns och stadga i bilden genom att de mörka partierna verkligen blir mörka.
Om bilden vore tagen i dimma och man ville behålla dimkänslan så borde svartnivån ändå få vara som den är.
Med den enkla autofunktionen blir bilden betydligt mörkare och tydligare. Men faktiskt blir den lite för mörk, framför allt i ansiktet.
I motljuset har kameran tillåtit vissa delar av bilden att bli överexponerade, men ansiktet är ändå ganska mörkt. Man skulle kunna tillåtna att håret och maskrosen var ännu mer överexponerade. Det kan de bli genom att man drar det högra reglaget under histogrammet längre åt vänster, in i de ljusa delarna av bilden. För att se exakt vad man gör kan man hålla nere alt-tangenten när man drar.
Då visar bilden vilka delar av den som är överexponerade, och man kan dra reglaget till strax innan det börjar bli överexponerat i ansiktet. Det är ju bildens viktigaste del.
Släpper man sedan alt-tangenten så ser man att ansiktet, och hela bilden, nu är mycket ljusare.
Den här typen av nivåvisning finns i Photoshop, men är inte så vanlig i andra program.
Genom att låta mindre intressanta delar av bilden bli överstyrda och urfrätta så blir hela bilden alltså ljusare, och rentav för ljus. Därför kan man tillåta en viss underexponering i de mörka delarna. Då försvinner innehållet i de mörkaste delarna av bilden och gör dem helt svarta. Det går att göra på samma kontrollerade vis.
I exemplet är justeringen av de svarta nivåerna gjorda på originalbilden, och den blir då rätt mörk. Det går att se att det framför allt är det svarta mönstret på tröjan och den gula färgen i en del av bakgrunden som är borttagna.
Den optimala inställningen går sedan att få genom att ställa både de ljusa och de mörka delarna manuellt. Resultatet blir då bättre balanserat än originalet, och även än den version som är korrigerad helt automatiskt.
Resultatet handlar ju inte här om rätt eller fel exponering, utan vilket intryck man vill att bilden ska ge. Och upplevelsen av bilden på skärmen påverkas alltså kraftigt även av hur skärmen är inställd. Mätningarna som går att göra under inställningarna ger ändå en viss objektiv grund att stå på.
Nivåinställningarna ser ungefär likadana ut hos de flesta program, men funktionerna för att se i bilden exakt vilka delar som påverkas saknas i regel. Den saknas i två av de mest populära gratisprogrammen Gimp och Paintnet. Paintnet har i stället två histogram som visar värdena för bilden före och efter justering.
Automatiska fel
Bilderna blir alltså ofta mycket bättre redan med automatisk nivåjustering. Ibland räcker dock automatiken inte riktigt till, och ibland blir resultatet riktigt dåligt. Bilden av rosen är lite underexponerad. En automatisk justering av nivåerna, autonivåer, gör visserligen bilden ljusare, men färgerna blir helt fel.
Anledningen kan studeras i de små histogrambilderna som ligger under bilden. Där visas histogram dels för bildens sammanlagda ljushet, den svarta kurvan, dels i varje färg för sig, röd, grön och blå.
I originalbilden syns tydligt att den röda nivån når upp till drygt hälften av maxvärdet. De gröna och blå färgerna är däremot mycket svagare.
Om man tillämpar en automatisk nivåjustering på dem så innebär den att programmet justerar alla tre kanalerna så att de fyller hela området. Resultatet blir alltså en ljusare bild, men färgbalansen blir en helt annan. Grönt och blått blir alldeles för starkt och bilden får onaturliga färger.
Detta händer i många bilder, även om det här exemplet är rätt grovt. Automatiken fungerar alltså bara bra på bilder som har en jämn färgfördelning. Annars blir färgbalansen fel.
Manuell automatik
Lösningen i sådana fall blir att justera manuellt, och bara i bildens ljushet. Det är den som i regel visas när nivåjusteringen startas och kallas oftast RGB. Den innebär i praktiken att man justerar de tre kanalerna röd, grön och blå lika mycket och att färgbalansen behålls.
Men det finns även en automatisk inställning i Elements som gör ungefär samma sak, autokontrast. Bilden blir då inte lika exakt finjusterad, men betydligt snabbare och bekvämare.
Motsvarande funktioner finns i andra program, som i gratisprogrammet Gimp där det i stället heter normalisera. Det förekommer även att samma funktion kallas autonivåer, vilket alltså är något helt annat i Photoshop. Vokabulären kan vara förvirrande, så man får prova sig fram i det program som används.
Skillnaden mellan autonivåer och autokontrast (i Photoshop) är alltså att autonivåer optimerar varje färg för sig medan autokontrast justerar alla färger lika mycket. Autonivåerna kan därmed förändra färgerna, till det bättre eller sämre, medan autokontrast behåller färgerna och bara ändrar svart- och vitnivåerna om det behövs.
I praktiken innebär det här att den snabbaste lösningen är att först prova med automatisk nivåinställning. Om färgerna blir konstiga kan man då prova med automatisk kontrastinställning i stället, och vid behov kan man i stället göra en helt manuell inställning.
Men möjligheterna är inte uttömda med det, så vi kommer att visa fler möjligheter i kommande avsnitt.
Något som framgått är också att exponering och färgåtergivning hänger samman ganska intimt. I nästa avsnitt kommer vi att se vilka möjligheter som finns att förbättra, förändra, och förstöra färgåtergivningen i en bild.
Här har vi ändå visat de mest grundläggande funktionerna för att justera ljusintrycket hos en bild. För den som är ovan ger också de här justeringarna en bra inkörsport. Det är bara att experimentera sig fram i den fascinerande djungel av möjligheter som de flesta bildredigeringsprogram ger.
Ångra-funktionen är barmhärtigt förlåtande!