Recension: Guilty Party, säsong 1

Ingen kan anklaga bildsköna Kate Beckinsale för att vara en av vår tids främsta karaktärsskådespelare. Däremot har hon gjort flera skickliga rolltolkningar i actionfilmer, till exempel Total Recall och Jolt.

Men med Guilty Party visar hon att komedier definitivt inte är hennes genre.

 

Skaparen bakom serien är Rebecca Addelman, som tidigare har gett oss stabila serier som Dead to Me och Love. Vi antar att tanken bakom och inspirationen till Guilty Party har varit udda, ”exotiska” Coen-karaktärer à la Fargo.

De har försökt framställa lantliga, lite ”märkliga” och enfaldiga karaktärer som vi kan skratta åt. Tyvärr har persongalleriet blivit rena rama, ofrivilliga, parodin.

Beth Baker (Beckinsale) är en prisbelönt grävande journalist som jobbar på stortidningen Denver Chronicle. Hennes lysande karriär får ett abrupt slut när hon, högst oväntat och brutalt, får sparken efter anklagelser om påhittade citat. Det bär av hem till sin förstående man (som tjatar om barn), till filtar och glassätande, innan hon tar sig i kragen och får jobb på en onlinetidning som skriver om kändisars extravaganta, meningslösa liv.

Av en slump dras hon in i mordåtalet mot den svinrika ensamstående mamman Toni (Jules Latimer), som hävdar att hon är helt oskyldigt dömd för mordet på sin våldsamme make. Toni, å andra sidan, anklagar sin mans bror för mordet.

Beth känner doften av ett scoop och en chans till återupprättelse av den journalistiska karriären om hon kan avslöja mördaren och hjälpa Toni att återförenas med sin dotter.

Det här är en helt okej premiss för att dramakomedi, varvat med spänningselement och grävande journalistik – synd bara att alltihop rasar ihop så fort någon av karaktärerna öppnar munnen och agerar.

 

Fröken Baker ska föreställa vara en skicklig grävande journalist, men hennes karaktär beter sig som en vimsig idiot. Lätt hysteriskt, fånig och så naiv att det gränsar till lättare efterbliven. För att ”försonas” med det förflutna stjäl hon sin före detta chefs akvariefisk.

Beckinsale har ingen humoristisk udd eller förståelse alls, utan spelar konstant över.

Men det blir värre. När de misstänkta mördarna kommer in i bilden kollapsar Guilty Party som ett vacklande korthus ute på altanbordet under en våt höststorm. Nej, de är vare sig exotiskt charmiga eller det minsta roliga, bara plågsamt irriterande och fullständigt karikerade idioter. Vi tror inte en sekund på den konstruerade handlingen eller karaktärerna, i synnerhet inte på hennes journalistiska ”nemesis”. Och vart tog komiken vägen?

Sedan Paramount+ lanserades har det funnits många mediokra filmer och serier på lanseringsschemat. Strömningstjänsten är visserligen en av de minsta av de internationella aktörerna och har följaktligen inte samma budgetmuskler som Netflix, Disney+ och Prime Video. Men om de har ambitioner att växa så får de nog hosta upp mer pengar och locka fler begåvade människor än de som ligger bakom Guilty Party!

Om de höga herrarna på Paramount+ undrar hur man portätterar ”byfånar” på ett trovärdigt, men ändå djävulskt roligt sätt, varför inte lyfta luren och ringa till Harald Zwart? Han bevisade nyligen, med glans, hur det ska gå till i Post Mortem – Ingen dör i Skarnes, säsong 1.

Hur manusförfattarna har lyckats koka ihop en så osammanhängande smörja som Guilty Party, utan ett uns av trovärdighet, är bortom vår fattningsförmåga.

2 ynka ”håll dig borta”-stjärnor.

Recensionen bygger på de 3 första (av 10) avsnitten. Säsong 1 har premiär på Paramount+ 28 oktober.